Flödesskrivande-Snart jul 

Nu är det snart jul. Det kommer bli en rätt speciell jul eftersom jag inte kommer åka till pappa som jag brukar. I stället åker jag hem till mamma och firar hemma. Det kan ju vara rätt mysigt i sig. Och jag har inte sett julkalendern. Så den kanske jag kan se ikapp. Och mat kommer det att bli. Det har jag bestämt. När man söker på julmat på Google får man en massa träffar. Min favorit är nog… (Här tog det slut men jag fortsätter skriva här) 

Köttbullar och sill. Och kanske korv. Men ingen skinka. Janssons frestelse är ju rätt gott också. Vi får se om jag lagar till det eller köper det i butiken. Jag kan ju börja med och kolla på det i internet i alla fall… 

Bildövning-Rädslan för kriget 

Jag tänker nog att det var en väldigt svår tid. Men att man ändå hade det grundläggande. Man hade koll på världen som var tidningsartiklar uppsatta på pelare. När man var social så kanske man satt med någon cigarr på någon bar. Vad de pratade om är jag inte riktigt säker på dock. Pratade man ens om något? Det får mig att tänka på Welcome to Derry där man, även fast det var 60-tal, socialiserade på någon bar någonstans. Men det är ju annorlunda, förstås, om det är början på 1900-talet och 60-talet. Då kanske man var rädd för krig. Vilket man i å för sig är nu också. Och visst är det så att ungdomar måste göra lumpen nu också? Jag tänker på mina mor- och farföräldrar. Mina morföräldrar var inte så mycket för att röka i å för sig. (Här tog det slut skrivet för hand) Det var däremot min farmor. Hon till och med rökte sig till döds. Och jag hade kunnat börja röka. Det är nog rätt vanligt i journalistyrket i alla fall. Man får en ganska stor abstinens annars vilket jag i å för sig känner varje dag. Men jag har mina sätt att hantera det på som jag anser är rätt bra sätt att hantera det på… 

Dikt till prosa-I god tid? 

Jag trodde att jag var i tid men det visade sig att jag hade missat det. Jag var alltid i tid annars men just nu var jag inte det. Varför? Varför skulle det här hända just mig? Jag såg kupéfönstren åka förbi. Det var ändå en rätt vacker syn trotts allvaret. Hur skulle jag nu ta mig hem? Mobilen hade laddat ur för länge sen och jag hade inga fysiska pengar. Jag fick gå till någon pressbyrå någonstans och se om jag kunde köpa någon biljett där. Annars skulle jag bli kvar på stationen. Sitta på bänkarna men va tvungen att flytta på mig då antingen någon annan ville sitta där eller någon ordningsvakt sa åt mig att flytta på mig. Det var jag mest rädd för. Vad ordningsvakterna skulle tycka att jag satt där hela natten. Det skulle va omöjligt att sova. (Här tog det slut skrivet för hand) Man skulle få flytta på sig hela tiden. Till slut antar jag att ordningsvakterna tröttnat på en och ringer polisen. Men då har man nog pendlat så där ett bra tag, låt säga några timmar, med att halvt sova, sitta och flytta på sig. De hade kanske sagt att “Här kan du inte sitta” också har man fått flytta på sig. Att inte ha en säng är nog dessutom ett mardrömsscenario. Man är så van annars att ha tryggheten i sängen. Men när den försvinner så försvinner också tryggheten. Man är hela tiden orolig, ständigt på sin vakt. Men om polisen kommer så kanske man får sova i en fyllescell eller liknande. Då löser sig allt till slut. Trotts allt. Så trotts att man befunnit sig på Stockholms centralstation mitt i natten så brukar allt ändå lösa sig trotts allt. Och om man panikslaget insett att sista tåget till Nyköping gått så kan man lugnt försäkra sig om att nattbussen också går till Nyköping… 

Det vita var överallt runt omkring mig. Det var tjockt som mjölk och släppte inte igenom något solljus. Inte för att det hade spelat någon roll; det var ju natt så inget solljus hade ändå kunnat släppas in. Men ändå kunde jag ana något solljus så här mitt i natten. Det var märkligt och jag förstod inte vad som höll på att hända. Inte kunde det väl vara dag på natten? Det var väl fysiskt omöjligt?

Ändå var det just det de var. Och ju mer bilden började framträda, desto mer insåg jag, att jag var i baksätet av en bil…

Jag hade förmodligen slumrat till där på soffan i vardagsrummet i Folkhemsbyggnaden.

Det var inte mycket jag kom ihåg från gårdagen. Det hade varit fest och mina kamrater hade supit mig full än en gång; allt var som det brukade vara på denna skola.

Men ändock: Någonting hade väckt mig ur min slummer. Något hade svishat förbi fönstret likt ett spöke! Det hade susat till och försvunnit lika snabbt som det kommit.

Jag gick försiktigt fram till fönstret då jag var rädd för det okända. Men jag kunde inte se något i mörkret, så jag återgick till mitt läsande för att försöka bli av med rädslan.

Men jag hann inte mer än att börja läsa förän det knackade på fönstret.

Jag hoppade upp som en gasell ur soffan och tittade ut genom fönstret. En svart gestalt for förbi likt ett spöke. Jag blev kvar under en längre stund, stirrandes på samma punkt under något som kändes som en evighet och försökte greppa vad som precis hade hänt. Nyfiken tog dock överhand så småningom; jag fick helt enkelt lov att gå ut och se efter vad det var för varelse som höll till där ute!

Kylan slog emot mig som en vägg. Den kändes extra stark här då skolan låg precis vid sjön Wässman och var så öppen.

Gatlyktorna kastade sina ensliga sken över asfalten. Himlen var stjärnfylld och ensam. Jag var ensam; alla andra sov! Jag hade så svårt att greppa vilket värde denna skola egentligen hade! Och mitt minne sviktade det också; vem var jag egentligen? Och vad gjorde jag här?

Utbildningen hade inte blivit som vi hade tänkt oss. Jag kom dock inte ihåg varför nu, men jag kände att en viktig chans till att lära mig skriva hade gått förlorad. Istället hade jag fått lov att protestera och försöka hålla ihop med den lilla gemenskap som hade blivit kvar på Brunnsviks Folkhögskola. Vi hade haft manifestationer, journalister, insändare och skrivelser.

Men allt var så komplicerat att jag inte riktigt vad allt gick ut på. De sa att det gällde att skicka in skrivelser till de högsta instanserna för att man skulle kunna nå fram till förändring. Så många andra val hade vi inte. Men det tärde på alla med att försöka få sin röst hörd när hela Brunnsvikledningen bortförklarade oss som nostalgiker, skällde ut oss för att inte göra som de sa och med alla medel försöka hemlighålla och lura alla andra som inte var insatta i Brunnsviksflytten. Den som var insatt visste redan sedan tidigare att denna ledning inte var att lita på…

Jag tittade upp mot stjärnhimlen. Inga ljud, inga rörelser, ingen varelse; jag måste ha sett i syne! Men så plötsligt hör jag en duns bakom mig! En mikrosekund senare smäller det till skallen och allt blir vitt!

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Jag drack dock inte upp koppen då jag såg någon äcklig klump i pulvret. Jag ville helt enkelt inte dricka det så jag hällde ut allt u vasken. Kanske var det ett tecken också på att jag började bli rätt trött på att dricka Varma koppen hela tiden också. Jag antar att jag var rätt stressad också eftersom jag har vaknat så sent. Det var så mycket som gick snett helt enkelt. Men jag kom iväg med bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. De hade redan slängt datorstolen och vi tog en tur för att tanka och sen fick jag skjuts till mamma. Jag hade ringt mamma och fick komma till henne. Så när jag gjorde det så var Bella som tokig. Men hon var instängd så jag kunde klä av mig ifred. Till mat blev det potatismos, kokta morötter och korv. Mycket gott var det! Vi såg på Nyhetsdagen på tv4 men bytte till SVT1 och Nobeldagen. Sen fortsatte vi att titta på Nyhetsdagen på tv4. Vid något tillfälle ringde vi god man också. Det är något som inte står rätt till, jag kan känna det i hela min kropp, men jag kunde komma ut som anklagande. Jag har aldrig tänkt på det sättet förut men jag har ju alltid velat sätta dit honom så jag antar att jag är väldigt anklagande då. Jag antar också att jag är väldigt svår att ha att göra med också då. Jag vill dock fortfarande byta god man så antingen ringer jag nästa torsdag eller så får jag vänta till efter nyår. Och stå ut med en anklagande och tvär förvaltare. Var det verkligen det här Överförmyndarnämnden ville? Det är något skumt med det här. Jag kan känna det i varje cell i kroppen. Jag bara hoppas att allting löser sig i slutändan. Det var ju ett tag där som jag höll på att få en ny god man. Men så var det något som stoppade allting så det känns som mycket går emot mig. Men jag orkar inte tänka på det för tillfället. Det är lite som när jag gick i Brunnsvik och vi var emot ledningen. Man orkade inte tänka på det då. Men när det kommer till min god man så har jag varit emot han sen första dagen han blev min god man. Jag anser att är man så tvär så kan man inte vara en god man. Jag hade helst velat slippa må dåligt för att jag har förvaltare. Det är min åsikt i alla fall. Så vi pratade lite om att skaffa katt också. Men en grej jag inte kan fatta är var alla pengar tar vägen. Jag har mindre pengar nu än jag hade i början när han började vara min god man. Jag är inte rädd för att ringa polisen om det är något brott i det hela. Så för ett tag var mamma på min sida men sen blev hon rädd för att anklaga honom också. Så nu står jag ensam i det här. Vilket suger. Först så fick jag inte åka på Ung Vänsters veckokurs och sen är jag den enda som anklagar min förvaltare för något. Vad detta något är väl just den här tvärheten och att jag aldrig mått bra när jag haft honom. Så vi gick ut med Bella så att hon fick kissa och bajsa. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, iskaffe, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Och månadskort köpte jag också i mitten av butiken. Och när jag kom hem så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Och just nu känns det som jag har en större resa att skriva om än jag någonsin haft att skriva om. Eller jag har ju tänkt skriva om den här resan för över tio år nu men jag tror ni fattar vad jag menar. Jag har redan skrivit om drömmen jag hade i natt. Om de röda byggnaderna. De hemsöker mig än. Om natten. När inget tycks hända. Så händer allt på en gång…