Han tog en plåt i taget. Sprutade upp och ner, upp och ner. Det var som han var i trans och det hade blivit en vana. De andra hade visat honom hur han skulle göra. Att det skulle gå fort. Och det gick fort eftersom degen inte satt så hårt fast som något annat skulle göra. Vad för något hade han svårt att ge exempel på eftersom det enda han kunde tänka på var deg, deg och deg. Ångorna steg upp mot ansiktet. Gjorde honom alldeles våt. Han tänkte att bara han gjorde färdigt de här plåtarna så skulle han kunna fortsätta med att vika kartonger sen. Han tittade ner längs med korridoren. Hörde inget ljud. När han gick ner för korridoren kunde han inte se några arbeta. Han gick till kartongerna och började vika dem. En i taget. Tyckte känna sig en kall bris från någonstans. Om man var van brukade det här gå fort. Men var va de andra? Och varför började det bli så kallt helt plötsligt? 

Han tog en paus i vikandet. Höll väggen på att guppa? Det kunde inte stämma. Vad skulle han göra nu? Han tittade på väggen som han var osäker på om det var en vägg längre. Han gick fram till väggen och kände på den. Det var papper. Hur hade det här gått till? Han tryckte på den och den gungade. Han tryckte lite hårdare och den guppade ännu häftigare. Han fick lov att flytta kartongerna för att komma åt väggen mer ordentligt. Han tryckte hårdare än någonsin och ett hål öppnades i pappersväggen. Ett iskallt hål som han drog ur handen ur. Men han kunde inte sluta nu; han drog en stor pappersslamsa och en hög med snö vällde ut på golvet. I revan från där han rivit pappret syntes nu ett snöklätt landskap. Själv stod han fortfarande i ett bageri, osäker på vad han skulle göra, men kunde inte låta bli att kliva ut i det snöklädda landskapet. Och så fort som han gjorde det var han fast… 

Om jag minns rätt så badade jag mer förra året. Det var som jag badade varje dag. Som att jag var som en fisk i vattnet och snart kunde andas under vattnet också. Så mycket badade jag. Men det är väl lätt att glömma när vardagen upptar så mycket av ens tankar. Att man faktiskt har semester också. Men i mitt fall handlar det också om att ha en bättre relation med mamma. Vilket inte varit det lättaste ska jag säga. Jag föredrar väl att vara med pappa. Men vi har den aktiviteten, att bada, gemensamt i alla fall. Jag och mamma. Eller vad man nu ska säga; det kommer ju dröja ett tag till att jag kan börja köra bil. Men badandet är ändå lite utmanande. Det krävs att man faktiskt byter om och går i det där vattnet som inte alltid är så välkomnande. Har ni till exempel varit till havet och badat? Jag misstänker att det var lite för mycket alger i havet när jag var och badade den gången storebror var på besök också. Man utsätter sig lite för en risk när man badar. I och med att man inte kan andas under vattnet. Än. Om det nu skulle bli som i den där filmen Waterworld. Det gäller att andas lite då och då för att inte bli alldeles för ansträngd. Men det är en känsla som slår det mesta. Man känner sig verkligen som en fisk i vattnet om man vet hur man ska simma för att komma fort frammåt i vattnet… 

Idag vaknade jag sent. Kanske vid ett-två-tiden. Det känns som jag levt i drömmarna den senaste tiden. En gång drömde jag att jag paddlade kanot. Och de jag paddlade kanot med hade gjort det så länge att man kunde säga att de hade gjort det hela livet. Det var helt klart en dröm om kanotklubben här i Nyköping. Men sen så drömde jag något annat. Jag kan inte komma ihåg vad. Bara att det kändes som jag drömde väldigt länge och levande. Jag vet att det inte är bra att befinna sig i drömmarna men jag har svårt att hindra dem. Jag vet att det är långt ifrån alla drömmar att ta körkort och köra till något fjäll någonstans men ibland måste man väl låta drömmarna tala också. Jag gjorde mig i alla fall ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag såg färdigt något videoklipp av Boloxed där han spelade moddat Half-life 2. Jag har sett på när UFOsxm spelat moddat minecraft. Jag såg på någon video om alla jumpscares som finns i The conjuring-franchisen. Jag såg på när Matinbum byggde på sitt kontor i någon slags lada någonstans. Också har jag sett färdigt Lilo och Stitch-filmen på Disney plus. Hittills har jag tänkt skriva om när jag jobbade på Tonys pizza. Inte specifikt jobbet utan något annat som egentligen inte hände där. Vad händer när man leker med verkligheten? Man börjar tro att det verkligen hänt. I det här fallet tyckte jag mig känna en kall bris. Upptäckte ett snöklätt landskap. Gick vilse och höll förfrysa mig själv. Fast alla vet ju att det inte hände på riktigt. Eller? 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Gjorde mig en Varma koppen grönsak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Än en gång fick jag lov att stå ut med något på jobbet som var extremt irriterande. Jag önskar hon var medveten om var det var för vi alla irriterade oss på det. I alla fall så tog vi en promenad runt området. Efteråt skulle vi åka och hämta kartonger bakom City gross. En arbetskamrat sa att jag kunde ringa mamma eftersom jag förmodligen kunde åka till henne efteråt. Så jag ringde henne och när Patrik kom sen så kunde vi åka hem till mamma. Jag fick rasta hunden och sen gjorde mamma varma mackor. På tv såg jag nog mest sport på Nyhetsdagen på tv4 först. Jag bytte över till tvåan där de sände Politikbyrån och 30 minuter. Jag tror det var någonstans efter det som jag bytte över till tv4 och sporten. Vi såg på slutet av En sak i taget på tvåan och Rapport. Vi såg lite på Mitt livs hotell men skulle åka iväg sen. Det var då mamma hade tappat bort bilnycklarna. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte göra så mycket om jag inte fick skjuts någonstans. Så vi gick ut och kollade om nycklarna satt i bilen. Så jag gick med Bella så att hon fick kissa och bajsa så fick mamma gå upp i lägenheten igen och leta efter nycklarna. Efter ett tag, som kändes som en evighet, så hittade mamma äntligen nycklarna så att vi kunde åka till ICA knuten där jag kunde handla. Jag handlade Varma koppen, nudlar, mjölk, jordnötssmör, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, paj (tror jag) och choklad. Dessutom köpte jag månadskort för mitt busskort så att jag nu kan åka hela månaden utan att oroa mig för att pengarna ska räcka. Jag funderar dock på hur det kommer bli när resekassan inte längre kommer fungera? Kommer jag kunna åka med mitt bankkort då? Vi åkte hem till mig och jag satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag körde inget parkourrace i minecraft eftersom det inte var någon annan som körde minecraft. Däremot såg jag på Stamsites stream och vid åttatiden ungefär så kom hunden så då fick jag ta hand om den också. Som blev som galen när personalen kom men som fick hälsa och sen gick personalen när jag hade fått min medicin. Stamsite skulle stream längre men när klockan blev tio behövde jag gå ut med hunden och sen duscha. Så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag kanske skriver mer imorgon… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag började se på en video av UFOsxm där han spelade den nya kopparuppdateringen men insåg att jag inte skulle hinna se hela utan såg den färdigt när jag kom hem igen. I stället spelade jag minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Jag tog bussen som tog mig till arbetet och väl på arbetet så bytte jag om. Vi åkte ut på tur för att hämta något på Stadsfjärden. Jag tror det var något för toaletten och en skräpplockare. När vi kom tillbaka igen så började vi arbeta. Vilket innebar att Patrik gick med den motoriserade häcksaxen som gjorde häckarna lite mer fyrkantiga. Jag skulle dra upp lite ogräs som satt utanför en gård där men jag fick lov att ta hjälp för ogräset satt som en sten. Roten var tjock som en rotfrukt, om inte tjockare, men vi skulle inte dra upp mer ogräs än vad som var nödvändigt. Vilket jag också sa till min arbetskamrat som verkade lite väl ivrig att göra mer. Men vi hade nog så mycket att göra med att klippa häcken. Men Patrik ville att jag skulle klippa en speciel planta som inte skulle vara där egentligen. Så, så långt ner som möjligt, var vad vi skulle göra. Jag orkade bara klippa halva dock, sen fick min arbetskamrat ta över, och sen fick jag hjälpa till att kratta eller sopa. Jag var ganska trött innan jag började jobba men blev ännu tröttare efter att ha borstat både det ena och det andra. Jag tyckte mig få någon dum kommentar när jag sa att jag var lite trött att jag ju måste vänja mig om jag ska jobba längre dagar sen. Men det var inget jag tänkte på efteråt. Jag brukar må rätt bra när jag pratar med de andra arbetskamraterna och får höra vad de ska göra efter jobbet. De har nästan alltid något att gå till och det blir jag nästan bara glad för. Efter ett tag som kändes som en evighet så blev vi äntligen färdiga med häckklippandet och krattandet och borstandet och jag kunde byta om. Jag ringde mamma som inte svarade först. Men som ringde när jag började gå till henne. De skulle möta mig på vägen men den här gången tyckte jag att jag gick långsamt. Och ändå mötte dem när jag nästan var framme. Till mat blev det lite rester, pasta (från nödskafferiet) och skinksås. Jag satte på tv;n där jag såg på Ekonomibyrån, Utrikesbyrån (där ingen Cecilia Khavar syntes till…), Rapport och Engelska antikrundan. Vid Engelska antikrundan ungefär så tog vi efterrätt beståendes av pulverkaffe, vaniljglass och hjortronsylt. Under programmets gång så kom det en person som väldigt tydligt var ett The who-fan. Vilket fick mig att lyssna lite på The who men av någon anledning, jag tror jag hörde en låt med henne på radio, så har jag börjat lyssna på Dido. Kanske för hennes budskap om att livet egentligen bara är till låns. En dag ska någon ärva det som jag samlat på mig under livet. Och det kanske börjar bli lite mycket nu. Jag vill ju inte bli som mormor och morfar. Jag är rädd att det är just det jag håller på att bli. Förutom det faktum att jag inte har någon att dela livet med. Så livet är till låns. Och det kanske är på tiden att jag börjar fundera på vad jag gör med det. Jag har väl trott att jag redan gjort det. Men det går väl alltid att göra mer. Alltid. Livet består inte bara i att göra saker som folk i urminnes tider alltid gjort. Jag kan hoppa fallskärm. Jag kan göra något jag aldrig gjort förut och jag kan må bra av det. Åtminstone är väl lite det som är tanken. Men det är lätt att känna sig lite fast i skrivandet. Något säger mig att marken kommer börja skaka och glas krossas i mitt romanprojekt Lugero Sömnväktaren. Men förutom det hade jag velat släktforska. Första drop in;et för det på Culturm är den trettonde september. Sen kommer en massa andra tillfällen men jag orkade inte skriva upp alla. Så jag får ta de som de kommer allt eftersom. I alla fall. Efter Engelska antikrundan så åkte vi till ICA knuten där jag handlade ost, mjölk, chips, Mer äpple- svartvinbärs/hallondricka, paj, choklad och en glas som heter Lemoncurd och som var jättegod. Efteråt fick jag skjuts hem men egentligen tänkte jag vissa odlingen i blomlådan men vi stannade till vid pallkragen i stället. Jag tror jag ska flytta över blomlökarna från blomlådan till pallkragen eftersom det finns mer plats där. Men det får jag göra när det är torrare på balkongen. Så väl inne i lägenheten så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Jag såg färdigt på videon av UFOsxm om kopparuppdateringen, lyssnade en del på The who men lyssnar just nu Dido. Livet är till låns. Så var det även för min farmor när hon rycktes ifrån mig alldeles för tidigt. Jag får gråta. Riktigt jävla mycket till och med. Men livet är till låns för alla av oss. Jag blir nästan lite känslofull när jag skriver de här orden. Alla dessa år som jag gått omkring, vilsen och utan riktning, jag är inte ens säker på att jag har någon riktning nu. Men jag har tagit livet på alldeles för stort allvar. Det gör jag inte längre. Så vad ska jag göra härnäst? Jag tror jag ska se färdigt filmen The curse of the necklace på HBO max. Jag har också börjat titta på Annabelle creation på youtube. Och på Disney plus finns Lilo och stitch som jag också funderar på att se på. Och på youtube så finns det alltid saker att se på. Men jag ska försöka tänka på det här, vad det betyder att livet är till låns, lite extra mycket. Jag har tänkt att skriva en text om när jag praktiserade på ett demensboende, när jag praktiserade på Tonys pizza och mitt nuvarande romanprojekt. Vilket jag inte tagit på alldeles för stort allvar den senaste tiden. Men det kanske jag kan göra igen? Om inte annat så kan jag skriva lite och göra lite annat efteråt. Hela tiden belöna progress. Och komma ihåg att livet bara är till låns. För farmor var livet bara till låns. Vi ska alla dö men det gör jag förhoppningsvis gammal och lycklig…