Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor med kaviar på och pulverkaffe. Eftersom det inte fanns något intressant att se på youtube så spelade jag minecraft i stället. Och gjorde mig en Varma koppen potatis och purjolök. Spelade lite mer minecraft innan jag tog bussen till jobbet. Och jag trodde jag var förbered på det flyttstök som skulle vara på jobbet men var inte det. Vi ska alltså flytta från den lilla lokal vi bor i nu till en stor lokal lite längre bort i området. Jag fick, får ovanligheternas skull, någon donut och bulle med mjölk till. Oftast brukar jag inte få några sådana godsaker eftersom jag inte brukar betala för det och det är på förmiddagen. Men de gjorde väl ett undantag nu när vi skulle flytta en massa grejer. Första vändan bar jag på några stolar. Patrik rullade en fåtölj och de andra bar ett bord. När de kom in i lokalen så försvann de nästan. Så stor är lokalen vi ska flytta till. Jag funderar nästan på att ta kort på lokalen så att ni också får se den. Men jag måste fråga mina arbetskamrater om jag får det. Så fick de göra i onsdags också när vi skulle se på bio. Men det var i å för sig ett helt annat sammanhang just då så de kanske inte är så rädda att hamna på bild. I alla fall ställde vi in grejerna där vi ska byta om sen. Vi gick en runda till där jag tog två lampor och en annan två pappkassar med värdefulla grejer som de andra använde ofta. Bland grejerna fanns ritblock, bordsspel och ett kort på två av arbetskamraterna. Vi tog också en byrå och gick med alla grejer till lokalen. Patrik visade var de hade målat om och golvet var lagat också. Toaletten var målad, köket var målat, badrummet var målat och de hade tagit bort de där badhusskåpen som stod där. Printern stod på plats och två byråer där vi kunde låsa in saker. Och förrådet såg likadan ut som förut. På vägen tillbaka tyckte jag att en arbetskamrat blev närgången, en kvinna, hon pratade om något annat men det var ändå det jag tänkte på. Jag tyckte i alla fall att det var obehagligt. Och funderade om jag skulle säga det till henne. Men hon brukar bli så arg när man nämner sådana saker så jag lät bli. Sista vändan fick vi med utemöblerna. Jag gick med två utestolar och sen var vi färdiga. Vi kommer dock inte flytta riktigt än. Patrik behöver ha en fungerande dator om han ska flytta och det har han inte än. Jag ringde mamma och frågade om jag fick komma och det fick jag göra sa hon. Jag gick nästan på en gång eftersom det ändå inte fanns något att göra. Jag mötte mamma och hunden Bella när jag nästan var hemma hos dem och jag följde med dem runt området för att slänga en hundbajspåse. Väl hemma hos dem så hjälpte jag till att laga till hamburgare och när det var gjort så tittade vi färdigt på Titanic. Vi åt någon dessert med mördeg och äpplen som var jättegott. Och pulverkaffe. Efter den sorgliga filmen så visade jag en trailer för Ms. Marvel som jag brukar titta på. Så det kanske blir nästa grej som vi tittar på, mamma och jag. Det känns som jag behöver göra saker för att hålla sams med mamma. Jag känner inte helt att jag kan vara vän med henne än. Det är något som gnager: Jag kan inte rå för det! Men mamma hade gärna fått hjälpa till lite där så att jag slapp känna så motbjudande känslor mot henne. I alla fall så åkte vi till ICA knuten där jag handlade dip, kaviar, Varma koppen, mjölk, bregott, Runda björn, chips, Doritos, Mer päron- och apelsindricka, Coca cola, Crispies, veganska chicken nuggets, matlåda och choklad. Efter det åkte vi till Blomsterlandet lite grann vilket väl också lindrade vår relation lite grann. Hon skulle kolla med ljung men kom fram till att vi skulle köpa det imorgon i stället när vi ska åka till graven. Jag kollade på fågelmatare och de verkar ha en massa såna saker med fågelmat och grejer. Men köpte som sagt inget. Mamma och hunden Bella följde med upp i lägenheten där jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag bjöd på glass och castade lite SVT där de sände Sverige idag. Jag bytte ganska snart dock till radio och efter att mamma gömt godis för hunden och hunden fått leta upp godiset så gick hon sen. Vi kommer ses imorgon då vi ska åka till Aminas grav. Min storasyster alltså. Dog i magen. Hemskt. I alla fall så åkte mamma lagom till att Stamsite startade streamen. Och jag hann precis med att gå med i parkourservern så att jag fick vara med i parkourracet idag. Och det blev värld två. Efter att det var gjort så har jag inte riktigt vetat vad jag ska göra. Men jag har haft en tanke på att jag ska skriva om de drömmar jag drömt om den senaste tiden. Dessutom har jag börjat se The Conjuring The devil made me do it igen. Så det kanske jag skriver om sen. Annars känns det som det enda jag kan tänka på är att jag ska till graven imorgon. Det är så pass viktigt för mamma. Jag tror inte att någon annan kan förstå det hur viktigt det är för henne. Och det är inte på min plats att berätta hur viktigt det ska vara för någon. Men jag hade velat prata om körkortet också. Och jag undrar hur det kommer gå med det. Gud jag hoppas verkligen att jag får ta körkort! Tänk om jag inte får det! Vad gör jag då? Inget kriminellt hoppas jag? Nej det tror jag inte. Men jag skulle nog bli väldigt desperat. Inte veta vad jag skulle göra. Eller ta mig till. Jag vill inte leva ett sådant liv där jag inte kan ta mig någonstans. Även om jag kan ta mig till många ställen genom skrivandet. Väldigt många ställen. Jag tror jag återkommer när jag varit till graven imorgon…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag gick upp en halvtimme tidigare och såg en video av UFOsxm. Gjorde mig en Varma koppen minestrone och tog bussen 11:45 för att vara på jobbet en halvtimme tidigare. Min arbetsledare ringde på busstationen och påminde mig om att vi skulle åka på bio idag. Vilket var också det vi gjorde när jag kom till jobbet. Jag behövde inte byta om och med oss följde en person som jag inte hade träffat förut eftersom han jobbar förmiddagar. Filmen vi skulle se heter Det kunde vara oss och handlar väl mer om hur folk som hade Down syndrom behandlades längre bak i tiden. Det är ju lite svårt att säga vad autism är men på sätt och vis räknas ju också det som en funktionsnedsättning. Det var en ögonöppnare i vilket fall som helst att se filmen. Och jag sa det till Patrik efteråt att man fick något annat att tänka på. Vad jag inte nämnde var att jag tyckte att jag skulle ha ett så jävla perfekt liv hela tiden att jag inte tänkte på de som hade det sämre än mig. Som har det sämre än mig. Och jag skulle till exempel inte kunna stå ut med att bli inlåst på ett sjukhus vid fyra års ålder för att leva ett liv bakom stängda dörrar. Det skulle inte gå helt enkelt. På ett sätt är jag priviligerad. Jag kan gå var jag vill. Och det gjorde jag även efter bion. Jag tog en buss till Oppeby och handlade på ICA knuten. Lite makaroner, mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka, paj och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. När personalen kom så var det meningen att jag skulle laga chicken nuggets med makaroner och frusna grönsaker men vi hamnade i diskussion om hur viktig chefen var egentligen. Vad jag egentligen hade velat prata om är väl var fan alla tjejer är. För hon var inte riktigt min typ. Hon som kom på middagsstöd. En annan grej jag hade kunnat fråga är vad hon skulle göra om något kriminellt. Men hon vet redan svaret på den frågan. Att man ska ringa polisen. Så jag tyckte väl att det var på sin plats att ifrågasätta hennes arbetsmoral lite. Och nämna att chefen inte alls är så viktig. Hade jag sagt det till en annan så hade jag fått det skriket i ansiktet på mig att hon visst är så det är inte alltid så kul att ifrågasätta allt och alla. Man blir rätt bitter till slut. Men jag fortsatte prata med den här personalen och till slut kom vi fram att jag kanske skulle ta och ringa chefen om jag nu hade så mycket att prata om. Då nämnde jag problemet att det skulle ses som att jag använde en härskarteknik över henne. Men det tyckte inte hon. I alla fall kanske jag ringer henne imorgon i så fall någon gång på eftermiddagen. Det blev ingen mat lagad medan personalen var här utan jag fick göra det efteråt och det blev makaroner, vegetariska chicken nuggets, vanliga chicken nuggets, frusna grönsaker, oliver och sötsur sås. Mycket god mat helt enkelt! Och det åt jag medan jag tittade färdigt på Beetlejuice 2 som var en bra film med många bottnar. Vad jag ska göra nu vet jag inte riktigt. Jag har inte riktigt tänkt på att jag kan skriva något eget. Något som jag verkligen tycker om. Men jag tycker egentligen inte om att vara långrandig. Men det är man nästan alltid när man skriver något. Så jag är långrandig nu när jag skriver att jag har mer makt om jag ringer chefen imorgon. Men att jag fortfarande plågas av tanken att jag kanske utnyttjar en härskarteknik genom att göra det. Hur många härskartekniker finns det egentligen? Fem? Dubbel bestrafning, påläggande av skuld och skam, mansplaining, osynliggörande och undanskaffande av information. Jag hoppas trotts allt att jag inte använder några när jag ringer henne imorgon. Om jag ringer henne. Det är alltid detta om. Det var evigheter sen jag ringde polisen också. Jag tyckte jag blev utskälld den gången jag gjorde det. Men de ska ju alltid finnas där för en i mot- och medgångar så det kan jag nog också göra om jag känner för det. Men i så fall känns det nog lättare att ringa chefen. Och att ta körkort. Som jag också tänkte göra någon gång. Men det orkar jag inte tänka på nu. Nu ska jag väl bara se någon serie på Disney plus. Förmodligen Agatha all along…

Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Om han såg en kartong till så skulle han riva den i bitar. Så trött var han på kartonger. Men det fanns inte många kartonger kvar. Det fanns inte mycket kvar av någonting. Landskapet var kalt och kallt. Bara den här nedtrampade jorden där ingenting växte. Och inom sig hade han den oroade känslan att han hade gått för långt. Efter allt han hade sett, allt han hade gjort, kändes det som han hade gått för långt. Men han fick lov att intala sig att det inte var hans fel. Annars skulle han gå sönder. Det var inte hans fel att folk lämnade honom. Och att landskapet hade blivit så väldigt övergivet och ödelagt. Var hade de höga husen tagit vägen? De röda byggnaderna? Att han hade sett dem betydde att han inte hade glömt bort dem. Och det var en trygghet att veta det. Här i änden av hans långa väg. Skulle han äntligen kunna lägga sig ner och vila? Skulle han äntligen kunna få sova? Han prövade det men då förlorade han fotfästet än en gång. Och föll. Ner i det mörka. Den röriga avgrunden. Och tillbaka kom kartongerna. Tillbaka kom också arbetslokalen han jobbade på. För ett tag famlade han klumpigt efter något fast att hålla i när han plötsligt hörde en röst. ”Du kan gå hem nu”. Samtidigt som hon började lägga i ordning kartongerna igen. Han skämdes så mycket men han kunde inte göra annat än att byta om och cykla hem. Han kunde inte precis berätta vad han varit med om för dem. Inte just där och då i alla fall. Och inte hemma heller. Så han bar hemligheten med sig. Kanske för alltid. Tills han fick uppleva det igen i alla fall. Det som var så obeskrivligt märkligt och han kunde fortfarande inte begripa att han hade varit där. Just på den platsen. Där de röda byggnaderna fanns. Ingen skulle tro honom. Men han trodde sig själv. I alla fall. Nu gick vägen genom centrum och Hålletskogen. Sen skulle han förmodligen gå och lägga sig för en liten stund. Och äta mat. Vila och äta mat. Var allt han orkade göra efter jobbet. Efter den där resan. Som han höll hemlig. Inom sig bar han en bild. En bild på en högstadieungdom som med en hand höll sig för munnen och utbrast i ett avgrundsvrål. Han somnade med känslan att det där avgrundsvrålet förvandlades till ett skri som gav honom gåshud. Mardrömmen var långt ifrån över…

Han var så trött på kartonger. Så oerhört förbannat trött på kartonger. Han hade sett dem så länge nu att han skulle kunna tro att han skulle börja drömma om dem om han nu skulle drömma någonting. Vilket han inte trodde. Hans drömmar hade varit så svarta den senaste tiden. Men inte kartongerna. De upptog hela hans vakna tid. Uppfyllde honom helt och hållet. På ett sätt var han kartongerna just nu. Vare sig han ville det eller inte. Det hade varit en lång resa att komma dit han var nu. Men han var så trött på kartonger. Fanns det inte något bortom alla dessa kartonger. Ett annat landskap. Som han drömde om. Som han önskade att han drömde om. Men det fanns inget bortom kartongerna. Han mindes inte hur mat smakade. Han mindes inte hur vatten kändes i hans mun. Han mindes inte hur en frisk fläkt kändes i hans hår. Allt han visste var att han hade dessa kartonger och att han hade haft dem länge. Så oerhört lång tid. Ingen människa borde behöva bära en sådan börda under så lång tid. Men det var så det var att vara människa. Man bar andras börda. Och han behövde släppa den bördan nu. Gå vidare i livet. Som så många gånger annars var det en resa som tog slut. Han kunde knappt minnas hur det var första gången han gjorde en sådan resa. Långt tillbaka i tiden, en helt annan tid helt enkelt. Han vek sin sista kartong och gick ut för sista gången. Han skulle aldrig få gå tillbaka dit. Vare sig han ville det eller inte. Och det skulle påverka många människor. Det där beslutet att han inte skulle få komma tillbaka mer. Livet gick vidare, visst, men han satte på sig andra kläder. Och på något sätt jagade minnet av de röda byggnaderna honom fortfarande…