I natt hade jag en så levande dröm. Lite motvilligt säger jag dess namn, Brunnsvik, men bakom namnet ligger så många röda byggnader. Och jag drömde om så många röda byggnader. De fanns både på ena och andra stället och mellan byggnaderna kunde det ligga en skog eller en sjö. När jag tog mig till Ludvika antog jag att jag cyklade. Jag kände mig väldigt hemma i alla fall även fast jag inte bor där. Och jag har svårt att beskriva det men det är som jag har velat skriva om det här väldigt länge. Åtminstone de röda byggnaderna. Jag kommer aldrig undan dem. Och jag vet inte om jag vill det heller. Så jag var i Ludvika men på något sätt så hamnade jag i något slags mystiskt tempel av något slag. På något sätt skulle man ta sig ut därifrån levande vilket var väldigt svårt eftersom det på marken låg spända trådar som skulle utlösa en spik om man gick på den. Och man skulle dö direkt. Jag antar att det var drömmens sätt att säga att jag borde skriva innan jag dör. För det finns så många sätt man kan dö på. Och är man inte försiktig så kan man snubbla över en tråd och dö av en spik. Men de röda byggnaderna kommer alltid vara inom mig. Jag ville ha ett tecken att skriva om dem och det har jag fått nu. Frågan är om jag väntat för länge. Om jag kommer dö innan jag hinner skriva om de röda byggnaderna. För om det är så att det finns fällor överallt, och minsta snedsteg kan bli ödesdigert, så måste jag skriva. Kan det vara så att diktskrivandet hjälpt till att få mig att inse vad jag måste skriva? Till viss del. Men något igår måste det ha varit som fått mig att inse att jag måste skriva. Vad var det för något? Drömmen kändes väldigt levande och byggnader bytte plats med varandra. Jag har också kunnat gå in i byggnaderna, förut, men då har det mer varit som inbrott. Så vad jag än skriver om Brunnsvik nuförtiden får jag känslan av att göra något brott? Förmodligen. Men byggnaderna står ju ännu kvar där. Och kommer säkert göra i hundra år till. Det är bara det att när jag drömmer om det här stället så känns det som jag kommit hem. Och sen vaknar jag och inser att jag är i Nyköping. Men på ett sätt hade ledningen rätt då att Brunnsvik var mer än en plats. Men det kändes också som Brunnsvik låg i vildmarken. Men mest var det skönt att vara tillbaka där. Så även om jag fysiskt är i Nyköping så är jag mentalt i Brunnsvik. Jag bara funderar hur berättelsen kommer fortsätta efter berättelsen. Men först måste jag skriva om berättelsen. Vilket jag fått större lust att göra nu efter den här drömmen. Drömmen som varnade om något. Något som vi inte riktigt har kontroll över egentligen. Hur vi ska dö. Först var jag i Brunnsvik, sen kunde jag dö, det är den krassa verkligheten. Jag kan bara önska att vissa inte hade dött när de hade gjort det. Att farmor fortfarande levde. Och att Örjan fortfarande levde. Så att jag kunde få fred med honom. Nu kan jag inte det. Men de här berättelserna; det var aldrig tanken att det skulle skuldbelägga eller shamea någon. Men det är känslor i sin råaste form. Och jag har fått det bevisat nu att jag fortfarande tänker på Brunnsvik. Så vänta er mer inom det ämnet snart… 

Idag började jag dagen med att göra ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet var jag ensam. Ja förutom min arbetsledare då men inga andra arbetskamrater. Så jag behövde inte byta om. För ett tag satt vi bara där och gjorde ingenting. Han sa att vi skulle åka ut på tur men han gjorde inget. Så jag fick till slut fråga han om vi skulle åka ut på tur. Så då gjorde vi det. Vi skulle hämta min trasiga datorstol så vi kunde slänga den på Björshult imorgon. Efter att vi hade gjort det så skjutsade han mig till biblioteket där jag låg och läste En svältkonstnär för ett tag. Efter ett tag åt jag min baguette också beståendes av rostbiff och potatissallad. Utanför biblioteket förstås eftersom man inte får äta inne i biblioteket. Jag läste tidning. Och kort därefter var det dags för poesiträff. Johan läste upp en dikt av Anna Margolin. Sen läste jag upp min dikt som jag kallade Mitt hjärta. Någon sa att det ju blir väldigt känslosamt när man har barn med också. Det var både hjärta och hjärna med i dikten. Men även krig och elände. Jag skrev en till dikt också som beskrev frustrationen att inte kunna göra någonting. Jag vet inte om budskapet framgick tillräckligt mycket i den dikten. Jag kanske skriver en ny senare. Alla andra läste också upp sina dikter förutom två kanske. Mot slutet fick vi höra tonsättning av en av Tranströmers dikter och en av Annas dikter. Sen var det slut för det här året. Nya poesiträffar kommer nästa år. Så jag gick till busshållplatsen vid statshuset när det plötsligt ringde. Det var någon från Ung Vänster som sa att det var fullt. Jag hade ju precis skrivit ut schemat och packlistan. Men jag fick bara acceptera det då. Väl hemma sen så satte jag på radion och datorn. Jag ringde mamma också och berättade det Ung Vänster berättat för mig. Men jag vet inte vad vi kom fram till. Jag berättade också det för personalen. Han sa att jag kanske skulle söka någon kurs. Jag vet inte varför; är det inte nog så mycket att jag jobbar? Så, så har min dag sett ut. Blev väldigt ledsen att jag inte fick gå på Ung Vänsters veckokurs. Jag tror jag hade behövt det. Speciellt när det är valår och allt. Men jag kommer knacka dörr så in i helvete. Folk kommer vara som tokiga på mig! Sen får vi se vad vi får göra i övrigt i Vänsterpartiet… 

Det är inte mycket vi fått av våra föräldrar för att hålla lågan brinnande 

Det bor ett raseri inom mig 

Vi lever i ett samhälle som är sämre på alla områden 

Vi försöker hålla uppe någon bild men ser den rasera gång på gång 

Nej, samhället blir inte bättre av att vi privatiserar allting 

Och det blir definitivt inte bättre av att vi tar ut vinster ur välfärden 

Det borde råda sunt förnuft kring det här 

Man tvättar händerna, nyser i armvecket och är ingen jävla rasist 

Så tillbaka till den där lågan som på något mirakulöst sätt brinner än 

För att vi inte är döda än 

Eller inte accepterar ett samhälle 

Som är sämre än det vi växte upp i 

Det sista som överger människan är hoppet 

Vi fortsätter brinna i isande kyla 

För vi vet 

Att vi tillsammans kan bygga upp ett samhälle som är så mycket bättre 

än det som varit 

För vad är annars våra rop och skrik värda? 

Om ingen ändå lyssnar på dem? 

Det är människovärdet vi kämpar för 

Att inte en nollåring ska dö i något främmande land på andra sidan jorden… 

Mitt hjärta flyger 

Och min hjärna sprängs 

När jag tänker på alla saker jag ska göra 

Men det är ingenting 

Mot vad ett barn i Gaza får uppleva 

Jag skulle vilja vara där för alla 

När bomberna faller 

Och hemmen förintas 

Jag skulle vilja trösta dem 

Och skydda dem 

Men jag kan bara göra så mycket 

Så jag ropar ut min avsky 

Mot orättvisor 

Och krig 

Och hoppas att någon, åtminstone, någon lyssnar… 

En dikt om Siknäs är också en dikt om Kättbo 

För jag och Mickes son gick i samma skola 

Och vi bråkade så mycket 

Jag skulle jämt ge mig på de äldre 

Det kan ni nog förstå hur det gick 

Och jag fick skämmas för det länge efteråt 

Men visst fick jag vänner i Siknäs, det fick jag! 

Det är bara det att jag inte kommer ihåg namnen på dem nu 

Men vi hade våra äventyr 

Och upptäckte vildmarken 

Vi var så långt från mänskliga samhällen 

Att det var skrämmande 

Och jag har sett döden i vitögat 

En bagge som trasslat in sig i ett elstängsel 

Flugorna och stanken var de saker jag kommer ihåg 

Men varför ska det finnas död? 

Och varför ska det finnas elände? 

Kan vi inte bara vara snälla mot varandra? 

Jag hade en tanke att en naturguide är en alltigenom snäll människa 

Och jag tänker det fortfarande 

Men det skulle kräva en annan dikt än vad jag har nu…