Idag började jag dagen med att göra mig en lantbrödsmacka med jordnöttssmör och jordgubbar. Jag kan minnas att jag var rätt besvärlig då mamma, morbror och hans tjej höll på att bygga någon altan eller liknande och ville ha kaffe när de kom hit men fick inget kaffe så de fick lov att köpa någon annan stans i stället. Jag gick i alla fall upp och satte på radion. Jag hade inte skrivit något om igår eftersom det inte hände så mycket igår. I å för sig badade vi men det har varit för kallt för att man ska få lust att bada eller ens gå ut. Vi värmde på thaimaten från igår och kokade potatis och stekte chicken nuggets. Jag tyckte det blev jättemycket mat men det gick ner ändå. Mamma behövde vila innan vi kunde åka ner till Orsayran. Så vi blev lite försenade men jag tror inte det gjorde så mycket. Trotts allt. Jag ville egentligen filma början men jag filmade lite annat i stället. Mamma skulle gå iväg och hämta hundväskan så jag var lite själv där i Orsa. Men det gjorde inget eftersom jag ändå skulle spela in. Jag gick runt området och kom till ett ställe där Socialdemokraterna stod. Jag stannade kvar där eftersom jag, en liten bit bort, kunde se Sverigedemkraterna och var rädd för att bli attackerad. Eller så här; vårat starkaste skydd mot fascismen just nu är skrivandet. Skrivandet och skrikandet. Det behöver inte vara så samlat bara man skriker något. Som ”Befria Palestina” eller ”Stoppa folkmordet”. Men för mig är skrivandet extra viktigt. Det har det alltid varit. Det ger dagarna en mening som jag inte tänkt på förut. Varenda ord är en inblick i något nytt och något nytt kan vara inblick i något ord jag inte använt på evigheter. Eller i alla fall på väldigt länge. Det är det viktigaste skydd mot fascismen. Det och att skrika sig hesa för att livet är orättvist och om vi inte skriker, är vi inte bättre än de förtryckare som vill tysta oss. Och det vill vi väl inte? Jag såg mamma i centrum av Orsa. Vi gick till Didriksson och köpte två par short och ett par vildmarksbyxor. Hoppas jag att det var i alla fall. Tomas och Carina kom. Vi skildes åt och jag hamnade på en bänk utan musik att filma vilket var lite tråkigt. När de kom sen igen så gick Tomas och Carina in på loppis medan jag och mamma gick in i kyrkan. Vi tog en macka, en kaka och lite saft för femti kronor. De började spela musik i kyrkan till och med och jag spelade in det också. Det var Sverige av Kent. Sedan gick vi och letade efter Tomas och Carina. Och vi letade i öltältet först men hamnade på någon pub vid centrum. Jag köpte mig en Mariestads och spelade in när Elvira bira spelade. Mamma vågade gå fram och fråga vad de hette och det var så vi fick lära oss deras namn. Men inte bara det; vi köpte en skiva av dem också. Och Tomas en t-shirt så vi var alla nöjda när vi gick därifrån sen. Lite tomt bara men kanske ser jag dem igen nästa onsdag? Tills dess ska fortsätta lyssna på deras musik och njuta. Njuta av att man blivit en erfarenhet rikare…

Jag kan inte komma ihåg om vi debatterade något i Brunnsvik. Det var ju så länge sen och så mycket har ju hänt sen dess. Men om jag tänker efter så minns jag ju att det var ledningen som sa att vi skulle flytta. Redan första dagen, alltså innan rektor Sofie kom med det beskedet som skulle bli dödsstöten för skolan, så fick vi reda på att skolan skulle flytta. Det hade vi fått reda på i tidningen. Inte visste jag att jag själv skulle få skriva tidning då. Men allt annat som hände på skolan, som alla fester jag varit på, har jag inte tänkt skriva om. Men Helga bland många andra minns jag som igår. Vad får mig att vilja skriva om ett vardagsrum i Brunnsvik? Varför vill jag vara just där i berättelsen? Det är något mytologiskt med skolan. Något som går bortom ytterligheter och tillfälligheter. Visst det jag drömde om var inte sant. Men det bar små spår av sanningar i sig som tillsammans blev en enda stor sanning. Men då måste jag skriva berättelsen. Och inte göra som jag gör just nu; skriver om helt andra saker och tar helt andra foton. Men det är lätt att tappa tråden. Därför ska jag försöka skriva något om Brunnsvik varje dag nu. Om jag klarar det. I alla inte sluta tänka på det…

Idag började jag dagen med att göra mig en pågenmacka och en halv hembakad fralla. Jag hade bara lite att packa ihop, bland annat sovsäcken och mobilladdaren, så det gick fort att packa ihop. Dessutom skulle Micke åka iväg och vända hö så jag blev ensam för ett tag där. Jag fick skriva om ett rånförsök och sa det även till Micke. Vi åt potatisgratäng och jag skrev om en dödsolycka mellan en lastbil och en cyklist i Stockholm. Jag fick Micke att prata om journalistik vilket var mycket roligt. Eller han verkade bli rätt allvarsam och eftertänksam när han fick höra om det där rånförsöket. Jag berättade att jag hade gått journalistutbildning i Brunnsvik och för ett tag satt vi och pratade om brott och kriminalitet. Det blev rätt hett för ett tag där. Jag sa det att man som journalist kanske sökte upp konflikt. Då sa Micke att konflikt är väl inget bra. Då sa jag att man kanske sökte upp en diskussion i alla fall. Det slutade med att Micke sa att olyckor händer övetallt hela tiden och det går inte att göra något åt dem. Jag höll inte med men sa inget eftersom jag tyckte att vi debatterat tillräckligt. Vi åkte i alla fall till Mora och under hela resan satt vi tyst. Eller ja; Micke pratade i mobilen vilket man egentligen inte får göra när man kör bil. Men jag sa inget. Vi mötte mamma på det boende morfar låg den sista tiden av hans liv. Vi förde över packningen till mammas bil och sen åkte vi till ICA maxi där jag handlade pesto, chips, dricka och glass. Eller ja; mamma handlade eftersom hon hade någon sla rabatt på ICA. Men tanken var att jag skulle handla mitt eget. Vi åkte till Rädbjörka där jag fick skriva om ett bedrägeri i Nyköping. Sedan lagade jag till pasta med pesto och vegetariska chicken nuggets. Ja just det; jag grävde och satte ner frön i jorden idag också! Det var pumpa, ärter, bondbönor och prydnadspumpa. Så nu är jag rätt trött. Men jag antar att vi ska fika innan vi går och lägger oss. Så här mycket journalistik var det länge sen jag pratade om. Man blir mer på alerten. Och visst var det något jag tänkte skriva om Brunnsvik? Något om att bli så utmattad att allt man drömmer om är en önskan av att vara fri? Och att vara så extremt långt hemifrån? Något jag inte var i Brunnsvik…