Har nu läst färdigt Eldaren. Var en stark upplevelse. Jag vet inte vad det var med Domen men jag kände helt enkelt inte samma för den. Berättelsen började med att huvudpersonen, Karl, skulle hämta ett paraply han glömt i hytten. Det verkade dock som han skulle förlora både paraply och väska när han träffade eldaren. De mötte på högre män som kapten och en senator. Det verkade som Karl hade svårt att acceptera att senatorn var hans morbror. Man skulle väl kunna säga att han kom upp sig i världen. Vilket tyvärr innebar att han skulle skiljas från eldaren. Man kunde alltså ana lite homosexuella känslor i allt det här. Eftersom han grät för att han separerades från eldaren. Men kanske det visar priset man får betala för att vara känd? Och eldaren fick inte på långa vägar samma uppmärksamhet som Karl fick. Man undrar helt enkelt vad som ska hända med eldaren framöver. Och vad gäller boken i allmänhet ser jag mycket fram emot att fortsätta läsa om Franz Kafkas värld…

Jag gjorde ju en sån här nyårskrönika förra året. Det här året har varit så märkligt dock. Det har aldrig känts som jag kan stanna upp och reflektera över vad jag varit med om egentligen. Jag är ju med i Vänsterpartiet. I och med det så får man sitta på olika videosamtal och gå på event som Mitt Sverige där man träffar Jonas Sjöstedt. Ett stort minus är att jag inte får åka på Ung Vänsters veckokurs. Jag hade verkligen velat vara där i Avesta och utbilda mig och vara med på öppen scen där jag skulle kunna läsa upp någon dikt eller liknande. I stället får jag väl åka till Dalarna för några dagar i alla fall och sen fortsätter skrivandet och politiken även nästa år. Bland annat ska jag på skrivrespons och poesiträffar och den tjugofjärde januari ska vi knacka dörr. Men anledningen till att jag vände mig till biblioteket för att börja skriva var ju för att jag egentligen skulle gå på folkuniversitetet. Jag hoppade av några dagar eftersom Vänsterpartiet skulle ha möte om valet. Så viktigt är alltså politiken för mig. Det är på liv och död. Men min god man blev väl rätt sur på mig då det hade kostat mycket pengar. Men poesiworkshopen på biblioteket hade i alla fall inte kostat pengar. Jag fick blodad tand för poesi och skrev upp mig för poesiträffar framöver. Framöver upptäckte jag att de också skulle ha skrivrespons vilket ungefär motsvarar skrivkurs på folkuniversitetet. Så då fick jag min skrivkurs i alla fall. Jag skrev på något som jag kallar Lugero Sömnväktaren men har nu bytt till något som heter En natt i Brunnsvik eller Allting faller. Jag har spenderat sommaren i Dalarna och det var någon släktträff i Kättbo. Inte min släkt dock utan lillebrors. Jag badade i Kättbo. Var på besök i Tiberget. Tog en massa kort. Tillbringade den mesta av tiden i Rädbjörka. Var på Orsayran och upptäckte ett vispunkbank som kallar sig Elvira Bira. Det måste jag säga var en intressant upplevelse. En inte så rolig upplevelse var att bli utstängd från Facebook. Så det kan jag säga att, för alla som har tvivlat, så är det här mitt riktiga nya konto. Jag har förlorat alla gamla bilder och texter och minnen som jag kunde ligga till långt in på natten för att dela. Eller i alla fall innan tolv då det inte skulle gå att dela minnen längre. Vad tänker ni om att jag förlorat mitt gamla konto? Det var en period där som var mycket svår. Jag tror jag la upp två inlägg på Instagram, Instagram är fortfarande densamma, om vilken ångest jag kände över att vara utstängd från Facebook. Facebook är bra på mycket men att tillåta minnen är de tydligen dåliga på. Och jag hade ju förlorat många vänner också i och med att jag blev utstängd från Facebook. Vänner som jag förhoppningsvis får tillbaka nu efter lite sökande på Facebook och med lykta och skallgång försöka komma på vilka vänner man hade egentligen. Såna man var med när man var på läger eller veckokurser eller kongresser i Åmål, Arboga, Mariefred, Falun eller varför inte Söderhamn? Tråkigt att jag inte fick åka på veckokursen. Jag vet inte vad det beror på men jag kommer ju fortfarande att knacka dörr den tjugofjärde januari. Vad jag gjorde på hösten 2025 minns jag inte riktigt. Någon gång flyttade vi ju från den lilla lokalen i Spindelplan till den stora lokalen. Jag är dock osäker om det var det här året eller förra året. Jag kan minnas att det blev mycket klippande. Och trimmande och en massa andra saker man gjorde utomhus. Men så mycket mer minns jag inte. Jag kommer bara ihåg det vi gjort nu, att vi sopat och skurat trappor, men så klart har jag gjort så mycket mer. Sådant jag inte minns. Det blev en del odlande i år också. Det mesta på jobbet men även hemma. Tanken var att jag skulle odla polkabeta på jobbet men när jag kom tillbaka efter sommarledigheten var det enda jag fick skörda ogräs. Det enda som hade vuxit var en polkabeta vilken förvisso var rätt god. Hemmavid har jag odlat palsternacka vilket jag också tagit frön ifrån igår. Så de håller rätt länge kan man säga. I rädbjörka satte jag ner bondbönor, ärtor, pumpor och prydnadspumpor. Det hann inte riktigt växa till sig men det blev några ärtor när mamma var upp en gång på hösten. De kalla vindarna från höger börjar märkas av också. Då gäller det att klä sig varmt. Eller som ja; förstärka det mentala försvaret. Den här gången genom släktforskning. För vet man om sin historia så löper man mindre risk att göra om den. Jag är dock rädd att det inte räcker för att övertyga SD-väljarna att gå över till vänstern. Jag var på föreläsningar i släktforskarsalen som var mycket intressant. Under samma period var det Litart i Nyköping. Jag var inte så förberedd på det men mamma och jag var ner till caféet i Helmans. Vi frågade om vi fick vara med på filosoficafé men de sa att de redan hade börjat. Jag upplevde dem som något otrevliga. Däremot så gick mamma och jag till bryggeriet och alla konstsalar som finns där. Man får minst sagt inspiration när man står bland de gamla maskinerna som på något sätt verkar ha stannat i tiden. Eftersom ingen rört dem. Eller förstört dem. Så klart tittade vi på annat än gamla maskiner där. Som konst. Och de som gjorde konsten. Jag kan inte komma ihåg några namn men jag kan komma ihåg att de var många. Och på kvällen sen så var jag på teatern vid Stadsvakten och lyssnade på vinnarbidraget till någon tävling jag inte hade någon koll på. Även jag fick läsa upp några dikter och det är ungefär det jag minns från den tiden. Under samma period gick jag även poesiträffar och skrivrespons. Jag gick på ett till författarbesök och ett efter det också. Man blir inte så mycket klokare av dem dock. Man tror att man ska bli klokare men i slutänden handlar ju det om att själv sätta sig ner och skriva. I början skrev jag på något helt annat men jag tror inte jag ska skriva på det längre. I stället skriver jag på något som är en fortsättning på ett kapitel jag skrev för över tio år sen. Det är många minnen, men jag försöker banta ner det, göra den så rå det bara går. Jag har många planer för framtiden. Men då måste Vänstern vinna valet först. Och det har jag ingen aning om hur det går. Det är lätt att bli pessimistisk utan körkort. Men jag har planer för framtiden också. Att paddla kajak, att isklättra, att träna jiu jitsu. Men mest av allt borde jag nog läsa. Det och skriva. Vilket jag har gott om tid att göra när jag åker upp till Dalarna. Det tänkte jag förresten på att jag nog inte kommer skriva nyårskrönikan när jag är i Dalarna. Då har jag nog fullt upp med nyårsfirande och att bada bastu och sådana grejer. Så jag passar nog på att önska gott nytt år nu i stället. Jag bara önskar att fler kunde var uppmärksamma om sin omgivning. Att vi rör oss mot samma tider som rådde 1935. Jag säger inte att vi gör det, bara att tiderna är liknande. Det lär man ju märka när man knackar dörr däremot hur folk är emot en. Jag bara önskar att jag inte dör innan jag hunnit uppleva mer än Nyköpings bakgård. En bra början är väl att skicka iväg ett mejl till Nyköpings forspaddlare. Om jag vill börja med något. Det vill säga. Men det kanske jag inte vill. Jag kanske bara vill fortsätta att skriva. I så fall finns det gott om tid att göra det när jag börjar jobba. De här dagboksanteckningarna jag gör är ju mycket längre än någon text jag skrivit någonsin. Kanske innehåller de mer när de är så kompakta men det är svårt att skapa mening i dem. Något är det som inte står rätt till och jag antar att jag kommer få lov att redigera åtskilliga gånger. Jag håller ju också på och läser Franz Kafkas En svältkonstnär eftersom en på skrivresponsen sa att jag skrev som honom. Vissa texter jag kanske skriver som honom men den senaste jag läste tyckte jag inte alls att jag skrev som honom. Han har ett speciellt sätt att skriva på och kanske var det för att jag delade mina dagboksanteckningar från 2013 som han kom att tänka på Frans Kafka. För de anteckningarna är ju lite påhittiga. Nästan surrealistiska. Något jag försökt frambringa i mina texter i övrigt också. Inte oförståeligt men kanske att jag ska avstå att skriva om vad som hände på naturguidesutbildningen? I alla fall känns det inte som en berättelse om det undermedvetna då. Mer något självbiografiskt. Och berättandet blir nästan lite torftigt. Å andra sidan så finns det en scen i berättelsen där jag besöker samma plats som jag gjorde när jag rymde hemifrån. Många komplexa känslor. Visst. Men mest ett försökt att överleva. Det undermedvetna. Hur det gå får vi inte veta förrän om en tid framåt. När jag skrivit färdigt den här novellen. Och jag kanske kommit till ro med den på något sätt. Om det nu går att komma till ro med den. Jag kan ju försöka i alla fall. Som så mycket annat i världen. Som jag, för övrigt, vill upptäcka. Så många naturreservat som möjligt. Så att jag har mer upplevelser än minnen att berätta om. Just nu har mest minnen. Nästan bara minnen. Och de kan man bara gå på för så länge. Jag önskar att jag hade körkort. Men nu när jag inte har det så kanske jag skulle kunna åka buss till de ställen jag vill besöka? Något måste ju hända i alla fall. I mitt liv. En radikal förändring. Och då måste jag ta mig ut. Ta mig ut och göra någonting. Jag har planer men vi får se vad det blir. 2026 måste börja först. Tills dess får jag skriva om vad jag ska göra. Som jag brukar få göra. För är det något som är beständigt så är det skrivandet i alla fall. Det finns alltid där som en sista nödlösning till allt. Innan man ger sig ut så måste man skriva en lista på saker man ska ha med sig. Skrivandet finns i allt. En dag kommer det vara det enda som finns kvar av mig. Skrivandet. Därför gör det skrivandet lite ångestfullt. Men jag har sätt att ta mig igenom det. Som att lyssna på filmmusik till exempel. Då kunde jag till och med läsa igenom en annans text. Men mer om det senare… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor och pulverkaffe. Jag vaknade rätt sen och hämtades av lillebror vid tjugo i fyra-tiden. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, bregott, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, pajer och choklad. Efter det åkte vi till mamma och möttes av hunden Bella. Även lillebrors pappa Micke var där och vi skulle lyfta ner skåp eftersom mamma sålt lägenheten och därför behöver vara ute ur den ganska snart. Jag har lyft dem förut så jag visste vad jag gav mig inpå. Men så klart är det ansträngande att lyfta så tunga trämöbler. Det har det alltid varit. Och egentligen skulle vi haft något sånt där redskap som man kan använda för att hjälpa en med lyftandet. Det hade vi inte nu dock. Och det gick väl till viss del. Det fanns inte så mycket mat sen gårdagen. Det var potatis och köttbullar och ägghalvor och rödbetssallad. Och något gott bröd till det. Men det var nästan bara jag som åt mat. Sen åt vi kaka (fast inte jag; för mastigt), ostkaka, risalamalta, hallon, fruktsallad och kaffe i press. Sen åkte jag med lillebror för att handla något på ICA, hämta några stolar hos hans tjejs mamma, vi ska åka till en musikaffär på lördag och jag kanske delar något mer om det senare och när jag väl kom hem sen så packade jag upp alla varor. En grej jag är sjukt trött på är att se samma gamla vanliga personaler hela tiden. Och att vara singel. Det hoppas jag ändras med tiden. Annars vet jag inte var jag ska ta vägen. Känns som jag skulle kunna klättra på väggarna. Nåja, de vill ju bara vara snälla. Eller något… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par pågenmackor och pulverkaffe. Min lillebror skulle komma kvart i två så jag kollade lite youtube tills dess. Lite SpaceX av Whataboutit. När lillebror kom sen så åkte vi direkt till mamma där hunden Bella var jätteglad att se oss. Lillebror och jag såg på Astrids jul medan mamma badade och lagade mat. Ungefär vid Kalle Anka och hans vänner tappade jag intresset och hjälpte mamma i köket i stället. Jag lagade köttbullar och prinskorvar. I ugnen stod en Janssons frestelse. Förutom det så hade vi sill, ägghalvor, rödbetssallad, potatis och tunnbröd. Sen såg vi på resten av Kalle Ankas jul. När filmen Kan du vissla Johanna började så bytte jag till Disney plus och Pluto. Blev lite nostalgisk eftersom vi hade Pluto på kassett när jag var liten. Det var precis som jag mindes det! Sen bytte vi till opera på tvåan och till efterrätt åt vi någon slags kaka, ostkaka, risallamalta, hallon, fruktsallad och pulverkaffe. Lillebror åkte hem ungefär vid den tiden. När mamma skulle sova lite kunde jag se på Harry Potter och Fenixorden. Inte hela dock eftersom mamma skulle jobba. Så jag fick skjuts hem och hunden Bella fick följa med mig. Jag såg på ett avsnitt av Welcome to Derry och gick ut med hunden så att hon fick kissa och bajsa. Något mer har jag inte gjort denna Julafton utan vill önska god jul till alla vänner och ovänner! Vissa är jag inte vän med ens men jag tror de fått min julhälsning på något sätt ändå. Sen kanske jag kommer skriva någon nyårskrönika längre fram. Det får bli ett senare problem… 

Om det hade gått att uttyda något ur allt det där vita så hade jag gjort det. Men det vita var inte längre kvar. Det hade ersatts av baksätet av en bil. En bil som såg rätt risig ut. Men den gick ju att framföra! Och det var väl det som var det viktiga?

Hur hade jag hamnat där? Jag hade något minne av att jag hade klivit på i någon stad. Men jag hade inte vetat vad det var för stad eller var jag fått minnet ifrån. Föraren, som verkade vara i femtioårsåldern, verkade inte medveten om att jag var där. Han hade svart hår och mustach. Körde hyfsat snabbt i alla fall. Ute var himlen blå. Hur var det möjligt? Hade det inte varit natt alldeles nyss? Så vitt jag visste så hade jag inte sovit något så det hade omöjligt kunnat gå så fort. Tiden alltså. Som verkade rätt oberäknelig. I alla fall här. Som jag inte visste var det var någonstans…

Inget tydde på att föraren skulle sakta ner. Och varför skulle han göra det? Han hade ingen anledning att göra det. Jag bara tyckte mig känna igen honom på något sätt. Precis som jag hade sett honom i något gammalt minne eller liknande. Han kändes väldigt igenkännbar. Jag kunde bara inte sätta fingret på var jag hade sett honom tidigare. Det var något fel med minnet. Jag kunde heller inte komma ihåg var jag hade varit innan jag hade hamnat i den här bilen. Någonstans måste jag ha varit men det kändes som den där tjocka mjölken var det enda jag kom ihåg. Det och något om en stad. Var va den staden någonstans? Var hade jag sett den tidigare? Det kändes som det var något som var väldigt gammalt. Alltså så gammalt att jag egentligen inte borde komma ihåg det för jag var så liten för att kunna komma ihåg det. Men ändå kom jag ihåg det på något vis. Det var ett mysterium. Ett mysterium som inte ville lösas på något sätt och det irriterade mig något oerhört. Men vad skulle jag göra? Det fanns inte mycket att gå, både när det gällde att minnas saker, och att begripa var vi var på väg någonstans egentligen. Det var något jag inte hade tänkt på för ett tag. Var jag var på väg egentligen. Föraren verkade inte mycket för att berätta det i alla fall och jag undrade varför. Hade jag träffat honom i ett annat liv, ett annat minne? Jag kom inte ihåg. Det fanns dock ett minne om ett ställe som låg så väldigt långt bort och jag var osäker på om vi skulle dit men det kändes som det var ett av de ställen som vi kunde åka till…

Det kändes också som vi kunde åka till fler ställen. Att vi hade lite fler valmöjligheter än om man inte hade körkort och var beroende av cykel eller buss. Det kändes också som jag hade haft den möjligheten en gång men att jag hade sumpat den. Och därför fick åka i baksätet av en bil…

Jag kände mig lite skamsen där jag låg över sätena. Det var ingen bekväm känsla att ha. Men jag saknade också något annat. Jag hade svårt att sätta ord på vad det var. Men det var någonting bortanför det här landskapet…

Det här landskapet. Vad var det här landskapet egentligen? Det kunde jag inte veta liggandes förstås utan fick resa mig upp. Ute var gräsmarkerna som ett hav; det nådde till horisonten och verkade inte ta slut. Jag bara stirrade på det här gräshavet för ett tag; jag var som i trans. Men snart nog skulle jag väckas ur min trans. Det var chaufören som saktade in och som sa något om att det var för farligt att fortsätta och att jag fick fortsätta till fots framöver. Så jag famlade med dörrknappen, kastade mig ut på grusvägen och såg bilen göra en U-sväng och fara iväg i ett moln av grus och damm…