Idag började jag dagen med att göra en Varma koppen potatis och purjolök. Jag visste väl inte riktigt vad jag skulle ha med mig egentligen men packade ner tröja, vattenflaska och bok i alla fall. Jag tog bussen kvart i nio och på busstationen väntade jag på att Pressbyrån skulle öppna. Jag hade beslutat mig för att köpa månadskort. Jag hade först tänkt cykla men nu när jag åkt så mycket buss så tyckte jag att det var rätt beslut. Jag köpte även en kaffe och just då kändes det som jag kunde göra allt möjligt i världen. Bussen till Brandkärr gick vid 9:27 och gick ända till Rosvalla så jag tänkte att jag hade ju kunnat ta den till Mariebergsgården. Men den stod ju inte med på busslistan så jag hade inte vetat. Jag kom till Öppen hand vid tio-tiden. Satt och väntade när det kom folk allt eftersom, vissa cyklandes, och vissa körandes bil. Vi tog något kort och även jag tog kort. Sen var det dags att knacka dörr. De flesta var trevliga och de som inte var det behövde vi inte prata så länge med. I början gick jag med en som jag inte gått med innan. Och det var jag lite ovan vid. Vid halv ett-tiden gick vi till pizzerian där jag beställde en Broccoli. Tog några kort själv och vi minskade från tio till fyra. Det blev några sista portar som vi fick lov att ta trotts att jag började bli riktigt trött. Och på ett ställe kallades vi kommunister. Men värre än så var det inte. Det gick åt en hel del vatten. Och tidningar. Han jag gick med ville dela ut mycket tidningar. Jag orkade inte säga emot. Det blev ingen handling. Efteråt skulle vi hämta en kvinna och en tjej som jag inte visste vem de var. Sedan fick jag skjuts hem och efter det har jag inte gjort så mycket mer. Jo just det; jag såg klart The bride och förutom det jag skrivit i recensionen så skulle jag säga att det finns mycket aggression i filmen. Mycket kvinnlig aggression. Män brukar ju inte behöva vara arga över saker och ting men säger jag att kvinnor är känslomässigt instabila då? Nej det menar jag inte. Men det är mycket ilska i filmen. Det är som en explosion, ett vulkanutbrott, som till slut brister ut. Huvudpersonen får ju trotts allt vara med om en del. Oftast är det män som gör lite väl intima närmanden och som leder till ett och annat. Det är blodigt och köttsligt och det är nästan så att man ryser. Av alla otäckheter. Nåja; det är väl jag som är känslomässigt instabil. När som helst kommer det väl brista för mig också. I alla fall. Jag såg färdigt filmen och den var mycket bra! Ja förutom när internet var segt och jag fick vänta på att det laddat klart. Men det var det värt. Till mat skivade jag potatis och hade på olja och ställde in i ugnen. Efter ett tag hade jag riven ost på och stekte några vegetariska hamburgare. När det var färdigt i ugnen så hade jag mascarpone på och gjorde en matlåda och resten åt jag. Mycket gott! Just nu är jag på skrivhumör. Jag borde också läsa. Och imorgon ska jag släktforska. Och mamma tyckte att jag kunde komma till henne efteråt. Så det händer något mest hela tiden! Men nu ska jag skriva…

Den här filmen var bra! Den här filmen var till och med mycket bra! The bride som finns på HBO max bygger på Frankensteins monster. Egentligen vill jag inte avslöja något av filmen. Hur hon blev detta ”monster” som alla är rädd för. Och Frankenstein som redan levt ett sekel med en allmänhet som var rädd för honom. Så klart längtade han efter någon att dela sitt liv med. Det hade han gjort länge nu. Så det var en film om undantryckta känslor. Han vågade inte riktigt öppna upp sig i början. Det var många som dog i början. Och man började undra; vem är skurken här? Kan en kvinna någonsin bli en skurk? I alla fall inte när hon själv utsätt för trakasserier av olika slag. En del sexuella också. Men det var lite för mycket blod för min smak. Lite för många kroppsdelar som slets av. Kanske är jag lite känslig av mig men då kanske jag får vara det. Men vissa skurkar ville man att allt ont skulle hända. Sådana som var så alltigenom onda; han hade samlat på tungor av offer som han dödat och lagt i burkar. Han ville gärna ha den här brudens tunga också. Mot slutet ställdes lite djupare filosofiska frågor när något hade hänt som hade krävt det. Jag vill inte avslöja vad, men mot slutet knöts allt ihop på ett sånt där behagligt sätt. Märker ni hur svårt jag har för att inte avslöja något? Vad är liksom meningen med att se filmen om jag avslöjade den? Det skulle ju ta bort all spänning, om man inte är en person med kort reaktionsförmåga, det vill säga. Men jag tyckte ändå inte att man tröttnade på filmen. Det hände saker mest hela tiden. De reste omkring och upptäckte världen. Och hon funderade mycket på det där uttrycket ”bruden”. Inte någons brud utan bara bruden. Det var egentligen det hela filmen handlade om. Så mot slutet blev jag glad när allt löste sig. Men jag ska inte avslöja vad som hände! Jag lovar!

Idag började jag dagen med att packa ner sovsäcken. Åt en frukost beståendes av stekt potatis och falukorv. Det fanns lite stekt ägg att äta också. Sen packade jag ner resten av grejerna vilket tog sin lilla tid men det är ingen idé att skriva ner vad jag packade ner eftersom det var så mycket. Jag hjälpte till att sopa golven och gå ut med Bella så att hon fick bajsa. Mamma hade inte riktigt packat klart än utan hade korgar med grejer som behövde plockas in. Men när det var gjort så kunde vi äntligen åka iväg. Och tog farväl av Rädbjörka för den gången. Vi åkte genom Våmhus och Bonäs där någon annan bor i mormor och morfars hus. Vi stannade till på en mack i början av Mora där mamma tankade och jag köpte en dricka och en glass. Sedan åkte vi vägen mot Kättbo och i Kättbo slängde vi skräp. Vi fortsatte mot Vansbro och någonstans mellan Vansbro och Brunnsvik fick mamma lov att stanna för att vila. Jag fick lov att gå ut för jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som jag stod vid ett vägval. Ett ödesval. Jag kunde inte vara så beroende av mamma som jag var då. Då hamnar vi där, mitt i ingenstans, och kanske inte kommer någonstans eftersom mamma har somnat. Tänk om hon skulle somna mitt i vägen? Och en bil skulle komma körandes mot oss? Vad gör jag då? Då är ju jag helt chanslös! Jag hade verkligen behövt det där körkortet nu! Jag kommer ihåg att jag övningskörde. Att jag gjorde halkbanan och allt. Men just nu känns körkortet som ett oöverstigligt berg. Jag kan ju inte förlita mig på bussarna till jobbet heller. Ibland önskar jag att promenerandet kunde stanna i litteraturen. För där promenerar jag! Mycket! Kanske lite för mycket! Men det blir ju inte jobbigt så länge det stannar i texten. Och jag kunde ha en bil som jag kunde köra lite var jag vill med. Vi fortsatte i alla fall till Brunnsvik och jag hade sms-kontakt med en som hade kontroll på Brunnsviksdagarna. Jag berättade att jag hade gått i Brunnsvik när den höll på att läggas ner och han sa att han skulle anordna lite fika åt oss när vi kom fram. Väl i Brunnsvik behövde vi bara gå in i den vita byggnaden som är receptionen och säga att jag hade beställt kaffe för Kasper. Först sa de att vi fick gå ner till bokstugan men sen kom en annan som visste vilket fika vi menade. Vi anvisades i något slags konferensrum där vi kunde fika. Vi fick en massa gott fika som jag inte riktigt visste vad det var men man blev mätt på det i alla fall! Efteråt gick vi tillbaka med brickan till receptionen och mamma gick på toa och vi gick till bokstugan. När vi kom dit så stod en massa stolar och skyltar som inte varit där förut. En massa folk var där men jag tog kort på det ändå. Jag hade inte så bra koll på vad Brunnsviksdagarna var men känner nu att jag behöver ha mer koll på det. Om jag skulle gå på det någon gång, känns som jag har egna grejer att berätta om, om Örjan Svedberg till exempel. Om när jag råkade spela en Mike and the mechanics-skiva hemma hos Örjan eller när Örjan var så arg på mig i telefon. Eller när vi var på promenad genom Brunnsvik och allt kändes oändligt eller jag såg honom på bussen mot Ludvika för sista gången. Och det var verkligen sista gången för sen gick han bort i cancer. Så jag var tillbaka i brottsplatsen. Eller så allvarligt var det förstås inte. Jag tog kort på biblioteket, på undervåningen, på dörren som ledde in till det klassrum jag gick i när jag gick i Brunnsvik och ännu fler bilder från biblioteket. Mamma köpte Fängslad av Erdogan eftersom hon ville läsa den. Sen sa vi hej då till den person som hade serverat oss fika. Det var ju inte mer än rätt! Sen fortsatte vi vår resa till Nyköping. Mamma verkade trött då också. I Eskilstuna stannade vi för att äta på Max. När vi kom till Nyköping handlade jag Yakisoba, riven ost, mascarpone, mjölk, chips och höll på att glömma chicken nugget så fick gå en extra gång. Men då det inte fanns chicken nuggets så köpte jag hamburgare i stället. Vegetariska så klart! Jag fick skjuts hem och mamma hjälpte mig att bära in potatispåsen. Sen satte jag in sladden till internet och dator så att jag kunde sätta på radion och datorn. Jag packade upp alla varor och lyssnade samtidigt på streamen av Whataboutit då de skulle skjuta upp starship var det tänkt. Efter ett tag som kändes som en evighet så visade det sig dock att skeppet inte skulle skjutas upp idag utan fick skjutas upp till morgondagen. Jag var rätt trött och orkade inte göra något mer den dagen utan gick och la mig. Nu är en annan dag och jag gick upp två. Har känt att det varit jättesvårt att hitta motivationen till att göra saker. Jag borde skriva om den gången polisen kom och hämtade mig. Borde skriva. Det är så många saker jag borde göra. Men helst hade jag velat uppleva kärlek. Sex och sådana saker. Finns det ens? Jag får ju aldrig uppleva det så det verkar ju inte som det existerar. Nåja; jag har väl varit lite dålig på att skriva om det själv så jag får kanske skylla mig själv. Men för att sammanfatta; Jag ska skriva om mina minnen från Brunnsvik, om den gången polisen kom och hämta mig och berättelsen. Mer orkar jag nog inte skriva. Inte just nu i alla fall…