Jag tog varje plåt en och en. Jag sprutade upp och ner, upp och ner. Ångorna åkte upp på mitt ansikte så att det blev alldeles vått. Det verkade vara en ovanligt lugn dag på jobbet. Inga ljud eller röster hördes från de andra. Var va de andra förresten? Jag gick för att kolla men ingen var där. Jag bytte jobb och vek kartonger i stället. Kände en svag bris från väggen men tänkte inte mer på det. Det enda jag tänkte på var att göra jobbet. Det var så viktigt. Annars skulle någon ta mitt jobb. Ända in i det längsta försökte jag förhindra att någon tog mitt jobb…

Men jag kunde verkligen känna en kall bris från väggen där jag ställde kartongerna. Vad var det frågan om? Jag gick fram och kände på väggen och den guppade. Det här var inte en vägg längre; det här var papper. Hur hade det gått till? Jag tryckte lite till och en reva uppstod i pappret. Snö vällde ut bland kartongerna och jag bara stod där, stirrandes på snön, förstod ingenting. Vad var det som hände? Fortsatte stirra på snön som att jag inte förstod någonting. Och började sedan fundera över om jag skulle gå ut eller om jag skulle stanna kvar och fortsätta vika kartonger. Och om jag stannade kvar och vek kartonger; skulle jag bara stå och stirra på den här snön då? Eller skulle jag försöka städa upp det på något vis? På något vis skulle man kunna säga att jag var arbetsskadad för ATT DET VÄLDE UT SNÖ UR EN VÄGG VAR INGET NORMALT! Men kunde jag fatta det någon gång? Jag kunde inte fatta det någon gång. Det var för overkligt för att vara sant. Och ändå var det sant…

Så jag klev ut i snön och kände kylan sprida sig längs med min kropp. Snön blev långsamt djupare och djupare och när jag klev ut på det som var på andra sidan väggen så försvann jag plötsligt i snön…