Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på när gamla UFOsxm spelade minecraft. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen var jag ensam, lite fler folk klev på allt eftersom, men för det mesta var det rätt tomt på bussen. Jag vet inte om det är något speciellt som sportlov eller något liknande men det var skönt för mig i alla fall att sitta i en nästan helt tom buss. Bussen till Spindelplan hade lite mer folk i sig men jag lyckades ändå hitta ett säte. Väl i Spindelplan så hade Patrik kommit tillbaka också. Så vi skulle åka ut på en tur. Eller vi skulle tanka bilen men jag tyckte att det var som en tur så det fick bli som en tur. Efter det satt jag och ritade lite grann. Jag hade inte så många idéer på vad jag skulle rita för något så jag ritade Pajas Pyjamas och några märkliga byggnader som gick i vågor och en labyrint och en skog och Tungan. En annan karaktär i Pajas Pyjamas som kommer visa honom till grottan där han får veta anledningen till varför han är i den här skogen från första början. Jag pratade om att jag ville prata med Hella om Tonys pizza. Han sa att jag fick ringa Hella imorgon. Jag vet inte om det kommer bli något med det trotts allt. Och en på jobbet nämnde aldrig att hon tyckte att hon blivit orättvist behandlad på jobbet. Jag kände mig rätt ensam i det. Att säga något i över huvud taget. Jag vet inte om jag kommer ringa till Hella imorgon dock. Jag kommer vara nere på stan och säkert glömma bort det. Men det är som jag sagt förut rent bedrövligt hur man kan bete sig. När man har ett jobb. På Tonys pizza. Och inget svar får man och när man försöker kontakta den person som man vet velat bli av med en så raderar hon sitt Facebookkonto. Så kan hon fortsätta jobba. Utan några kval eller ånger. I alla fall så gick jag till mamma efter jobbet. Och hunden Bella var så glad att se mig. Den har börjat göra en grej som kan vara rätt irriterande. Nämligen att slicka på hela ens ansikte. På tv sände de teater. Svindlande höjder. Och till mat åt vi potatis, kassler, räksalad och salad. Efter det skulle vi åka ner på stan. Mamma skulle kolla nya glasögon så jag fick stå utanför med en gnyende Bella. Det tog inte så lång tid för mamma att köpa nya glasögon dock och efter det gick vi på Esspressohouse med hunden Bella eftersom man fick ha hund där. Vi beställde två kaffe och en slags semla med sylt i som var mycket god. Efter det åkte vi till ICA knuten. Eller jag gick in i ICA knuten. Ensam. Handlade Varma koppen, mjölk, Runda björn, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs och glass. Efter det gick jag skjuts hem och efter det har jag inte gjort så mycket. Det mesta tänkte jag göra imorgon när jag ska ner på stan och klippa mig. Jag kanske köper något på bokhandeln också och får jag tid över kan jag alltid sitta och läsa tidning i biblioteket. Klockan kvart över sex börjar skrivarutbildningen så någonting behöver jag äta innan dess. Kanske på kaféet nära centrum eller på Esspressohouse. Jag vet inte riktigt än. I vilket fall som helst så kommer det va en kul dag imorgon. Jag har inte varit i skrivande sällskap på evigheter. Inte sen Brunnsvik. Och sen dess har det ju hunnit hända en hel del. Bland annat har dynghögen sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Men jag ska inte vara elak. De är de så duktiga på redan, de där sverigedemokraterna. Försvårar ens liv markant. Nej men jag skulle väl tänka på något positivt? Jag ska ju trotts allt ner på stan imorgon! Jag vet inte vad jag satt för mål med dessa dagboksanteckningar dock. Vad de har för mening. Mestadels är det väl bara för mig själv. Att jag ska minnas vad jag gör om dagarna. Men det vore även kul om någon skulle tycka om det man skrev också. Det vore väl mitt mål och min mening. Men så mycket mer är det nog inte. Varken en berättelse eller någon story. Det är bara mitt liv i korthet. Och det är inte så lite heller! Det är inte så lite alls! Faktum är att det är så mycket att det blir övermycket! Men det kan inte bli för mycket för man kan inte berätta för mycket om ens liv. Och just idag har jag jobbat…

WordPress vill att jag delar en av de bästa presenterna jag någonsin fått. Det var väl när jag fyllde arton år och vi åkte hundsläde i Grön klitt. Jag, mamma och storebror Pontus. Det var ju också då som jag fick min första laptop så det skulle man ju kunna säga att det var en av de bästa presenter som jag fått. Men nu var det så länge sen att jag knappt kommer ihåg hur det var att fylla arton år. Herre gud! Det var ju tolv år sedan…

WordPress vill att jag skriver om min inställning till budgetering. Jag anser väl att det är viktigt även om jag inte är så insatt i det längre då min God man sköter det mesta som har med min ekonomi att göra. Det enda han inte har koll på är de kostnader som jag betalar varje månad. Där ligger bland annat Spotify, HBO Max, Disney plus och minecraft realms. Jag tror och hoppas att jag inte har någon mer kostnad eftersom ekonomin är så ansträngd som den är redan. Men jag skulle vilja påminna om att man kan ge ett bidrag på min patreon https://www.patreon.com/Mustmas . Jag vet att jag blir tjatig men jag kan verkligen inte leva på luft. Verkligen inte bara vara beroende av min God man. Så snälla skänk en slant! Jag ber er! Vill ni inte hjälpa en stackars skribent?

WordPress undrar om jag är patriotisk. Och vad det betyder att vara patriotisk för mig. Nej det skulle jag väl inte påstå att jag är. En snabb sökning på patriotism på internet ger svaret att man är fosterlandsälskande eller nationalistisk och det skulle jag inte påstå att jag är. Snarare tvärtom. Jag skulle snarare bränna flaggan än hänga den på en stolpe. Men det är bara min åsikt…

WordPress undrar om jag någonsin oavsiktligt brutit mot lagen. Nu vet jag inte om rymma hemifrån är att ha brutit mot lagen men det har jag gjort i alla fall. Jag kan minnas hur jag kom till en sjö och hur jag tvättade ansiktet i den här sjön. Jag minns inte varför jag skulle rymma hemifrån men det ena ledde till det andra och sedan började jag på naturguidesutbildningen i Älvdalen. Jag kunde känna, när jag hade rymt hemifrån, att jag hade gått för långt och att det inte fanns någon återvändo från det. För ett tag trodde jag att jag skulle dö där. Vilket var en fruktansvärd upplevelse. Och jag kan känna att precis som det fruktansvärda får hända får polisen uppleva det fruktansvärda daglig. Våld, misshandel, ja rena dödsfall. Men när polisen kom och hämtade upp mig så var det ingen av de sakerna de hade åkt ut för. Och när jag kom hem så hade jag varit alldeles vit i ansiktet. Så hade jag i alla fall fått sagt till mig efteråt. Också gick vardagen också var allt som vanligt efteråt. Fast inget var som vanligt. Tänk att det under samma tid som jag gick i högstadiet hade skett ett mord på samma högstadie som jag gick i. Alltså Morkarlbyhöjden. Det är ju hemskt ju. Men det kändes inte så konstigt. Högstadiet fick en att göra några riktigt konstiga grejer. De kala väggarna blängde på mig som att jag var något slags freak. Men jag försökte bara passa in. Och jag hade mitt skåp och jag hade alla mina grejer i väskan. När jag hade rymt hemifrån. Hade jag legat på en myr och tittat upp mot kvällshimlen och insett att jag gått för långt och att det började bli sent. Jag hade utsatt min mamma för något fruktansvärt. Hur kunde jag ens tänka tanken på att rymma hemifrån? Men allt jag hade sett? Den täta skogen, den glesa skogen och kalhyggena. De var alla en del av den upplevelse som det här skulle komma att bli. Men i Älvdalen skulle jag komma att uppleva så mycket. Det är bara det att det glöms bort så lätt. Så går vardagen också är det som inget av det man varit med om hänt. Men visst har det hänt. Jag har sovit ute på en snöhylla i en sovsäck som tålde trettio minus. Jag har sett solen gå upp i ett snöklätt landskap. Jag har varit ute under så många situationer att jag har svårt att hålla koll på alla situationer som jag varit med om. Men det är ju också därför som jag skriver. För att börja minnas igen…