Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Sen gick jag till bussen som tog mig till arbetet. Väl på arbetet var det bara att byta om och sen var det dags att arbeta. Idag skulle jag trimma gräs och jag trimmade rätt mycket gräs. Så pass mycket att det blev övermycket men frågan är om det kan bli för mycket när man gör något man tycker om. Jag kunde också känna doften av nyslaget gräs vilket är en doft i sig. Väldigt stark och svår att beskriva. Men behaglig. Precis som nyslaget hö är behagligt trotts att jag har pollenallergi och har minnen av hur jag drabbades av allergi när jag var i hö i Tiberget och näsan bara rann hela tiden och det kliade överallt. Så man kan säga att det inte bara var behagliga minnen från Kättbo. Men vad det har med jobbet att göra har jag ingen aning om. Kanske drabbades jag lite av nostalgi när jag pratade om gräsklipp? Kanske känner jag att jag skrivit för lite om den tiden egentligen? Det får bli en separat text i så fall. På jobbet så bytte jag om igen och ringde mamma som den här gången svarade. Hon sa att jag kunde komma så jag gick till henne. Mötte henne och hunden Bella när jag nästan var i bostadsområdet som mamma bor i. Bella behövde kissa och bajsa. Och maten var nästan färdig. Det var bara potatisgratängen som skulle värmas på. Jag satte på Skavlan och Sverige som var mycket intressant. Det fanns två program, Ett omöjligt uppdrag och Skavlan och Sverige, som jag nästan tycker är allmänbildning. I alla fall Ett omöjligt uppdrag är det. Skavlan och Sverige var mer avväpnande och behagligt att titta på. Så jag delar senaste avsnittet. Inte hela serien. Efter Skavlan och Sverige såg jag lite på SVT forum men kände att det var för mycket politik så jag bytte till fyran som sände Nyhetsdagen. Det var mycket om översvämningen och när klockan blev fyra så bytte jag till tvåan där de sände Rapport. Eller egentligen var det Riksdagens öppnande men det klarade jag knappt av att titta på då rapportering nästan enbart är för sverigedemokratiska väljare. Alltså väldigt nazistisk och jag klarar inte av att Ulf Kristersson pratar om Vänsterns svans. Vad då svans? Det är väl de högerextrema som har svans? Sen kan jag förstå att vi är obehagliga ibland men det är väl inte på långa vägar lika obehagligt som när en högerextrem börjar förfölja en? Börjar träna kampsport för att rädda den vita rasen? Eller tänker Ulf blunda för det också? Så jag tittade inte mycket på politik idag även om man var tvungen när det var presskonferans och allt. Men som tur var så tittade vi inte på tv så länge. Vi åkte till Brandkärr för att byta bil med lillebror som hade lagat mammas bil. Vi åkte till Lager 157 där jag köpte ett skärp för mina arbetsbyxor och mamma en jacka. Lillebror kom med hundväskan som vi glömt kvar i bilen och mamma och jag gick in på Coop och handlade morötter, rödbetor och apelsiner. Efter det skulle mamma bara ha en grej från Apoteket och sen kunde vi åka hem till mig. Framöver kommer jag ha en massa att ägna mig åt. Både skrivarutbildning, släktforskning, poesiworkshop och kanske åker jag till en arbetskamrat för att spela tv-spel också? Och förutom det skulle jag kunna åka och bada någon dag. Nu saknas det väl bara att jag åker till pappa någon helg också. Men han var upptagen de här helgerna så jag får hälsa på honom längre framöver. Jag har ändå så mycket att skriva om. Förutom romanprojektet som jag borde skriva på så skapar jag små sidoprojekt som egentligen inte är sidoprojekt utan själva anledningen till att jag skriver i över huvud taget. Om man nu ska prata om det där försöket att skriva om en dröm som jag hade i Brunnsvik; går det att skriva om drömmar utan att det blir rörigt? Jag anser det. Men det beror också på vilken musik man lyssnar på och i vilken sinnesstämning man är i. Som när jag bodde i Skattungbyn; då lyssnade jag på Heart. Men det kräver nästan en text i sig att beskriva all musik man lyssnat på. Men ett album jag aldrig slutat lyssna på är Batman begins av Hans Zimmer. Man kan nästan vara i vilken sinnesstämning som helst när man lyssnar på den här musiken. Så jag delar den här musiken och hoppas att jag väcker en kreativitet hos någon annan genom att göra det… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg att UFOsxm hade lagt ut en video där han spelade på minecraftservern Bedrock men hann inte se den eftersom jag hade vaknat så sent. I stället så spelade jag minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till bussen som tog mig till jobbet och bytte om. Idag skulle vi klippa gräs och jag fick gå med gågräsklipparen på ett ställe där gräset var jättehögt. När jag skulle klippa det så gick gräsklipparen jättesegt. Det lät som den höll på att ge upp och det påminde om något i mitt liv som jag haft svårt att sätta ord på. Kanske att jag har svårt att gå upp på mornarna ibland. Att man är som en trögstartad maskin ibland. Och det verkar inte vara mycket som funkar. Kanske om jag hade tagit en kaffe men jag har ju ingen kaffebryggare än i alla fall. Så jag fortsätter vara en trögstartad maskin, för ett tag i alla fall, på jobbet. En sak blev jag glad på jobbet i alla fall och det var att en person sa att han tyckte om mig. Jag hade bytt från gågräsklipparen till åkgräsklipparen. Jag hade kunnat skriva något annat nu som att en portal plötsligt öppnade upp sig till en annan värld. Kanske om det jag drömt om mest om den senaste tiden. Ett soligt paradis med palmer och varmt vatten. Kanske det bara är en dröm men det är min dröm i alla fall. Det brukar vara mer dramatiskt i mina drömmar. Om jag skulle beskriva dem så skulle jag tappa bort er på vägen. Så jag låter bli och sparar mig till en separat text i stället. När jag var färdig med jobbet så ringde jag mamma som inte svarade. Vi hade gått till garaget och börjat skölja av de båda gågräsklipparna och åkgräsklipparen så att de inte tog in en massa gräsklipp i garaget. När det var gjort så bytte jag om. Efter det gick jag till ICA knuten. Ungefär halvvägs så ringde jag mamma igen. Inget svar. På ICA handlade jag sushi, Varma koppen, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, paj och choklad. Inte heller då ringde mamma. Jag tog bussen hem och när jag var framme och gick till min lägenhet så ringde mamma. Har jag för mig. Hon sa att hon hade haft telefonen på ljudlöst. Så det var ingen fara med henne. Vi fick ses imorgon i stället. Så jag gick hem och satte på radion, datorn och packat upp alla varor. Jag såg färdigt ett videoklipp av Whataboutit om SpaceX. Jag har även sett det där videoklippet där UFOsxm spelar minecraft. Jag har även börjat se på The conjuring på HBO max men egentligen borde jag nog läsa Stormningen av Cecilia Khavar så att jag blir klar med den någon gång. Så det är väl lite det jag planerar att göra den närmaste tiden. Läsa och lyssna på P2… 

Tiden efteråt visste Kasper inte riktigt vad han skulle göra. Lugeros ord ekade inom honom. Att han visste vem han var. Precis allt. Hans bördor och rädslor. Hur kunde han veta det? Hade han snokat i hans privatliv? Oftast brukade det ju vara tvärtom… 

Resten av dagen så var det ovanligt många personer som kallsvettigt vaknat upp från någon dröm och Lugero hade försvunnit. Kasper började bli desperat. Om inte allt löste sig snart så visste han inte vad han skulle ta sig till. Det var ju inte han som var patient utan den där Lugero. Och ändå fick han honom att känna sig som en patient… 

Han behövde komma hem. Ta det lugnt och laga någon god mat. Det hade varit en lång dag med ovanligt många som hade drömt hemskt. Vad var det de sa? Att de hade drömt om floder av blod? Och att marken hade varit gjord av kött? Varför skulle man drömma sådana saker? Men det fanns andra drömmar också. Men de var inte lika tydliga. Eller det var i alla fall vad hans patienter hade sagt. De hade frågat honom om han kunde ge dem något som kunde få dem att sluta drömma så hemskt. Men han fick förklara att det inte var så drömmar fungerade. Visst; han kunde ge något mot desperation eller ångest men han kunde knappast styra över drömmarna… 

För det krävdes något annat. Något han inte hade. Hade Lugero det? Han kunde ju inte veta eftersom han inte var här längre. Men nu skulle han inte tänka på det längre; nu skulle han äta och sedan gå och lägga sig… 

Dagen därpå var Lugero spårlöst försvunnen. En arbetskamrat tog honom åt sidan. Hon sa att hon ville visa honom något. I ett av rummen hade plötsligt ett svart hål uppenbarat sig. Ingen av dem hade någon aning om var den tog vägen någonstans men Kasper gissade på att det hade något med den märkliga mannen att göra. Han sa att de fick hålla det här rummet stängt men sa också att han skulle undersöka hålet. Hon sa: 

“Är du säker? Du vet ju inte vart det leder!” 

“Just därför behöver det undersökas. Vi kan inte ha saker som vi inte förstår när vi ska ta hand om patienter som vi åtminstone försöker förstå. Vi behöver veta vad vi har att göra med och vi behöver göra det nu! 

“Ok. Men snälla! Var försiktig!” 

“Tack! Det ska jag vara…”