Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Jag blev förvånad minst sagt när jag hörde att det ringde på dörren eftersom det aldrig brukar ringa på dörren vid elvatiden på förmiddagen och om det gör det så vet jag oftast om vem som ska komma. Nu hade jag ingen aning om vem som skulle komma. Tydligen skulle det rensas i avloppet. Personalen var en kvinna och vaktmästaren en man med långt skägg. Måste säga att jag inte var i form för det egentligen. Men frågan; vad är jag i form för egentligen då? Inte jobb heller egentligen och ändå går jag och göra det. Som en och annan robot. När han var klar med avloppet i diskhon så kunde jag äntligen göra Varma koppen med grönsakssmak, se färdigt UFOsxms video och spela lite minecraft innan jag gick iväg till bussen. Och på bussen var det inte så många personer. Varken från Brandholmen eller busstationen. Fast från busstationen var det bara ett säte ledigt så jag fick skynda mig att ta det innan någon annan gjorde det. Väl i Spindelplan var det bara att byta om. Vi gick iväg med skottkärra och sopskyfflar till garaget. Väl där mötte vi på en chef som berättade lite saker som han ville ha gjort men som jag inte kommer ihåg nu. En grej de hade gjort i alla fall var att ta bort en stock från en lekpark och då det stack upp armeringsjärn så sa de att de skulle behöva använda någon vinkelslip av något slag för att såga bort dem innan något barn spetsade sig på dem. Vilket var en rätt otäck bild att få i skallen. Men efter ett tag åkte den här chefen iväg i alla fall. Och vi började sopa. Det var inte mycket sopande idag. Jag tror vi bara höll på i en halvtimme. Och efter att vi hade sopat så gick vi och hämtade en till stock från lekparken. Efter det var vi färdiga. Jag fick en idé att jag skulle rita en scen från den bok som jag tänkt skriva nu. En natt i Nyköping. Påminner om en scen från Inception där de bygger sandslott och därmed bygger höga höghus som de sen kan rasera och göra som de vill med. Min tanke är att det kommer efter att jag varit i Tonys pizza. Vilket också är en scen jag skulle kunna rita. Alla dessa kartonger. Jag kan inte glömma dem hur mycket jag än försöker. Det här är kanske inte vad Tony eller någon anställd på Tonys pizza ville men de får skylla sig själva när de sparkar mig så där. Jag ska i alla fall ringa Hella imorgon och prata mer om Tonys pizza. Efter jobbet gick jag till mamma. Jag hade ringt innan och hon berättade att hon höll på att borsta Bella. Jag höll på att gå hem i arbetskläder men var också noga med att ta kort på teckningen jag hade gjort. Både på höghusen och sandstranden med sandslotten och streckgubbarna. Det är det enda jag kan rita men mer förklaring kommer senare när jag lägger ut fler bilder på min teckning. Jag kan väl säga som så att den här idén har jag tänkt på länge även om jag bara sett den i Inception. Att få skapa sin egen värld. Är något jag längtat efter något så oerhört. Förmodligen kommer de röda byggnaderna vara där också. Men annars är handlingen ovis. Jag rör mig mot okända marker. Jag kommer inte längre skriva om den gången han möter sig själv. Den då han ger ifrån sig ett avgrundskrik. Som får isen att spricka och allting falla. Jag måste tänka om, om allt och alla. Det är inte lätt till en början men det är ett måste. Jag kan inte famla runt i mörkret som jag brukat gjort utan ha en noga utstakad väg. Det tror jag i alla fall är för allas bästa. Så jag tog bilder på teckningen och var förhoppningsvis nöjd med det efteråt. Jag är inte mycket för att skriva långdragna texter som ingen ändå läser. Men ändå känns det här för viktigt för att lämna. Jag kan helt enkelt inte sluta tänka på att det finns en scen där höghusen når upp till molnen precis som i Inception. Och att jag upptäcker något där. Vad är det? Det måste va något jag sett förut. Kanske en tätbevuxen skog? Jag vet inte riktigt. Det ska i alla fall bli spännande att fortsätta med den här berättelsen. Men nu fortsätter jag med dagboksanteckningen. Efter jobbet gick jag hem till mamma. Efter att ha hälsat på hunden Bella och lagt upp en bild på teckningen på Instagram med texten ”Det var evigheter sen men nu har jag i alla fall ritat på jobbet…” så hjälpte jag till, ovanligt nog, med maten. Jag öppnade en burk med majs, skar upp gurkan och tomaterna. Men efter det gjorde jag inget mer. Jag satt mig och tittade på tv. Hade missat Ett enklare liv men tittade på Fårbonden i Lofoten och det dröjde inte länge för än det var mat ropade mamma. Och det blev tacos. Mamma ville att vi skulle till Arken Zoo innan fem så vi fick åka hyfsat tidigt. Vi rastade hunden Bella så hon fick kissa och bajsa. Efter det åkte vi till ICA knuten där jag handlade dip, makaroner, mjölk, toapapper, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, frusna grönsaker, paj vegofärs och choklad. Efter det åkte vi till Arken Zoo där Bella fick sina klor klippta. Och på vägen pratade vi om Jakobsbergs folkhögskola. Vi pratade om att vi kunde ringa gemensamt dit nästa gång jag kom till mamma, nämligen på onsdag. Vilket var en lättnad för mig eftersom det känns nog så mycket att ringa Hella om Tonys pizza imorgon. Och på onsdag är det boendemöte också. Då hoppas jag att Kevin är med och Nathalia så att jag kan locka in dem i de här journalistmöten jag har. Kevin tror jag skulle passa bäst eftersom han är lite kall och jag får säga det till honom också när vi har det här mötet. Också får vi bestämma när vi ska ha nästa boendemöte. Och eventuellt kan jag ge ut användarnamn och lösenord till NyttiNyköpings blogg. Men jag tror det är bra att börja med det enkla som notisskrivande är. Sen vet jag inte om det kommer startas någon studiecirkel i journalistik i ABF men det får tiden utvisa. Till dess får jag vänta och se vad som händer härnäst. Efter att Bella klippt klorna så fick jag skjuts hem. Och sen dess har jag inte gjort så mycket annat än att sätta på radion och packa upp. Inga plantor har vissnat än i alla fall. En pumpaplanta såg lite ledsen ut ett tag men efter att den fick vatten återhämtade den sig. Till största del vill jag skriva om vardagliga ting men att skriva om det undermedvetna kanske blir lite svårare. Eller jag har i alla fall inte gjort det på väldigt länge. Det är en annan bild jag skriver om nu. Det är inte längre de oändliga ängarna, den mörka skogen, den övergivna fäboden eller den tätbevuxna skogen. Men det känns som jag kan använda de lite naturligare landskapen i också den här boken. Det behöver inte vara den enorma staden hela tiden utan jag kanske kommer till en äng eller en tätbevuxen skog. Möjligheterna är oändliga när det kommer till att skriva om drömmar. Men den största frågan ställer jag till dig, läsaren; vad är du beredd att uppleva när vi tillsammans gör en resa ner i det undermedvetna?

Uppgiften var lätt; se till så att inga plantor torkade upp. Ändå var det något av det tyngsta han kunde göra. För först skulle han gå upp från sitt hem längst ner i byn och sedan bära en tung vattenkanna för att vattna de små ljusgröna växterna. Det var lite nytt för honom det här. Att vattna växter. Det kändes som att något inom honom dog när han gjorde det här. Men han hade själv gett sig in i det här så då fick han stå ut med det också. Att vattna plantor. Han tänkte på hur länge sen det var nu. Sen han haft den där drömmen. Och allt som hade hänt efter det. Kändes som en hel livstid sen. Fysiskt var han inte så gammal men undermedvetet var han flera hundra år. Han kunde inte komma undan det faktum att det undermedvetna ständigt jagade honom. Det fanns ingenstans att gömma sig. Och han visste inte om han ville gömma sig heller. När det hände var det som det skönaste han kunde vara med om. När han vattnat färdigt gick han och la sig i soffan. Det tog inte lång tid för honom att somna och drömma om att han föll och vaknade om vartannat. Till slut slutade han falla. I stället fann han sig på ett kallt lite blött ställe. Ovanför sig kunde han se det ljusgröna som lystes upp av solen. Solen som inte kunde nå ner hit där han låg. Vilket var lite välkommet eftersom han kände sig lite varm efter att han jobbat så mycket. Han hade varit med om det här förut. Han fick lite deja vu känslor av det hela. Men reste sig i alla fall upp. Och såg att han befann sig i ett landskap som enbart bestod av gräs. Till och med bergen i horisonten bestod av gräs. Och någonstans i mitten fanns en kulle med en gammal ek och en svartklädd figur som såg ut att sova därunder. Han började gå. Han hade gjort det här förut. Visste precis vad som skulle hända. Han skulle svinga sin käpp och sedan skulle han hamna i högstadiet igen. Precis som förra gången. Kunde han inte komma med något nytt? Något som han aldrig hade sett förut? Han gick fram till den svartklädde figuren. Precis som förra gången slog han till med sin käpp mot hans ansikte. Men den här gången hamnade han inte i ett högstadium. Den här gången hamnade han i ett fängelse. Och desperat insåg han att han inte kunde ta sig ut…

Mörka byggnader reste sig på båda sidor om honom. De här höghusen nådde upp till himlen. De var egenskapade. Onaturligt höga. Det fanns ingen byggnad i världen som kunde bli så hög. Bara om man var riktigt djupt i det undermedvetna. Och det var han ju nu. Här fanns det röda byggnader. Och dessa byggnader som såg ut att nå upp till himlen. Som alla såg likadana ut. Här hade han varit många gånger. Så många gånger att han lite börjat tröttna på det här stället. Sekunder blev till år här nere. Han hade blivit gammal. Pensionär. Helt ensam. Ingen annan ville vara med honom. Varför visste han inte. I å för sig var det inte det här han brukade drömma om. Han brukade drömma om oändliga grässlätter, mörka skogar, övergivna fäbodar, tätbevuxna skogar och öde städer. Men det var inte så ovanligt att han drömde om gigantiska städer heller. Han kände att drömmen ville säga honom något. Något som han inte hade tänkt på evigheter. En längtan bort från allt det gråa tråkiga. I denna stad fanns det gallerier och affärer också. Platser som han ville besöka. Det var så länge sen han hade roligt. Att han inte kunde minnas senaste gången han hade det. Där han var fanns det röda byggnader. Och bakom de här röda byggnaderna stod dessa gigantiska höghus. För det mesta var det de enda han såg. Inga gatlyktor eller tecken på att någon bodde i de här höghusen. För det mesta var det mörkt och det var så väldigt mörkt. Så ogästvänligt. Asfalten såg kall och oinbjudande ut. Ändå var det här han ville vara för tillfället. Han gick in i en av byggnaderna. Hissen var gammal och väldigt risig. Det kändes knappt som den skulle gå upp när han tryckte på den högsta våningen. Väl på högsta våningen klev han ur. Det var ett minne från när han själv bodde på sjätte våningen i ett höghus. Den här gången fanns inga detaljer dock som om det var ett hemtrevligt hem. Bara denna tomhet som verkade finnas överallt. Han gick till balkongen. Han kunde känna vinden i ansiktet. Hela staden var öde och övergiven. Men det betydde inte att det inte bodde människor där. Det var bara så länge sen någon hade gjort det. Han visste att han skulle få lov att hoppa ut för att kunna komma till nästa ställe. Men det var det svåraste beslut han kunde göra. För han var höjdrädd. Och han var rädd att han verkligen skulle slå i backen. Han klev upp på balkongräcket. Balanserade. Rädd för minsta snedsteg som kunde vara förödande för honom just nu. Men han behövde hoppa ut. Han visste det. Han hade gjort det så många gånger förut. Så han gjorde det. Och han kände vinddraget från fallet men han slog aldrig backen. I stället föll och föll han. Plötsligt fästes armarna i något slags skruvstäd. Han kunde inte röra sig någonstans. Panikartat försökte han slita sig från bältessängen men insåg desperat att det inte fanns någonstans han kunde ta sig. Någon hade satt fast honom i den här bältessängen och det fanns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Han fick bara lydigt ligga där och upptäckte snart att han befann sig i ett vitt rum. Det gjorde ont överallt och han var fast där, bältad, och övergiven åt sitt öde…

WordPress undrar hur jag använder sociala medier. Mestadels genom att skriva om vad jag gör om dagarna. Jag använder sociala medier mer än WordPress faktiskt. Det är bara på senare tid som det har blivit väldigt mycket WordPress när jag skrivit svar till alla dessa uppgifter ni gett mig. Men annars brukar jag mest använda Facebook. Dela minnen och sådana saker…

WordPress vill att jag skriver ner det första jag tänker på. En bottenlös flod av blod. Strömmar genom ett landskap som ser ut att vara kött. Han vet inte var han är och han vet inte var han ska. Han har inte kontroll på någonting. Han kan bara låta sig föras med av strömmen. Som är så ovanligt stark. Och han vill inte få in något blod i munnen eller lungorna. Det är så äckligt. Så kladdigt. Han tänker att han måste hålla huvudet ovanför ytan hela tiden. Att han måste nå land. Som är det här köttsliga äckliga. Han har inget annat val. Han börjar få slut på idéer. Blodet är så hemskt. Som att det kommer från en massa döda människor. Om det fanns något han kunde göra, något han kunde tänka sig göra, var att rädda dessa människor som nu förmodligen var döda. Vad hade hänt dem? Och varför befann han sig nu i deras blod? Denna flod som inte verkade ha någon botten. Till slut gav han upp. Till slut åkte huvudet under ytan. Men det som mötte honom var inte ännu mer blod. Det som mötte honom var faktiskt ingenting alls. Ett stort tomt mörker. Man skulle tro att det inte fanns någon luft där men han kunde fortfarande andas. Efter ett tag upptäckte han dock att han befann sig i en säng. Och att allt var som vanligt igen. Hur vanligt det nu kunde bli när man kastades mellan tid och rum under tid och otid…