Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet. Men väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom de redan hade tagit trapporna. Däremot så behövde lokalen städas men någon från steg 3 kom så Patrik och en arbetskamrat satte sig i ett rum medan jag började städa. Jag började med att torka bordsytor och dammsög först när jag hade flyttat på skor så att jag kom åt överallt. Och mot slutet moppade jag golvet också. Efteråt så behövde ju den arbetskamrat som hade suttit i möte städa också. Jag kunde inte låta bli att undra varför hon var så irriterad på mig för att jag inte ställt undan städmedlet och trasan. Jag tänkte inte på det så mycket i alla fall och vi hade alla fått julklappar i form av choklad av FINAB. Jag fick skjuts till ICA knuten och handlade Varma koppen, risgröt, skivad melon, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, en stor Fanta och choklad. Jag tog den närmaste bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag vet att jag inte skrivit så mycket om gårdagen heller. Det var i princip samma sak förutom att vi städade trappor. Jag minns inte så tydligt men jag har för mig att jag gick hem till mamma och åt lasagne och såg resten av Avatar The way of water. Jag behövde inte handla men vi åkte till Arken Zoo där jag kunde drömma om att skaffa katt. Jag tittade på väska att ha katten i och kanske någon leksak. Men så mycket mer var det inte. Huvudsyftet till att vi var där var va för att Bella skulle klippa klorna. Så där fick vi också en massa tips på var vi kunde hitta katt. Efteråt fick jag skjuts hem och satte på radion och datorn men packade inte upp några varor eftersom jag inte hade några varor att packa upp. Jag såg även färdigt Bruce almighty. En grej som jag tänkte på när personalen kom var att det var en som var lite väl formell. Hon var ny och skulle skaka hand precis som att man var någon slags kund av något slag. Det kanske är värt att påminna om att vi inte är några kunder av något slag. Jag äger mitt eget hem. I alla fall var det jag trodde när jag först flyttade hit och fortfarande vill tro. Men man kommer nästan alltid möta på någon som vill bestämma över en. Det är i princip oundvikligt. Det är inte så sexigt dock att vara så formell. Det är så osexigt att bestämma över andra. Så kan vi inte bestämma oss för att sluta med det bara? Det är svårt förstås och folk är ju olika. Hela tiden möter man olika personer. Det är inte mitt eget hem eftersom så många olika personer kommer hit och vill bestämma över en. Och vad menar man när man säger lilla gubben till en främling? Jag har mött så många konstiga personer under mina dar. Men nu vet ni om dem i alla fall. Så kanske det kan bli lite ändring på den fronten? Kan det bli det? Jag hoppas det för jag är ingen kund. Jag är en människa. Är det högervridningen som skapat kundsynen? Att allt ska privatiseras och nedskäras? Och om man inte har företag så är man i princip körd? Ja men seriöst; trodde ni inte att jag visste? Nyköping är ju seriöst företagarstaden! Man måste i princip har företag för att klara sig här! Men om man inte har företag, om man bara jobbar som vanligt, ja då är livet annorlunda. Jag är inte emot alla företag, hade själv UF-företag när jag gick gymnasiet, men att leva under devisen att företag är allt känns lite missvisande. Men man ska vara väldigt vågad för att våga ifrågasätta företagsamheten. Man är, så att säga, på väldigt tunn is. Jag bara säger som jag tycker och så får ni avgöra sen. Om jag är anti- företagsamhet. Kanske är det mer privatiseringen och nedskärningen som jag är anti? Och kapitalismen? Fan ta kapitalismen! Den kan dra något täcke över sig och bara försvinna! 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Idag skulle vi sopa och skrubba trappor. Det var mycket sopande i början. Men sen blev det skrubbande. Det gick så långt att jag trodde att jag skulle drömma om trappor. Men det har jag väl redan skrivit om? I alla fall. På något sätt tog jag mig igenom sopandet och skrubbandet. Då skulle vi bara slänga in de smutsiga skrubbarna i tvättmaskinen och tömma hinken med vatten. Sen kunde jag få skjuts hem sa Patrik så jag bytte om igen och sen åkte vi till mamma. Väl hos mamma möttes jag av en jätteglad hund och på tv såg jag något program av Kalla fakta om Coronakrisen på tv4 fakta. Mamma lagade till lasagne och vi såg lite av En ung Jane Austen på SVT 2. Men mamma ville se Avatar The way of water så vi satte på den på Disney plus. Vi hann dock inte se hela så vi fortsätter nog imorgon. Och på onsdag ska jag eventuellt se Avatar Fire and ash. Bella skulle ut och kissa och bajsa. Och när hon hade gjort det så åkte vi till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och paj. Efter det fick jag skjuts hem och väl hemma satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Så mycket mer orkar jag nog inte göra idag. I å för sig så såg jag sista avsnittet av Welcome to Derry idag så det skulle förklara varför jag är så trött. Men jag är inte bara fysiskt trött utan känslomässigt trött också. Och det skrämmer mig lite. Det är som att jag måste hålla mig vaken för annars kan något döda mig. Jag kan nästan inget om kärlek, var inte ihop med någon förrän jag var riktigt liten, så om någon skulle kunna lära mig så vore jag väldigt tacksam. Jag börjar bli rätt desperat… 

“Fönstret mot gatan 

Den som lever ensam men ändå vill vara med på ett hörn ibland, den som, beroende på hur dagen, vädret, yrkeslivet och allt möjligt annat utvecklas, helt enkelt vill få syn på en arm, vilken som helst, att gripa tag i, kommer inte att klara sig länge utan ett fönster mot gatan. Och även om han i själva verket inte söker något utan bara som en trött man går bort till fönstret för att låta blicken vandra fram och tillbaka mellan människorna nere på gatan och himlen däruppe, och egentligen inte alls vill se något utan håller huvudet lätt tillbakalutat, så drar ändå hästarna nere på gatan med honom i sitt följe av bullrande vagnar och därmed till slut in i den mänskliga gemenskapen. 

Önskan att bli indian 

Om man ändå vore indian, alltid på språng, hela tiden lätt skälvande av att marken skalv när man lutade sig fram så att man låg som ett streck genom luften på den galopperande hästen, tills man släppte sporrarna, ty det fanns inga sporrar, tills man släppte tyglarna, ty det fanns inga tyglar, och tills man knappt såg marken framför sig som en nyslagen äng; huvud och hals på hästen hade man redan släppt. 

Träden 

Ty vi är som trädstammar i snö. Skenbart växer de ovanpå snön och man borde kunna skjuta dem åt sidan utan större ansträngning. Nej, det kan man inte, ty de är fast rotade i marken. Men se, även det är bara skenbart.” 

Såg precis Lucia. Gud vad mysigt det var! Det var en del låtar där som jag kände igen. Och visste ni förresten att jag var till Gotland innan jag började i Brunnvik? 

Men Lucia för mig har alltid varit värme. När jag gick Naturguidesutbildningen så fick man möta sån fruktansvärd kyla. Det kunde handla om att bada isvak eller köra skoter. I alla fall i början. Sen fick man prova på att köra slalom, längdskidor, isklättra eller rent allmänt bara vara ute på vintern. Att då komma in och vara med och sjunga i Lucia var obeskrivligt skönt. Det var som mitt stelfrusna hjärta smälte och jag bara kunde tänka på ljuset jag höll i min hand. Och hur det värmde mig. Det är speciellt att sjunga i kör. Det ska jag vara ärlig med. Och är det någon kör som jag skulle sjunga med igen i så är det Orsa ungdomskör med Ingrid som körledare. Det är många mil dock och jag har inget körkort. Så jag får nöja mig med att lyssna på Lucia så länge. Men det som hände i Älvdalen; kommer jag någonsin kunna få vara med om det igen? Isvaksbad går ju att fixa med vatten och is men jag vet inte om jag skulle klara av den kylan. Men när det kommer till det andra som att isklättra och paddla kajak är jag mer osäker på. I å för sig finns det ju en kanotklubb här i närheten så man kanske skulle börja i den… 

Men jag ska vara ärlig med att säga att det är svårt. Jag tog aldrig Lavin0 till exempel för att jag var sjuk. Och att klättra på is krävdes så mycket säkerhetstänk. Så jag tar en sak i taget. Kanske börjar jag på jiu jitsu igen också. Jag saknar att kunna brottas lite. Men den här allmänna tröttheten; den är svår att ta sig ifrån! Den att vi ska jobba och för vissa är jobbet så viktigt att det inte finns något annat. Man kanske inte gör mycket annat än att jobba, ser på tv och går och lägger sig. Och det skrämmer mig. Men jag kan ju bara leva mitt eget liv. Och jag tror att, genom att aktivera mig, så kommer jag kunna göra så mycket mer i livet. Precis som jag vill. För alternativet är inget alternativ jag ens vill tänka på. Det att vi alla ska dö. För jag vet att det är fakta men måste det vara det enda alternativet? Kan man inte ens försöka få leva lite i alla fall. Min förvaltare begränsar mig extremt mycket. Min enda chans att överleva, och vår enda chans att överleva, är om vi röstar vänster. Nästa år är det val och det enda ljus jag ser är vår allmänna medmänsklighet. Och det tycker jag att Lucia visar stort! 

Ur En svältkonstnär av Franz Kafka sida 26 går att läsa… 

“Passageraren 

Jag står på spårvagnens plattform och känner mig fullständigt förvirrad när det gäller min ställning i denna värld, i denna stad, i min familj, inte ens på ett ungefär skulle jag kunna ange vilka krav jag skulle ha rätt att ställa på den ena eller den andra. Jag kan inte alls motivera att jag står på denna plattform, håller mig i denna ögla låter denna spårvagn föra mig genom staden, att folk går ur vägen för vagnen, lugnt promenerar eller står och tittar i skyltfönstren. Ingen begär det heller av mig, men det är inte det saken gäller. 

Vagnen närmar sig en hållplats, en flicka ställer sig vid utgången, beredd att stiga av. Hon är lika tydlig för mig som om jag hade vidrört henne. Hon är svartklädd, vecken i kjolen rör sig knappt, blusen sitter åt och har en vit, finmaskig spetskrage, vänstra handflatan håller hon tryckt mot väggen, paraplyet i högra handen stöder hon mot näst översta fotsteget. Ansiktet är brunt, nästan en aning tilltryckt vid sidorna, rund och bred nedtill. Hon har tjockt, brunt hår och några hårstrån har blåst fram vid höger tinning. Hennes lilla öra sitter tätt intill huvudet, men ändå ser jag, eftersom jag står så nära, hela baksidan av höger öronmussla och skuggan vid örsnibben. 

Jag frågade mig då: Hur kan det komma sig att inte hon undrar över sig själv, att hon håller munnen sluten och inte säger något som vittnar om det?” 

Jag tycker det här kapitlet fångar den allmänna förvirringen att leva i över huvud taget. Ville bara dela med mig lite. Kommer kanske dela med mig lite mer senare. Men till dess ska jag gå och lägga mig lite och förhoppningsvis inte vakna upp i en diktatur…