Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Runda björnen-mackorna skar jag upp några jordgubbar och la upp på Instagram. Det fick många likes på Facebook vilket var kul. Jag såg på någon video av Inga Konstigheter. Jag såg även en video av Chriswhippit där han spränger nether i luften tillsammans med UFOsxm. Efter det så cyklade jag iväg och handlade lite. Jag handlade mjölk, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, Crunchy, chips, choklad och glass. På vägen hem cyklade jag i motvind så jag fick lov att cykla även fast det var nerförsbacke. Det var lite extremt men jag kom hem i alla fall. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela lite minecraft och Skyrim. Och till femtiden hade jag matstöd. Då ville jag prata sex och samlevnad med personalen eftersom jag hade pratat det med honom förut. Det var väl den enda person som jag var bekväm med att prata med det om. Han gav tips på de här sidorna som jag redan hade sett och kanske att jag kunde prata med den där terapeuten sen när han är tillbaka. Men annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag gjorde mig en paj med oliver och soltorkade tomater i alla fall. Och jag körde parkourrace när det var dags för det. Jag röstade inte på värld 2 idag men det blev den världen ändå. Och jag har kört Fängelsehålorna lite så här efteråt. Det finns en del i slutet som är lite hemlig där jag försökt köra lite och jag har kommit en bit men jag kommer inte längre. Annars tittar jag på Stamsites stream just nu. Han spelar minecraft. Men jag vet att jag borde läsa mer än jag gör nu. Både tidningen Skriva och boken Alejandro. Jag vet inte om jag kommer lära mig något av det dock. Mer än det jag redan kan. Jag har börjat se filmen It igen också. På något sätt längtar jag efter mer blod och död. I fiktionen dock men likväl blod och död. Det verkar vara det enda som lockar läsare. Om jag nu inte har något annat att skriva. Något jag inte tänkt på ett tag. Vad kan det tänkas vara? Kanske om sex och samlevnad men jag har ju ingen erfarenhet av det. Hur ska jag kunna skriva om något som jag inte har någon erfarenhet utav? Det enda jag har kvar att skriva om är mörkret. Det som finns i djupa vatten. Där det varken finns fotfäste eller fast mark. Där någonstans ska jag hitta mig själv. Bland alla viljor. Som är mina egna. Så ensam. Och så tom. På känslor. Utdränerad. Så utdränerad. Och tom. Det fanns en tid då jag var kär. Jag kanske är kär igen. Det är det enda hoppet jag lever på. Kärleken. Är starkare än något annat levande ljus. Kanske det är det som håller mig ovanför vattenytan? Kanske det är det som får mig att nå land och fast mark igen? Jag vet inte riktigt. Men det är ju förbjudet att känna känslor för personalen. Enligt vän av ordning. Jag tror inte det här systemet kommer hålla länge till. Jag tror det kommer upplösas och förintas till ingenting. För det går inte att leva så här. Inte enligt mig. Varför är det förbjudet att känna känslor för? Huvudet åker ner under vattenytan. Jag kan inte andas. Jag kommer dö här där jag är. Det är min största rädsla. Att jag ska dö där jag är. Jag är rädd för personalen. Och jag är rädd för vad de kan göra mot en. Det kan ingen ta ifrån mig. Men jag måste leva mitt liv normalt. På något sätt. Även fast det inte är normalt. Även fast mitt huvud är under vattenytan. Jag måste fortsätta skriva. Jag måste fortsätta leva. Fortsätta tro att vi får vara kära trotts allt. För det är det enda jag lever på. Det och skrivandet. Jag ska läsa mer. Det är enda sättet att fylla på det intellektuella bagaget…

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med Bollnäsfil och Crunchy. Jag har tänkt att jag ska sitta och spela Skyrim hela dan men spelet är så tråkigt att jag har svårt att stå ut med det. Eller tråkigt är det väl inte men det tar tid innan det händer någonting. Jag kom på att jag inte skrivit något om gårdagen. Då gjorde jag mig ett par Runda björn-mackor och pulverkaffe. Vi skulle åka och bada och mamma var väl lite sen, om jag minns rätt. I alla fall var vi och bada. Och den här gången ägnade jag extra mycket tid till att bada. Jag försöker ju gå ner i vikt men det är väldigt ansträngande att kråla. Man förlorar energin rätt fort och så orkar man bara simma vanligt tillbaka till land igen. Dessutom är det ju lite skrämmande att simma. Om man är ute på djupt vatten så måste man ju konstant hålla sig flytande för att inte drunkna. Jag drunknade ju aldrig, men på de djupaste vatten lyckades jag aldrig simma ner till botten, så det var minst sagt skrämmande. Det är ju också det jag försöker skriva om, att inte ha något fotfäste, och inte veta vad som kommer härnäst. I det här fallet är det ju Nyköpings å och Hållet-skogen. Han måste vara så trött efter att ha trampat vatten så länge. Att inte ha något fast att stå på, inget land under fötterna, måste vara hemskt. Och sen kanske land inte är så välkomnande heller. Om det är ett träsk och man hela tiden sjunker genom jorden. I det här fallet tror jag att det är mycket gräs. Och han blir liggande där, för ett tag, väntandes på att orken ska återvända till benen. Det är i alla fall så jag tänker mig att berättelsen ska utspela sig. Men jag vet inte; mycket hinner ju ändras under tidens gång. Efter ett tag tog jag en paus från badandet och tog lite kaffe och kex av mamma. Sen badade jag en gång till. Jag måste säga att jag badat väldigt mycket vid det här laget. I badet såg man många barn och uppe på land deras föräldrar. Jag kommer inte ifrån känslan att jag själv känner mig som ett barn men bada kan jag göra i alla fall. Efter att jag hade badat så åkte vi hem till mamma. Hon skulle laga till köttfärsås. Jag såg min lillebror ligga i sängen. Han skulle iväg och träna tror jag. Jag borde ha hjälpt mamma tidigare men efter ett tag frågade jag mamma om hon ville ha hjälp att laga mat. Det ville hon. Och när hon var färdig med den så satte vi oss och åt. Vi såg på 30 dagar i fängelse. Efter ett tag kom min lillebror tillbaka. Jag frågade om han inte hade semester men han sa att han inte hade någon semester. Vad jag egentligen hade velat fråga är varför han är klädd som han är och om jag har ett dödshot hängande över mig. Är det någon som vill se mig död? Det har jag känt hela den här tiden. Men jag har inte vetat vad jag ska göra. Livet har fortgått som vanligt. Och det är just det som är problemet. Vi såg i alla färdigt på 30 dagar i fängelse. Måste säga att det var väldigt känslosamt att se hur livet blev för de som kom ut från fängelset. Vilken misär vissa levde i. Det blir lättare att förstå hur samhället fungerar när man ser hur deras liv fungerar. Efter maten åkte vi för att handla. Jag skulle inte ha så mycket, bara lite mjölk, chips, dricka och pajer. Så nu har jag jättemycket pajer i frysen. När jag kom hem sen kom jag inte ihåg så mycket vad jag gjorde. Jag har för mig att jag inte kunde få igång minecraft men nu verkar det funka i alla fall. Jag har inte jättemycket att skriva om Skyrim. Jag körde slut på det en gång så just nu nostalgispelar jag det väl bara. Den här tystnaden tär på mig. Jag är rädd men vet inte vad jag är rädd för. Hotet är otydligt. Det känns som att det i Nyköping finns en gängkultur där man i hemlighet planerar mord. Eller vad annars finns det att göra i en stad som Nyköping? Folk verkar mest vilja flytta ifrån den här staden. Och det har folk gjort också. Men jag är kvar. Och jag är rädd för att jag ska dö bara för att någon är lite irriterad på mig. Jag är också rädd för att drömma om djupa vatten. Det är något med att inte ha fotfäste, att inte ha fast land under fötterna, som skrämmer livet ur mig. Jag kommer fortsätta skriva om det djupa vattnet. Jag kommer fortsätta beskriva känslan av att inte ha någon fast mark under fötterna. Jag kommer fortsätta skriva. Det kommer jag helt klart. Oavsett om någon vill eller inte. Jag är inte död än och min vilja att skriva har inte svalnat det minsta under alla dessa år som gått sen jag gick i Brunnsvik. Det mesta jag har att skriva om är väl om Skattungbyn. Men inga djupa vatten där. Bara gräs och odlingar. Och en obekväm känsla att något inte står rätt till. Det är inte lång tid som man är på ett ställe. Sen byts det ut mot någon annan. Något som inte är Skattungbyn. Som är ett minne av något annat man gjorde eller såg. Som man trodde att man hade glömt bort. De flesta landskap man drömmer om är platser man trodde att man glömt bort. Sen har vi det djupa vattnet. Igen. Kommer jag någonsin komma upp ur det? Jag skrev ju om det en gång förut. Men fick inga reaktioner. Kanske för att det inte var något blod? Eller mord?

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med Bollnäsfil och crunchy. Jag såg på när Chriswhippit och UFOsxm spelade Tricky trials vilket tog större delen av dan. Jag tror jag vaknade någon gång vid ettiden då mamma ringde mig. Vi skulle åka och köpa sandaler, sa hon. Jag sa att jag precis hade vaknat så då sa hon att hon kunde komma om en timme. Det blev lite stressigt ändå eftersom jag ville skriva en handlingslista också. När mamma kom ville hon ha en vattenflaska och skål till hunden så då fick jag ta med det också. Och min väska som jag kunde ha varor i. Men annars var det nog inte mycket annat än att gå ut. Mamma stod redan utanför och hade ringt ett antal gånger och frågat var jag var någonstans men när jag stod utanför bilen så frågade hon inte längre var jag var någonstans. Och hunden Bella skällde och var så glad att se mig. Hon fick sitta bak i bilen med mig och vi åkte först till Arken zoo där vi klippte klorna på Bella. När det var gjort så gick vi till Stadium för att kolla efter sandaler. På vägen såg jag det här klistermärket som jag misstänker är nazistiskt. Jag sa det till mamma också men det var lite opassande att jag skulle se en sån grej just då. Vad kunde jag göra liksom? Jag hade ju fullt upp att hänga med mamma. Vi gick i alla fall in till Stadium med Bella men vi hittade inga sandaler. Så vi gick till Inter sport i stället. Där hittade mamma några sandaler, några för tvåhundra kronor och några för sjuhundra kronor. Det var inte tillåtet att gå in med hund så jag fick stå utanför med Bella först. Men sen fick mamma ta Bella så att jag kunde prova sandalerna och jag tyckte de dyraste var skönast. Så jag köpte dem och sen gick vi ut. Men innan vi körde iväg ville jag ta ett kort på den där klisterlappen och lägga upp på Instagram. Ung Vänster har ju någon slags 24-timarsregel för nazistiskt skit att det måste tas ner. Det kändes som den hade suttit betydligt längre än så. Men jag kunde inte mer än ta kort på det och berätta att det var i Pålljungshage vid Lekia så kan förhoppningsvis nån annan ta ner klisterlappen. Jag försökte riva loss den lite grann men den satt som berget. Efter det åkte vi i alla fall till Max och köpte oss varsin glass. Jag var mer hungrig så jag köpte mig en meny och mamma fick chicken nuggets med sötsur sås. Också det blev en bild som lades ut på Instagram. Efter att vi ätit och var grymt mätta så åkte vi till jobbet och kollade på planteringen. Som ser ut att växa på bra; jag tog en bild även på den och la ut på Instagram. Låter kanske komiskt att jag lägger ut så mycket på Instagram hela tiden men jag vill dela med mig av det jag gör till resten av världen. Och pumpaplanteringen var bara en av många saker jag tog kort på. Den har börjat få blommor men vissa blommor ser ut att vissna och falla av. Jag hoppas i alla fall att några överlever och blir till stora pumpor sen som jag kan skörda och ha till Hallowen. Men det är ju långt kvar till dess så jag får kanske hitta på något annat att göra till dess. Typ skriva. Och efter att vi hade varit på jobbet så åkte vi hem till mamma för att hon skulle hämta badkläder. Sen åkte vi till ICA knuten där jag handlade oliver, mjölk, chips, Doritos, Aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, pajer, matlåda, glass och choklad. Efter det åkte vi hem till mig där jag packade upp allting och packade ner badkläder. Jag hade skrivit sms till personalen att jag ätit redan så de kom aldrig. I stället åkte vi till Råby och där badade vi lite grann. Inte så mycket; vi kanske kommer åka dit imorgon också och bada mer. Jag behöver väl det för att gå ner i vikt. Antar jag. Och jag känner att jag skulle kunna bada så mycket mer. Men vi får se hur det blir imorgon. Det kan ju hända att hon gör något annat också. Också är det inget mer med den saken. Efter badet fick jag i alla fall skjuts hem. Och nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra härnäst. Skriva härnäst. Jag hade ju tagit två bilder och lagt upp på Instagram. På badstället alltså. Och när personalen kom så var de en person som jag var kär i. Men som jag inte vet hur jag ska säga att jag är kär i. Hon verkar inte vilja veta av mig vilket gör lite ont i själen. Men vad ska jag göra? Prata med chefen? Vad ska jag säga till henne då? Som jag inte redan sagt? Jag tycker att hon tar sitt jobb på för alldeles stort allvar. Och det är som att hon inte lyssnar på mig. Att chefsjobbet inte är viktigt. En stund efter att Ayaan hade varit här i alla fall så ringde det på dörren när jag satt på toaletten. Eftersom Ayaan hade varit här reda så trodde jag att det var grannen som skulle klaga eller polisen som skulle hämta in mig för störigt beteende eller liknande. Jag vet att jag är störig men inte så störig va? Det visade sig vara en personal i alla fall som inte visste om att jag hade fått medicin redan. Så det fick han reda på då. Efter det så jag färdigt något videoklipp av Whataboutit. De senaste dagarna har jag inte gjort något jätteintressant så jag struntar i att skriva om dem. Eller en grej kan jag skriva om i alla fall och det är att jag såg Lejonkungen igår. I mitt skrivande ingår det att föreställa sig saker. Just nu skulle jag till exempel kunna föreställa mig att jag har en hund, en katt, ett får, en get, en höna, en kanin eller en häst i min lägenhet. Jag skulle också kunna föreställa mig att jag är på en helt annan plats än jag är nu. En grästäckt plats. En plats där gräslandskapet ser ut att nå mot horisonten. För är det inte det jag försökt skriva om? Eller försöker jag skriva om något annat nu? Jag har inte riktigt skrivit om mörkret. Vet inte riktigt hur jag ska närma mig det. Men någon gång måste jag nog göra det och när jag gör det så kommer det bli så himla mycket lättare att skriva sen. Jag skulle också vilja skriva om den gången då mamma hämtade mig i Brunnsvik. Jag skulle vilja skriva om hur den blodröda himlen vid horisonten tröstade mig men jag förstod ju också att jag, genom att flytta från Brunnsvik, lämnade allt som hade med Brunnsvik att göra. Kamratskapen, protesterna, vännerna. Allt var plötsligt borta. Och jag bodde hos mamma. Det är jag glad att jag inte gör längre. Jag skulle inte kunna fatta hur man skulle stå ut med att bo hos sin förälder. Att ha en egen lägenhet att rå om är den ultimata befrielsen. Visst kan man åka ut på tur med sin mamma ibland men mest vill jag nog bara sitta i min lägenhet och göra ingenting. Jag har inga tavlor på väggarna. Den enda konst jag har är ritade teckningar på bokhyllorna. Det börjar bli allt svårare att veta vad jag ska skriva om. Jag har lämnat så mycket bakom mig. Jag har inte mycket kvar som jag skulle kunna kalla ”mitt eget”. När jag gick Skattungekursen så förändrades mitt liv dramatiskt. Och oavsett om jag vill det eller inte så är det en del av mitt liv nu. I det här livet ingår stugan nere i skogen och stugan längre upp i byn. Jag kan föreställa mig hur det är för folk att gå den kursen nu. Jag kan föreställa mig något annat, att något skulle kunna hända, i Skattungbyn. Vad vet jag inte. Har jag inte lämnat det bakom mig? Kanske någon undrar. Tydligen inte. Men jag vill inte riktigt skriva om Skattungbyn. Jag vill skriva om Brunnsvik. Så många gånger jag velat skriva om Brunnsvik. Så sjukt många gånger. Jag har ju redan skrivit om det jag tänkt att jag ska skriva. Nämligen att jag kan lägga in lite vad jag vill i berättelsen. Jag har inte skrivit något på berättelsen. Eller rättare sagt; jag har inte raderat någon av berättelsen. Jag bara skjuter det framför mig hela tiden. Och jag vet inte om det är för att jag inte vill eller inte vågar närma mig mina texter men förmodligen är det just därför. Inom mig bär jag på en scen av djupt svart vatten. Ett träsk. Det finns ingen väg tillbaka, till Tonys pizza, som jag lämnat. Och det snöbeklädda landskapet. Bara jag och det här vattnet. Som är så oerhört svart. Det är något som inte står rätt till. Något med landskapet jag befinner mig i. Det förändras. Det byggs upp ju längre jag går in i det. De höga höghusens land. Var det inte det jag kallade det när jag skrev synopsis? Jag måste kunna föreställa mig ett landskap jag aldrig befunnit mig i tidigare. Det är som att höghusen bygger sig själva. När de reser sig onaturligt högt upp i himlen. Där någonstans ska man finna meningen till allt det här som jag försöker skriva om. Så vad försöker jag skriva om? En påhittad dröm. Obesvarade känslor. De allra djupaste hemligheter. Eller kanske inte de allra djupaste hemligheter; jag är rätt ytlig av mig egentligen. Eller jag är inte ytlig; mitt skrivande är det. Jag försöker bevisa något för mig själv. Jag vet inte vad det är för något men det är själva anledningen till att jag skriver…

Det kanske är på sin plats att skriva lite om hur man haft det på semestern hittills. Jag tänker mig då att jag kan skriva om flera dagar eftersom jag inte skrivit något på väldigt länge. Just idag hade jag det så väldigt skönt på balkongen när jag åt fil med crunchy och drack pulverkaffe. Men det är inte bara det jag gjort. Jag kommer inte ihåg ifall det var igår eller förrgår som jag såg skräckfilmen Midsommar som passar rätt bra eftersom det varit midsommar precis. Den visar på att det inte bara är positivt med midsommar. Och igår så hade Stamsite stream. Jag körde också parkourrace på parkourservern. Vi hade röstat om vilken värld vi skulle köra och de flesta hade röstat på värld 1. Bara jag hade röstat på värld 2. Men jag vann ändå. Så jag fick köra min favoritbana värld 2. Vad har jag gjort annars då? För att få hem mat har jag fått lov att cykla. När jag gjorde det så såg jag en flyttbil som stod ovanligt länge på samma ställe. Jag blev misstänksam och tipsade polisen. Kort därefter ringde polisen upp vilket betyder att det är första gången på flera år som jag pratat med polisen. De sa dock att om de inte gjorde något brottsligt så kunde de inte göra annat än att ha det som tips. Jag har också tipsat en personal om Kafkapaviljongen när jag tyckt att hon blivit lite väl jobbig. Alltså bara vill prata om saker man kan göra och hon frågade om inte jag tänkte gå ner och se på tv med dem eller liknande. Jag hade inte tänkt göra det den närmaste tiden heller men jag tror att det där tipset på boken tystade henne något. Men sen kommer en ny personal som man funderar om det hade varit bra om man tipsat boken om. Jag vet inte. Det var ju ett tag sen jag läste boken själv. Men jag har ju en egen bok att läsa. Alejandro. Och sen ska jag läsa den där boken av Jan Guillou. Men den senaste tiden har jag spenderat väldigt mycket spelandes minecraft och Fall out 4. Och jag har sett många youtube-klipp. Från UFOsxm, Chriswhippit och The jnx. Jag tror jag har en till att titta på men vet inte riktigt vad han heter. Men just nu vill jag nog bara skriva. Om hur jag mår. För jag mår nog hyfsat bra. Även om jag inte har obehindrad tillgång till att bada eller liknande. Om jag vill bada så kommer jag nog få lov att cykla till badhuset. Kanske att jag kan ringa till mamma och fråga om vi kan åka iväg och bada men jag kan ju inte göra mig beroende av henne heller. Jag saknar hunden Bella också. De hade ju varit upp till Dalarna. Och nu jobbar säkert mamma. Hon skulle ha sen semester. Och jag vet inte riktigt hur det blir med det där att åka Finlandsfärja. Och inte heller vet jag om jag kommer in på Jakobsbergs folkhögskola. Just nu känns det som allt går emot mig. Men då får jag fortsätta skriva och se det från den positiva sidan i stället. Alltid den positiva sidan. Jag är inte dödssjuk. Jag har inte cancer. Jag har full möjlighet att göra precis det jag vill göra. Vad säger att jag inte kan åka upp till Stockholm och bara va? Jag vet att jag sagt att jag skulle ägna den här semestern åt att skriva men jag har inte vetat vad jag ska skriva för något. Jag hoppas den här lilla texten på något sätt gör den senaste tiden åtminstone lite begriplig. Hädanefter kanske jag, om ni vill, ska försöka skriva en dagboksanteckning varje dag i stället. Eller så kanske det blir för mycket. Men jag behöver komma igång med skrivandet igen. Det här är bästa sättet…

Så jag tipsade polisen. Fick samtal kort därefter. Och med ens så har alla de år jag inte vågat ringa polisen försvunnit. Ärendet handlar om en granne till mig. De har stått ovanligt länge och burit in kartonger i en lägenhet. Jag misstänkte att de gjorde något kriminellt men kunde så klart inte veta. Så vad har jag gjort annars idag? Jag gjorde mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och såg på någon video på youtube. Efter det har jag cyklat iväg och handlat lite mjölk, pajer, soltorkade tomater, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, Coca cola, fil, Doritos, choklad och tvål. Efter det cyklade jag hem igen och jag svettades som en gris. Har vattnat här i lägenheten och balkongen och ska väl vattna i pallkragen också. Dessutom ska jag väl tvätta idag också. Så det finns alltid något att göra. Jag hade velat hitta tid för att skriva. Skriva om det jag vill skriva. Vad vill jag skriva om? Jag vet inte riktigt. Just nu känns det som jag måste radera en massa text för som det är just nu är det inte synopsis. Utan berättelse. Jag brottas med min egna tankar om vad jag kan skriva för något. Hur personlig jag får bli. Men det borde inte vara någon fara så länge jag inte lämnar ut någon med namn. Det som jag vill skriva om handlar väl mest om Nyköping. Om Nyköpings å, Hållet och Brandkärr. Men det jag skriver om just nu handlar om något annat. Om ett köttsligt landskap. Så jag har nog en hel del att arbeta med när det kommer till mina texter. Men just nu är jag rätt imponerad över mig själv att jag vågade svara när polisen ringde. Det trodde jag aldrig att jag skulle våga göra. Och nu kanske det är min tur att ringa chefen. Fast inte nu för nu börjar det bli försent. Jag vill bara titta på en massa youtube-klipp. Och spela minecraft. Och eventuellt spela Fall out 4. Förresten så drömde jag om Fall out för länge sen. Det blev en riktigt dystopisk och obehaglig dröm som jag inte är säker på att jag skulle komma levande ifrån. I drömmen gör han ju inte det. Han dör och kommer till ett annat ställe. Men det har jag inte skrivit om än. Jag vet inte vad jag skriver om egentligen. Jag känner mig så rörig. Och det är det ju meningen att skrivandet ska råda bot på. Den ska lösa upp knutar som förut tycktes omöjliga att lösas upp. Sen förhoppningsvis så har man lättare att skriva. När man läst lite. Och lärt sig lite mer om skrivandet. Det är en ständig lärandeprocess. Går inte att säga något annat. Och den här lärandeprocessen måste få ta tid. Annars kanske man missar något viktigt och får börja om från början igen. Vilket jag fått göra. Alldeles för många gånger. Jag är så trött på att jag inte kan bestämma mig för vad jag vill skriva för något. Varför hade jag inte kunnat skriva någon barnbok, fantasy eller krim som alla andra? Jag prövade ju för ett tag sen att skriva om Pajas Pyjamas. Men jag känner att det saknas något i samhället. Jag känner att det saknas något för oss alla. En berättelse att fly till när allt annat känns för övermäktigt och överrumplande. Så var det i alla fall för mig när jag gick i Brunnsvik. När jag höll på med journalistik. Och drömde att jag var i något slags semesterparadis. Men det är länge sen nu. Det är andra tider nu. Och andra tider kräver en annan berättelse. Men frågan är om det behöver vara det? Kanske kan jag lägga in lite av de landskap jag drömde om då i den berättelse jag håller på att skriva om nu? Allt behöver inte vara som man först tänkt att det ska vara utan saker kan förändras och kanske förbättras…