Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor och pulverkaffe utan mjölk. Jag spelade lite minecraft och gjorde en Varma koppen sparris. Jag hade tänkt vakna tio men klockan blev närmare kvart i elva innan jag gick upp. Jag hade fortfarande gott om tid, men det var lite ovälkommet att jag försov mig så där. I alla fall gick jag till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om och börja arbeta. Vi skulle skotta framför portar och jag vet inte om jag fuskade lite egentligen men Patrik sa att det blev bra i alla fall. Det var både snö och is som skulle hackas bort. Inte jätteansträngande. Egentligen. Fast vi hann skotta fyra portar och lite i en snöhög. Sen bytte jag om och ringde mamma. Dock hade lillebror mammas bil så det lät lite krångligt att vara där just då i alla fall. Så jag fick skjuts till ICA knuten i alla fall vilket väl är bra. Väl där så handlade jag pesto, Yakisoba, kaviar, pågenlimpa, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Efter det tog jag bussen till busstation och bussen till Brandholmen för att gå av på Folkungabron och gå till Prosten Pihls gård och gå in i deras café. Där köpte jag en soppa där kaffe ingick. Det var en rotsellerisoppa med krutonger och ölkorv vid sidan av. Och ett jättegott bröd med smält ost och något som jag tror var örtsalt. Efter maten tog jag gott om kort och stannade kvar ett litet tag till. Det där är ett ställe jag garanterat kommer tillbaka till. Efter cafét så gick jag tillbaka till Folkungabron där jag tog bussen hem. Och väl hemma så satte jag på datorn, radion och packade upp alla varor. Jag delade alla kort jag hade tagit på cafét på Instagram och Facebook. Har inte fått en enda reaktion eller kommentar sen dess. Och det har gått några timmar nu… 

Jag tänker inte vara tjatig eller så men jag har delat något väldigt viktigt i mitt liv. Då vill man ju ha lite respons på det också. Det är svårt att hitta motivationen till att skriva när det inte finns någon motivation till att skriva. Jag börjar få slut på idéer på hur jag ska komma igång med skrivandet och om jag ska vara ärlig så känner jag mig rätt ensam. Inte alltid på ett dåligt sätt men jag hade ändå trott att jag skulle hitta den person jag vill dela mitt liv med vid det här laget. Skulle man kunna säga också att det politiska är lite tärande på sinnet också? När jag försöker dela saker som någon slags havsvarelse som man kan göra mat på för att sedan överösas med politik. I å för sig var det kanske värre när jag hade mitt gamla konto men då var det ju mest en massa populärkultur som jag delade. Och en hel massa filmmusik. Jag undrar också var jag befinner mig i skrivandet och om jag kommer behöva redigera något där men oroar mig inte allt för mycket över det. Det är klart att jag tänkt att jag skulle behövt skriva om något annat och att det blir lite fantasilöst att skriva om samma saker hela tiden men det känns som det är mycket av ett trädande skrivande jag håller på med nu. Där det tar tid att skriva något meningsfullt. Men om jag skulle skriva om något annat så kanske jag skulle skriva om ett frö som är i jord. Hur det växer och blir ett träd och blir till något urgammalt. Skrivandet är som det där odlandet. Det kräver att man rensar ogräs men på hösten sen så har man rotfrukter. Eller ärtor, eller pumpor… 

Nåja. Jag har nog uppehållit er tillräckligt länge nu. Jag ska tillbaka till att brottas med orden… 

“Här skapas drömmar!” sa Lugero som stod bredvid honom. De stod på en platå som var helt svart. Natthimlen var ovanför med sin måne och sina stjärnor som speglades i platån. Så det måste vara någon spegel av något slag. Men den såg svart ut eftersom natthimlen var svart… 

Vad skulle han svara på det? Vad då att “drömmar skapas”? Kom de inte ifrån det undermedvetna eller något? 

I å för sig tänkte han att om det fanns någon plats som drömmar kom ifrån så vore det en svart platå. En svart platå som sträckte sig mot horisonten. Så oerhört långt bort. Vilket gav honom svindel. Svindel och en känsla av att tappa kontrollen. Förresten verkade det som det var mycket han tappade på det här stället. Bara det att han inte kunde namnge alla saker. Men balansen var garanterat en av sakerna… 

Och han såg på den stora platån och han tänkte att han var så oerhört liten. Om det var något som den här platån fick honom att känna sig så var det att vara liten. Och han förstod att det här var en plats för skapande. Han förstod att det här var en plats för att bygga saker. Vad var det Lugero hade sagt? “Här skapas drömmarna!”? Ja men varför skapade inte han något själv då? Nu när han hade chansen? 

Det var ju trotts allt en dröm. Och i en dröm kunde man skapa saker som man aldrig sett förut. Men varför han skulle skapa det han skapade visste han inte. Han kände sig som en nybörjare. En gröngöling. Men något skapades i alla fall. Några hus och plötsligt var han inte lika ensam längre…