Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen sparris. Och efter det gick jag till bussen. Medan jag stod där och väntade på bussen så såg jag en polisbil åka förbi. När bussen väl kom sen så såg jag en polisman när vi nästan var vid polishuset. Det var dock inget jag tänkte på så jättemycket. Utan jag tog nästa buss och jag försökte fylla på busskortet med femhundra kronor men det gick inte. Sen höll vi på att åka tillbaka till Brandholmen om inte några medtrafikanter inte sagt till chauffören när vi var nästan vid biblioteket. Det löste sig dock och chauffören vände i en rondell. Väl på jobbet så saknades en. Men det gjorde inte så mycket. I stället så sopade vi lite grus. Och när det var färdigt så hade vi inte mer att göra. Så jag ringde mamma och fick gå hem till henne sa hon. Jag gick dock inte utan fick skjuts av Patrik och en arbetskamrat följde med. Väl hemma hos mamma tog jag ut Bella så hon fick kissa och bajsa av sig lite. Det var rätt rörigt i mammas lägenhet eftersom några målare skulle till henne senare och alla grejer låg mitt i rummet i stället för mot väggarna. Till mat lagade vi till lök som skulle stekas, jordnötssmör, kokosmjölk som blev en egen sås, kokt ris och kyckling. Vi fick knappt plats att äta men vi hittade en ledig plats i köket. Efter maten åkte vi till ICA knuten där jag handlade baguette, mjölk, chips, Fanta, Coca cola, pajer och choklad. Jag kunde också fylla på mitt busskort med femhundra kronor eftersom mitt bankID är spärrat. Efter det fick jag skjuts hem och innan jag gick så tackade mamma mig för att jag hade tagit hand om Bella så gott som hela helgen. Vilket jag i princip hade glömt bort. Men det var skönt att få lite gehör för sina sysslor. I alla fall. Väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Min advokat ringde och ställde några frågor som jag kanske inte kan nämna här. Men annars känns det som jag sitter rätt fast i skrivandet. Det blir alltid så här när jag ska försöka skriva något längre. Och jag vet inte varför men det är frustrerande. Man funderar vad det är man gör fel egentligen. Men man förstår det inte själv. Man trodde att man gjorde rätt men så fastnar man i något slags tankesätt som får allt att sitta fast. Jag antar att ända sättet att komma vidare är att gå lite tillbaka och se var det var som blev så blev så fel. Och försöka fixa det. Annars vill jag inte se texten igen. Och jag som inte ens skrivit så mycket… 

Det var totalt kolsvart. Han kunde inte se någonting. Han var naken och det kändes som han stod på svart jord med fötterna. Plötsligt började det slå upp gnistor ur jorden. Så småningom lågor och eld. Det var så varmt att det kändes som han skulle svettas. Men han svettades inte. Inte än i alla fall. Lågorna slickade hans kropp. Han kändes sig som en kyckling i en ugn. Och ändå var det långt ifrån så varmt som det var i en ugn…

Än. För värmen blev långsamt varmare och varmare. Lite här och var brann det också. Han visste inte vad som brann dock. Han kunde inte se något trä och när han tittade så kunde han bara se jord. Svart jord. I lågornas sken. Han gick lite till men han kom ingenstans. Han var fast i limbo. Och nu började han svettas ordentligt. Paniken att inte kunna ta sig därifrån var värre än någonting han hade upplevt tidigare. Paniken spred sig som en kall kår längs med hans ryggrad. Det fanns inget han kunde göra åt det…

Mer än att fortsätta gå. Men inte heller det hjälpte. Han befann sig mitt i elden. Det var så varmt. Han låg och vred sig. Trodde att han skulle dö när han plötsligt insåg att han befann sig i sin säng…

Chocken var direkt och fruktansvärd. Det iskalla vattnet sipprade in i kläderna och det kändes som han skulle förlora sina fötter. Så här kallt hade han aldrig badat förut. Men det var nödvändigt om man ville bli naturguide om man visste hur det var att gå igenom isen. Det var kontrollerat förstås. Han och en till hade gått ut där isen var som svagast med något slags rep kopplat runt sig som en annan person höll i. Isen hade brustit och de hade hamnat i vattnet. De hade börjat hypotermera med en gång. De sa att de första sekunderna var viktigast för att få kontroll på sin andning. Om man inte fick det så kunde man dö av chock. Men han hade fått kontroll på sin andning. Och han hade tagit ut dubbarna han hade haft på sig och dragit sig ur med en kraft som var som från någon slags urkraft som han inte visste att han hade inom sig. En urkraft som skulle visa sig användbar för lång tid framöver. Han hade i alla fall flutit med väskan på ryggen. Och när han var uppe ur vattnet så packade han ur torra kläder ur sin väska och torkade av sig med en handduk. Efter det bytte han om och drack något varmt från sin termos. Det var bara första året på naturguidesutbildningen och de hade redan gjort något så extremt som att isvaksbada. Men han klagade inte. Han visste ju inte vad som låg framför honom.