”Hej!
Mitt namn är Rasmus och kommer från Nyköping. Jag tänkte prata om arbeten och lite annat. Till vardags praktiserar jag på Spindelplan men har praktiserat på Tonys pizza. Av någon anledning som jag inte begriper dock så får jag inte jobba kvar på Tonys pizza. Den person som jag misstänker ville bli av med mig har inte svarat när jag kommenterat och har tagit bort sin profil på Facebook. Det är så det ser ut i arbetssamhället idag. Och det är bedrövligt. Men nu tänkte jag prata om de andra jobb jag haft. Förutom Spindelplan har jag haft Bild och data, Rosvalla och Tonys pizza. Jag har praktiserat på Mariebergsgården, som tentavakt på pappas jobb och Villan demensboende. Jag har jobbat som värvare för Naturskyddsföreningen. Därav min vana att säga ”Hej! Mitt namn är…”. Sen har jag inte mer att säga än att jag har jobbat som kyrkvaktmästare vilket också var mitt första jobb. Arbetssamhället är bedrövligt. Vi går bakom ryggen på varandra bara för att behålla jobbet. Jag önskar att det fanns något annat att prata om än jobb men det är svårt. Det är så stor del av våra liv. Jag har försökt skriva om något annat. Det har inte gått så bra. Eller jag har förlorat mig själv i drömmandets eviga vandrande. Jag vet inte om jag kommer närma mig det ämnet. Men till nästa gång ska jag närma mig ämnet extremt försiktigt eftersom det är ett minfält.

Jag kan improvisera lite också. Jag gillar mitt jobb. Jag gillar klippa gräs. Men mest tycker jag nog om att drömma. Där kan man besöka ett landskap som bara är till för en själv. Och som framförallt är en frihet för en själv. Jag tänkte prata om drömmar lite väl mycket. Men jag tror att folk kommer tycka att man är för flummig om man pratar för mycket om det. Så jag håller mig kort. Jag kan säga så mycket att jag skriver något i alla fall. Något om drömmar. Något väldigt gammalt. Något jag tycker väldigt mycket om…

Senast jag höll tal var i Brunnsvik. Då pratade jag om att jag kom ifrån skogen och att Brunnsviksledningen var som en stor fors som man skulle gå igenom. Jag pratade också om att vi var som ett tåg som gick åt motsatt håll. Det är nu länge sen jag gick i Brunnsvik. Men jag minns det som igår. Hur jag lärde mig att skriva. Och med de orden vill jag runda av mitt lite väl långa tal.”

Borde jag kanske skriva lite om vad jag gjort idag? Det kan jag göra. Imorse gick jag upp sju. Det var inte lika tidigt som jag gick upp igår och det är jag glad för. Åt frukost någon gång vid åttatiden för att ha vårt första pass om Fascismen som knackar på klockan 8:30. Klockan 9:45 hade vi ett pass i mäns våld mot kvinnor och efter det skulle vi gå en bit för att komma till aulan där det skulle pratas om EU och varför vi vill lämna den. Jag tog några kort och la upp på Instagram också. Kan väl kort säga att jag inte är klädd för vinterlandskap egentligen med gympaskor. Men jag tar mig i alla fall från ett ställe till ett annat. Väl tillbaka i skolan blev det lunch. Och efter det blev det Workshop vårt svar på det politiska läget och efter det ett pass i Barn av vår tid: När samhället hårdnar. Efter det blev det tjej- och killträffar igen. Och efter det blev det middag. Tanken var att vi skulle ha ett pass i förortsorganisering men det blev inställt. Istället satt vi och chillade lite. Spelade det där spelet där man har ett torn och där man ska ta bort staplar men inte få det att falla. Efter det hade vi quiz och där och då trivdes jag som fisken i vattnet. Dock kunde jag inga av frågorna men vi var ju ett team så det gjorde inte så mycket. Under dagen har jag gått runt och försökt skriva ett bra tal till imorgon då vi ska ha öppen scen. Det blev inte som jag tänkte mig dock och istället för att prata om drömmar så kommer jag prata om arbete. Jag vet inte om jag skadats lite av mitt eget arbete. Jag har ju inte varit på jobbet på länge. Det är ju lite skillnad att prata om arbete och faktiskt arbeta. Nu kom jag inte på något mer att skriva om så jag för nöja mig så och önska god natt!

WordPress undrar om jag spenderar mer tid på att tänka på framtiden eller dåtiden. Och varför. Jag spenderar nog mest tid på att tänka på framtiden. Det blir nog lätt så; kommer man hinna med tåget i tid i Stockholm eller kommer man få spendera natten i Stockholm? Jag har ju bara tjugofem minuter att byta tåg där. Men jag vill inte oroa mig. Jag vill tänka att det kommer gå bra. Imorgon tänkte jag i alla fall hålla ett tal på öppen scen så önska mig god lycka!

WordPress undrar vad den största gåvan är som någon kan ge mig. Jag vet inte riktigt. Kanske sin kärlek? Annars är jag nog nöjd som det är just nu…

Jag känner att jag måste skriva lite. Jag gick alltså på riktigt upp klockan fyra imorse. Det var inte mycket att göra mer än att stänga av datorn och radion. Jag tog bussen som gick 6:37. Kom till centralstationen vid sjutiden. Gick omkring lite och tog lite kort. Sedan gick tåget 7:32 och jag kände för första gången att jag var på väg någonstans. Jag gick av på Stockholms centralstation. Tåget skulle gå någon gång vid nio men blev försenad till kvart över elva. Jag kunde prata med en tågvärd och fråga om tåget och de sa det var på väg. Det var i Uppsala just nu så det skulle komma in alldeles strax. De bjöd också på en check på femti kronor som jag kunde köpa kaffe, bulle och banan för. Det var mycket av tiden som var väntan. Jag satt på alla möjliga ställen bara för att jag skulle ha någonting att göra. Den här väntan var så segdragen. Jag visste inte vad jag skulle göra. Och just precis när det skulle bli som värst så fick jag ett sms från SJ. De bjöd på korv och dricka. Så jag fick lite av energin åter. Jag frågade tågvärden om de visste var tåget var och sa att jag bara kunde gå rakt fram och till höger så skulle jag komma till tåget till slut. Så jag gjorde som de sa och kom till rätt perong. Där träffade jag också några andra Ung Vänstrare och genast kändes det mycket bättre. Det tog ett tag för tåget att göra sig redo för att vi skulle på. Folk skulle av och det var inte förrän det hade gått en tid som vi kunde kliva på. Frihetskänslan när vi satt på tåget var obeskrivlig. Jag hade längtat så mycket att komma på det här tåget till Söderhamn och nu när jag äntligen gjorde det så kändes det som jag kunde andas ut. Vi var framme vid tio över ett-tiden och några Ung Vänstrare stod med en skylt där det stod Ung Vänster på. Vi samlades och skulle få våra bussbiljetter. Tydligen var vi bara tre som var över nitton år. Väl på bussen åkte vi inte långt förrän vi skulle av igen. Och vi gick till skolan som jag tror heter Norrtullsskolan. Här skulle vi bo de närmaste fyra dagarna och vi fick namnbricka och så fick vi säga om vi hade några allergier som de inte visste om. Jag var rätt snabb med att packa upp allt som jag hade i väskan. Och sedan gick jag för att äta. Linssoppa har jag för mig att det var. Kort därefter startade veckokursen igång med Ava Rudberg som analyserade samtiden som vidrig. Vi hade tjejseparatistiska träffar där tjejerna var i ett rum, killarna i ett annat och de som uttryckte sig på ett annat sätt i ett annat. Vi pratade härskartekniker. När det var gjort så hade vi kurser och de var i ordning rasism/antirasism, Marxism, klassamhället och repression och Feminism och könsmaktsordningen. Någon stans däremellan åt vi middag också. Couscous med någon bönröra som var jättegott. Kort därefter duschade jag och nu ligger jag här alldeles uppe i varv. Jag kan inte sova förrän jag skrivit hur jag haft det under dagen. Och jag vet att jag borde tänka på vad jag skriver men jag orkar inte tänka på det nu. Jag är alldeles för uppe i varv. Om det fanns något, som en stoppklocka, som kunde få mig att stänga ner. Men nu gör det inte det och jag vill bara fortsätta skriva om vad jag gjort under dagen. Uttrycka mig. Tiden på Stockholms centralstation kanske gick lite fort men jag tänker inte på det mer. Istället är mina tankar fulla av det vi fått lära oss hittills. För det är inte över än. Imorgon kommer vi få lära oss minst lika mycket igen. Så jag säger god natt just nu. Med en förhoppning att jag drömmer att jag flyger och allt är möjligt och vi har krossat patriarkatet…