Det bor en konflikt i mig 

Jag har alltid tänkt att jag vill bo nära Brunnsvik 

Men nu har jag ändrat mig 

Stjärnhov är den by jag växte upp i 

Varför skulle jag inte kunna bo där? 

Eller så kanske jag kan åka dit i framtiden 

När jag har körkort

På en åker utan slut 

Är den oändlig om den går bortom horisonten? 

Eller måste man kunna se att den inte har en ände för att kalla den oändlig? 

Om landskapet inte hade haft någon horisont? 

Hur långt bort hade man kunnat titta innan det tar slut? 

Eller tar det inte slut? 

Går det runt? 

Och runt, runt, runt 

Som i den där filmen Interstellar 

Där folk bor i något slags runt jordliknande station på en av Jupiters månar 

Och man tänker att det där är nog inte möjligt och ändå visar filmen att det är just det de är 

Men när jag pratar om evigheten 

Pratar jag om saker som inte går att greppa 

Som hur stort universum är 

Och om evigheten finns i drömmar 

För om den gör det så tar det väldigt lång tid att ta sig någonstans 

Men vem har sagt att man har bråttom när man drömmer? 

Jag kunde bara önska att det inte kändes som 

Man var en hel livstid i drömmen 

Ett helt liv 

Det är så väldigt lång tid 

Och man hinner bli så väldigt gammal 

Så mentalt är jag mycket äldre än jag ser ut 

Jag kan inte rå för det, det bara blir så 

När man glömmer bort hur man ska leva 

Och hur man ska skriva 

Det har varit så rätt länge nu 

Jag har glömt bort hur det är att vara ung 

Men undanflykter för att inte skriva kommer jag alltid på

Idag började jag dagen med att börja se andra avsnittet av Welcome to Derry. Den innehöll inte lika många effekter och det var ingen clown i det avsnittet heller. Så jag fick stå ut men det fanns några tillfällen där jag blev riktigt skrämd. Jag började se avsnittet vid halv tio och det tog slut vid halv elva. Ungefär halvvägs så bäddade jag sängen och gjorde mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Efteråt så packade jag för att åka till pappa. Jag stängde av datorn vid elva och tog ur all elektronik som jag skulle ha med mig till pappa. Det var ett tag där som jag kunde ligga och läsa Stormningen men sen fick jag lov att gå när klockan blev tolv. Jag tog bussen som tog mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Vi var jättemånga på jobbet och till och med Hella var där. Det var en grej jag kände att jag hade behövt prata om egentligen. Att hon var där för sällan. Jag mår inte bra när hon är där så sällan. Det är som hon inte bryr sig om hur vi mår. Men det känner jag att jag skulle kunna ta upp i facklig vänster. Vi tog vår promenad i alla fall. Längs med ån och efteråt gick jag och Patrik och tömde torktumlaren. Jag tog bort allt ludd från filtret och sorterade ut det jag antog var mina kläder. Jag tog bussen vid fem över två och på busstation så tog jag bussen mot Gnesta 14:40. Just nu är jag hos pappa och har det rätt bra. Vi har ätit tacos och jag har sett Gokväll och På spåret med pappa och Carina. Synd bara att tiden känns som den går för fort, men nu är jag här i alla fall, det var länge sen sist. Det är alldeles för sällan jag är här, egentligen, men nu är jag här i alla fall. Och jag såg att Stamsites stream inte slutat än så det vore lite kul att fortsätta se på… 

Universum 

Har den någon ände? 

Och bortom den änden? 

Finns det något annat där? 

Finns verkligen evigheten? 

Och hur mäter man den i så fall? 

För mig är det extremt skrämmande att det inte finns något slut 

Och därmed ingen möjlighet att stanna upp…