WordPress undrar hur jag varvar ner efter en krävande dag. Jag antar att jag lyssnar på filmmusik. Kanske läser en bok. Kanske lyssnar på P3 eller P2. Det känner jag för att göra nu i alla fall. Lyssna på P2 alltså…

Jag tror jag tar en paus från läsandet för att själv skriva lite. Jag har själv svårt att minnas min barndom i Stjärnhov där vi bodde i det brunvita huset. Jag kan minnas att jag var ett besvärligt barn som bet min storebror när han bar bort mig. Men jag kan inte minnas saker så som Atefeh har gjort. Jag kan minnas Kättbo och allt vi gjorde där. När övervåningen skulle byggas om och man råkade få glasfibrer på huden så att det började klia. Eller man var väl mer försiktig. Man vågade inte göra mycket när Micke höll på att arbeta. Av någon anledning kändes det som att han hatade mig. Eller i alla fall att han inte tyckte om mig så mycket. I början var ju hans son Jimmy i Kättbo också. Han tyckte om att lyssna på Energy på radion och spela The legend of Zelda Ocarina of time på tvn. Ganska snabbt gjorde han sig vän med killarna på byskolan i Siknäs som vi gick i då. Jag blev ganska snart mobbad efter det. Det sjöngs någon sång om mig som gjorde narr av mig och jag kände att jag bara ville fly från allt och alla. Mamma var den som ganska snabbt var framme och försvarade mig, men jag kunde inte riktigt känna tacksamhet för henne, eftersom hon hade valt att flytta med Micke både till Nyköping och Kättbo. Och därmed bort från pappa. För att ta mig till pappa fick jag lov att åka buss från Mora till Stockholm och i Stockholm så möttes jag av min pappa. I alla fall i början när jag inte var så självständig än. Vi åkte SL-tåg från Stockholm till Gnesta där jag firade något slags lov som jag hade då. Jag inser att jag har mer att skriva om det jag fick uppleva i Kättbo. Det starkaste minnet är när jag och lillebror skulle leka kull och jag kullade honom och sprang före honom där vi var i källaren uppför trappan och ställde mig bakom dörren. Jag kunde höra honom komma efter mig och när han var precis bakom dörren så öppnade jag dörren så att han knuffades och föll hela den långa vägen mot betonggolvet. Efter det fick jag en rejäl utskällning av Micke som frågade om jag ville ta livet av min lillebror. Själv kunde jag bara sitta där och gråta, men jag kan ändå undra var den här känslan av att vilja ta livet av min lillebror kom ifrån. Ända sedan han föddes hade jag känt en avundsjuka mot honom. Att han skulle få mer uppmärksamhet av mamma än vad jag fick. Känslor som jag inte skulle påstå att jag har nu. Jag och lillebror är två helt olika personer, men det är inget mer med det. Jag har en längtan att få skriva om allt jag fick uppleva i Kättbo. Alla personer jag fick möta. Alla platser jag fick besöka. Skogen, bäcken och lite längre upp i skogen myren. Det kändes som vildmark. Men hade det varit vildmark så hade inte ett träd kapats och det hade det ju gjorts här. En gång rymde jag hemifrån också. Det var under högstadiet och i början hade jag planerat rymningen med en kompis jag kände då. Vi pratade om att vi skulle leva som riktiga vildar ute i naturen. Han gjorde det ju aldrig. Men jag gjorde det. En dag efter skolan. I stället för att gå hem så gick jag vidare på vägen mot det gula grannhuset. Jag gick uppför en kulle och genom ett kalhygge. Genom en tätbevuxen skog och på ett ställe stod jag blickstilla eftersom jag annars riskerade att bli upptäckt av en minibuss som stod där. Jag fortsatte mycket långsamt på en väg som var full av stora grenar och stockar. Jag kom till en bäck som jag inte kunde ta mig över. Gick runt några byar och stötte på högar med skräp. Till slut, när jag hade kommit till en myr, orkade jag inte gå längre. Då vände jag. Och på vägen blev jag upphämtad av polisen. Men det här var ju långt fram i tiden. När jag bodde i Stjärnhov levde jag ett helt annat liv. Jag har svårt att minnas vilket liv jag levde då men jag har fått återberättat för mig att vi hade ankor? Mamma och pappa skilde sig när jag bara var ett år gammal så det var nog inte så konstigt att jag hade glömt allt jag var med om då. Men jag kan komma ihåg att jag separerades från min pappa och att jag hade så svårt att acceptera det. Micke mötte jag någon gång under den här perioden och för mig var han en främmande människa som jag inte visste något om. Jag var till hans lägenhet någon gång och gömde mig utan att riktigt veta vem som bodde där. Där mamma bodde var ganska stort. Vi hade vardagsrum, hall, kök, ett rum för mig, ett rum för min storebror och det var ett rum som jag inte fick gå in i. Vi hade en ödla som hette Findus som dog och jag var så ledsen över det minns jag. Jag hade fått någon puff i julklapp och tillbringade mycket tid bara liggandes i den. Jag spelade något spel på datorn som hette Croc som jag tyckte mycket om. Jag antar att jag skulle kunna skriva om skolan jag gick i då också. Jag kommer inte ihåg mycket mer än att vi hade många lekplatser att vara på. Vi kunde vara i skogen där någon slags hinderbana satts upp med däck som man skulle hoppa i. Jag tillbringade nog den mesta av tiden byggandes kojor. När jag tänker efter så tror jag att en av pappas kompisar hette Kjell och att han hade en son som jag inte mindes namnet på. Ännu längre tillbaka i tiden var jag hos någon slags dagmamma och jag kan komma ihåg att jag utvecklade någon slags rädsla för katter för att jag hade blivit riven en gång. Som ni märker blir det lätt rörigt när jag skriver om mitt eget liv men jag njuter varje sekund när jag läser om Atefehs liv. Kanske att jag kan skriva en självbiografi jag också en dag? Det känns nästan som jag behöver intervjua mamma eller pappa för att minnas detaljer men det här med att jag hade en dagmamma har jag inte tänkt på evigheter. Jag kan minnas att hon bodde på ett ställe först och flyttade till ett annat ställe senare. Jag kan minnas att vi såg på Lejonkungen två. Mitt liv var fullt av fantasi. Jag trodde jag skulle bli en isbjörn. Jag trodde jag skulle bli en superhjälte. Gjorde långa konstiga gångar av papper där jag tänkte att man skulle kunna gå igenom och på något magiskt sätt bli superhjälte. Jag kom på en karaktär som jag kallade för Ching och som var en vattenvarelse. Alltså gjord av vatten. Och jag kom på en saga om en snögubbe som rymde hemifrån. Om en blixtdrake och en karaktär som var helt gjord av magi och som också kallades Magi. Men mitt eget liv har jag inte skrivit så jättemycket. Kanske det är dags nu. Nu när jag är trettiett år. Det finns ju så mycket att berätta men jag vill ju inte att det blir rörigt. Jag vet inte hur man skriver så som Atefeh gör men hon har fått mig att minnas saker som jag inte tänkt på länge. I så fall skulle väl boken heta Innan tystnaden tar mig tror jag och det skulle väl handla om just det. Att jag vill hinna berätta allt innan tystnaden tar mig. Jag kan fortfarande tänka på det där minnet när jag stod utanför huset i Stjärnhov och vi skulle flytta. Jag tänker att jag kan börja där. När jag var som allra yngst i sinnet. Och när världen verkade så oerhört stor. Ingen annan än jag kan äga min egen historia…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak, spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Det känns som jag borde veta vilka som klev på bussen men det var så länge sen att jag inte gör det. Jag vet bara att det var många olika personer som klev på. Kan inte påstå att det var något speciellt som hände utan allt var som vanligt. Vad nu ”vanligt” betyder men jag tror ni förstår. Jag vet inte om det är något med själva bussresandet som jag vill skriva. Hur det är att åka buss från Branholmen till Spindelplan. Alla människor man möter. Jag vet inte vad jag vill skriva om egentligen? Att det är roligt att åka buss? Känns lite flummigt. Och jag går långt från den röda tråden nämligen vad jag gjorde under dagen. I alla fall; när jag kom till jobbet så tog vi en promenad. Jag tog ett kort på planteringen som ruttnat. Jag tog också ett kort på promenaden på den där eken som stod ute i vattnet. När jag såg vattnet forsa så tänkte jag på något annat minne när jag paddlade kanot och skulle flyta med vattnet med fötterna först för att lära mig att flyta säkert på naturguidesutbildningen. Jag kan komma ihåg att vattnet var iskallt. Det känns som jag har så mycket mer att skriva om naturguidesutbildningen. Vädret var mulet och kallt. Det hade snöat under natten. Det var därför som odlingen ruttnat. Mina pumpaplantor. Men jag får tänka att jag får kompleteringsodla när det blir varmare väder sen. Jag har i alla fall satt ner tre pumpafrön till. När vi hade promenerat så passade jag på att rita igen. Förra gången ritade jag kartonger, den här gången ritade jag plåtar och jag har en bild i huvudet där jag skulle kunna rita bokhyllor. Brunnsviks bokstuga. Jag har så många minnen av Brunnsvik. Det är nästan så att det blir övermäktigt. Men jag behöver skriva om det. Vardagsrummet, bokstugan, vad vi gjorde om dagarna. Vill folk höra om det än? Jag känner mig så trasig. Men det känns som någon ska komma och laga mig på något sätt. Jag vet inte vem det är men jag tror det är någon som jag tycker om. Jag låter er veta när jag får veta mer. Så jag ritade diskhon med plåtar och spruten precis som jag mindes det. Vi satt rätt länge där. Ja just det; hunden Bosse var på jobbet också. Och då kan man tänka sig hur segt det gick att promenera när Bosse skulle pissa på varenda stolpe han såg. Patrik fick nästan lov att lyfta honom för att komma vidare. Och när vi hade promenerat så gick Bosse och la sig för sig själv. Efter ett tag kom Patriks fru och hämtade Bosse. Och efter det behövde jag inte sitta så länge till. Jag prövade att ringa mamma men hon svarade inte. Jag hade tagit fler kort på teckningen och lagt ut på Instagram. Det hade jag både gjort med odlingen, trädet i vattnet och teckningen. Och efter det gick jag hem. Fast inte först för först gick jag till ICA knuten och jag handlade nachochips, dip, mjölk, onion rings som jag senare upptäckte var trasig, doritos, västkustchips med salt och vinägersmak som var extremt god, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs, matlåda och godis. När jag stod i kön och det var min tur att handla så nämnde jag att Onion rings var trasig. Då sa hon att jag kunde gå och hämta en hel påse. Så jag gjorde det och blev därmed nöjd. Allt gick så fort sen. Det var precis så jag hann med bussen och när jag satte mig på bussen så satte jag på hörsnäckorna och lyssnade på P3. När jag satte mig på bussen till Brandholmen så tyckte jag mig se polisen med blåljus åka åt motsatt håll. Men det står inget på polisens hemsida så jag vet inte vad de höll på med. När jag kom hem satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor jag hade handlat. Jag har inte gjort så mycket sen dess. Jag har sett på filmen Madame Web för fjärde femte gången. När personalen kom så hade jag inget speciellt att prata om. Det är som när man möter alla andra människor under dagarna. Man avtrubbas. Men en grej jag kan minnas från Tonys pizza var att de alltid spelade musik i högtalarna. Och nu jobbar jag inte där längre. Vilket känns orättvist. Men jag har nog inget mer att rita om det jobbet. Nästa motiv kommer nog vara en bokhylla. I Brunnsvik. Jag åt en paj med vegofärs. Stamsite har startat sin stream och jag har kört parkourrace. Han brukar mest köra Marbles on stream och Party bots. Och jag spelade minecraft. Jag körde ett race men när de skulle köra ett andra race så orkade jag inte köra hela. Just nu tittar jag på när Stamsite spelar 90gq create. Jag kommer inte jobba förrän nästa fredag eftersom jag skulle till tandläkaren på måndag och onsdagen var en röd dag av någon anledning. Resten av tiden kommer vara lästid. Känns verkligen som jag har något att se fram emot. Något som jag tänkt på länge. Det känns som det var det jag ville skriva om när jag skrev om alla de bussturer jag tog. Man möter så många olika människor och kanske de läser någon bok också? Det kan jag ju inte veta förstås men jag ser fram emot all den här tiden jag har att läsa. Det utvecklar mitt skrivande något oerhört. Det har fått mig att skriva om Tonys pizza. Och kanske att jag kan skriva om något annat? Kanske Mariebergsgården? Kanske när jag bodde i Kättbo? Om alla olika människor jag mötte där? Jag hade ju tagit ett kort på min högstadieklass men jag hade ju inte skrivit så mycket. Det känns det som jag kan göra mer. Hur vissa personer behandlade mig under högstadiet. Och fick mig att se saker jag inte ville se. Jag kommer inte ihåg så mycket från Stjärnhov. Kanske om jag frågar min mamma att jag börjar minnas bättre? Jag vet inte riktigt. Jag hade ju skrivit om när pappa lämnade av mig hos mamma och hur jag slet mig och sprang till pappa igen. Och hur de fick lov att hålla mig kvar hos mamma. Vissa gånger känns det som jag fortfarande inte klippt navelsträngen till min mamma. Men med min pappa så känns det som det är meningen att jag ska ha navelsträngen kvar. Jag har helt klart bättre kontakt med pappa än med mamma. Så är det bara. Jag antar att jag får skriva på självbiografin när tid och lust finns. Men till dess så fortsätter jag läsa och jag läser Min hand i min…

Trafikolycka, Nyköping

På Bergshammarvägen personbilar i krock. Klockan 10:13 kommer larm om en trafikolycka på väg 800, Bergshammarvägen, väster om Nyköping. Två personbilar är det som har krockat och vägen är helt avstängd under bärgnings- och räddningsarbetet. Prognosen är att vägen är körbar igen omkring klockan 11. Allvarligt skadad ska inge person vara. En man i 20-årsåldern misstänks för vårdslöshet i trafik i samband med olyckan. Framkomlig ska vägen vara i en riktning (11:04). Uppdatering 11:13 vägen är öppen i båda riktningar.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen stod det ganska många personer, både på Brandholmen och busstationen. Väl på Spindelplan var det bara att byta om. Jag satte ut mina pumpaplantor idag, vilket är lite av en chansning, eftersom det är så tidigt. Men jag chansar på att de klarar sig och om de inte gör det får jag plantera några andra som jag håller på att förodla just nu. Två stycken. Och sen har jag fröer som jag kan sätta ner när det väl är dags för det. Arbete vi gjorde idag var att plocka pinnar. Vilket var lagom roligt. Men jag gjorde det i alla fall. Minsta lilla gren. Skulle plockas upp och slängas på ett annat ställe. Eller mest plockade vi nog bara stora pinnar. Det var nog inte så noga när jag tänker efter. Och efter ett tag tröttnade vi. Då slutade vi för dagen. Jag hade valt att inte ha jacka på mig när jag var ute. Jag bara tänkte på någon kommentar jag fick. Någon som frågade om jag inte hade handskar på mig. Jag satte i alla fall på mig handskarna när hon nämnde det. Men jag funderar ändå på något annat hon sa. Att jag inte hade jacka på mig. Jag hade själv valt att inte ha jacka. Och det kanske inte var det smartaste. För det var inte så varmt ute. Men jag hade ändå valt det så jag fick skylla mig själv. I alla fall så var arbetsdagen över ganska fort. Jag tror vi satt ute en stund i solen men en efter en gick vi in eftersom vi tyckte att det var för kyligt. När jag gick in tog jag fram papper och penna och ritade det enda jag kunde tänka på, nämligen kartonger. Det kan tyckas irriterande att jag ritar det. Det tycker jag också. Kartonger, kartonger, kartonger. Vika, vika, vika. Det enda jag tänkt på för en tid. Är att vika kartonger. Jag har funderat om jag ska rita plåtarna jag diskade också men funderar hur jag ska göra det. Det kräver så mycket mer koncentration än vad jag har. Jag vet inte hur jag ska rita plåtarna. Duschmunstycket går nog hyfsat men plåtarna… hur ritar man dem? Man kan säga att jag haft helt annat i tankarna i alla fall. Inte som jag haft nu när jag har varit på boendemöte. Men det tar jag senare. Nu är jag på jobbet. Och efter jobbet ringde jag mamma och frågade om jag kunde komma över. Hon sa att hon skulle gå ut med hunden Bella nu så det passade väl bra att jag gick då. Jag skulle i alla fall byta om först. Och jag satt nog en tjugo minuter innan jag började gå också. Jag hade sagt hej då och gjort mig redo för att gå när jag mötte mamma nästan vid jobbet. Så då passade vi på att gå till jobbet och först frågade Patrik om jag hade glömt någonting men sen såg han hunden Bella och mamma och blev så där glad när man brukar se hundar. I alla fall var vi inte där så jättelänge. Jag hade vattnat pumpaplantorna och är väl lite orolig för att jag satt ut dem för tidigt. De såg lite ledsna ut. Det återstår att se när jag kommer tillbaka på fredag. Vi gick i alla fall längs med vattnet. Jag tänkte ta en bild på en ek som stod ute i vattnet men gjorde det aldrig. I stället tog jag kort på promenadstråket. Och vattnet. Och skogen. Sen fick jag nöja mig tyckte jag. Jag vill inte ta för många kort heller. Eller jag vill spara mig till när jag är i Stockholm eller liknande. När vi kom hem till mamma var maten nästan färdig. Det var bara såsen som skulle tillagas. Och när det var gjort så kunde vi äta. Det var någon slags kött med potatis, sås, lingonsylt, gelé, kokta ärter och morötter. Det var i alla fall mycket gott! Och till det tittade vi på Jens i vildmarken. När vi hade ätit färdigt och gjort pulverkaffe så skulle vi ringa Jakobsbergs folkhögskola. Men vi hittade inget bra nummer; det bästa numret var väl till internatet och de svarade inte. Men jag pratade i alla fall in ett meddelande efter pipet där jag frågade om priset, hur det såg ut där och om vi kunde komma och besöka stället någon gång. Det är i alla fall de frågor jag tänkte ställa dem om de ringer upp imorgon till exempel. Men just då var jag hos mamma och vi var inte där så länge till. Jag har för mig att hon skulle jobba natt och väl ville komma iväg tidigt. Hunden Bella skulle kissa men kissade aldrig. Vi handlade på ICA knuten och mamma skulle hämta ett packet; en reuter så att tvn funka igen. Och jag, jag gick och handla mjölk, onion rings, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj mozzarela och körsbärstomat, choklad och glass. Sen fick jag skjuts hem och sen var det inget mer med det. Fast det var det visst det för sen skulle vi ha boendemöte igen. Och jag ville egentligen inte gå på boendemötet eftersom jag visste att de bara skulle prata aktiviteter på det. Men jag gick ändå och jag försökte övertyga Kevin att gå på journalistmöte men det gick inte hur mycket jag än försökte. Jag kände mig lite som en telefonsäljare vilket var en känsla jag absolut inte ville ha. Jag frågade de rakt ut vad de skulle göra om någon begick en kriminell handling. Det enda svar jag fick var att det pratar vi inte om här utan här pratar vi om aktiviteter och andra saker som vi vill ta upp med varandra. Nivån är att efterlikna vid en dagisnivå. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag fattar inte varför jag går på dessa möten. Det händer ändå ingenting. Jag kommer fortsätta sitta där ensam på journalistmötena men är det mitt fel då? Var ska skammen ligga? Jag är inte mycket för att lägga över känslan av skam på någon annan. Men det betyder inte att jag slutar tjata på de mest envisa nejsägarna att de borde komma på journalistmötena. Så gjorde jag i alla fall med Kevin. Jag tycker verkligen att han hade passat på journalistmötena. Men att han sa nej fick mig att känna mig som en telefonsäljare. Men i slutändan bryter det ner till frågan; vad gör man om någon begår en kriminell handling? Ringer polisen. Punkt. Varken mer eller mindre. Men jag klarar inte av det längre. Jag klarar bara av att skriva nyheter som händer i Nyköping. Och hemsidan tog jag upp och studiecirkel i journalistik tog jag upp. Och jag kunde äntligen fråga Nathalia om hon ville vara med på journalistmöte. Jag skämtade lite att jag kunde intervjua henne men då sa hon att hon tvekade att bli intervjuad av mig eftersom jag hade kallat dem för nazister en gång. Det är rena ryktesspridningar men varför skulle jag inte kunna intervjua henne för det? Och en annan person såg intervjuandet som något negativt och nämnde något om att de aldrig hade blivit intervjuade och att de hade suttit ensamma där om kvällarna och att vissa personer bara var där vissa tillfällen. Varför skulle de intervjuas i så fall? De verkade inte förstå vad det handlade om men jag kommer så klart inte intervjua någon mot sin vilja. Jag kan bara fundera på var denna motvilja mot journalistik kommer ifrån. Det blev inte alls som att jag ville att det skulle bli. Alla snälla och förstående personer skräms bort. Eftersom journalistik handlar om trafikolyckor, misshandel och mord. Vem vill skriva om sånt egentligen? Inte jag i alla fall. Men så har jag gått en journalistutbildning och så har jag lärt mig att skriva om sånt här. Det handlar om kvalitet också. Det blir en annan kvalitet när man skriver journalistik. Det blir inte så där rörigt och osammanhängande när det kommer till ens övriga skrivande utan det är verkligen rakt på sak. Om bara fler personer kunde inse det. Nästa journalistmöte skulle vi ha åttonde maj i alla fall klockan sju. Får se om det kommer några personer då. Och om det inte gör det så göra det inte så mycket heller. Bara jag får hålla rutinen på något sätt så går det bra. Jag pratade om lappen vi hade fått inför boendemötet också. Att lappen till journalistmötet kunde se likadan ut. Men det var då som personalen började tveka. Nej något sådant ska vi inte hålla på med. Det var känslan jag fick. Och klockan närmade sig åtta så vi fick lov att gå ut därifrån. Men jag lämnades med en känsla av att vi inte hade kommit någonstans. Visst vi hade pratat aktiviteter men varför hade vi gjort det? Varför var det så viktigt? Jag hade önskat att vi i alla fall kunde börja prata journalistik utan att vi avfärdar varandra som telefonförsäljare. Det blir inte så bra stämning då. Nu ska jag väl i alla fall se färdigt filmen Logan och sen får vi se vad jag gör. Måste väl uppehålla tankarna med något. Är det inte så? Att man måste ha ett intresse? Det är så de säger i alla fall. Det är ingen som är intresserad av journalistik så därför kommer det ingen. Så därför har jag misslyckats igen och det suger verkligen. Musten ur en. Men man fortsätter att ha dessa journalistmöten och hoppas att någon ska komma i alla fall. Mer kan man väl inte göra? Jag kan inte göra så mycket mer än det jag gjort i alla fall och det är irriterande men det är så det är i alla fall. Sen undrar jag när personalen ska sluta fråga en när man ska börja på en aktivitet? Jag är inte intresserad av någon aktivitet av något slag. Jag hade velat ha en högre nivå på dessa samtal jag har med personalen. Jag vet inte om jag kommer ha det idag eller imorgon eller någon annan dag men nån dag hade räckt bra för mig. Jag kommer fortsätta läsa boken Min hand i min. Under den tiden kommer jag nog va rätt okontaktbar. Men det eldar på mitt eget självbiografiska skrivande om när jag åkte båt till Finland, bodde i Kättbo och gjorde praktik på Mariebergsgården. Praktik på Mariebergsgården. Det var där någonstans det gick snett. Jag hade tyckt att mamma bettet sig så konstigt. Jag hade inte behövt ta dessa långa promenader som jag gjorde och lagt oss i soffan, jag och lillebror, för att det var något jag tänkte jag hade gjort när jag var liten. Polisen som hade kommit in hade verkligen varit rakt på sak. De skulle ta mig in på polisstation. Jag hade varit våldsam. Jag hade inte alls varit medgörlig. En sådan person hade jag inte velat va igen. Det är långt ifrån den person som jag är nu. Nu försöker jag bli sams med mamma igen genom att komma till henne efter arbetsdagarna. Jag vill inte leva mitt liv i hat och misär. Misär som jag anser det är. Att leva i hat. Jag börjar få slut på ämnen att skriva om men kan väl säga så här mycket i alla fall att man nog behöver något att se fram emot. Min är att spela Fall Out 76 eller Fall Out 4. Men till dess kan jag väl ge en hint om vad det är jag skriver om egentligen? För jag börjar få allt svårare att veta. Vad jag skriver om egentligen. Men jag ritade något om vikta kartonger och jag ritade något om de djupaste drömmar där höghusen när till himlen. En scen som är tagen från Inception. Men som jag tänkte använda i mitt eget skrivande. Man behöver något att se fram emot. Något som man vill skriva om. Men det här är bara en dagboksanteckning. Det är varken mer eller mindre. Jag ska bara skriva om vad jag gjort under dagen och vara nöjd sen. Men jag kan inte vara nöjd sen. Jag måste skriva om något mer. Något som har med det undermedvetna att göra. Jag vet att det inte är det som man brukar tänka på men det är det jag tänker. Det tänkte jag förresten säga till Kevin när jag inte lyckades övertyga honom att vara med på mina journalistmöten: Att jag vet att det inte är det han brukar göra men att det kan va något som han börjar med att göra…