Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Sen gick jag till bussen och väl på jobbet så behövde jag inte byta om. Vi skulle åka till Björshult men i soprummet såg det fördjävligt ut. Så det fick Patrik lov att städa innan vi åkte iväg. Väl på Björshult så hjälpte jag till att slänga batterier. Och lite kläder och andra saker. Sen fick jag skjuts hem. Så det var en kort dag idag. Jag har inte gjort mycket alls. Jag såg på en video UFOsxm när han spelade minecraft. Jag har tänkt se en video av Frasier Cain och en video av What about it om SpaceX. Och en av Dualdgaming där de spelar Grounded 2. Sen var planen att jag skulle läsa men det skjuts hela tiden framåt i tiden. Jag har tänkt ta kontakt med Nyköpings släktforskarförening men de verkar ha drop lite längre fram i tiden. Sen får vi se när skrivarkursen börjar. Förutom det så har jag tänkt om jag ska ta kontakt med Transportstyrelsen för jag är inte helt bekväm med att inte ha körkort… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Eftersom jag vaknade så sent så såg jag ingen video på youtube utan spelade bara minecraft. Jag gjorde en Varma koppen grönsak eftersom det inte fanns någon sparris och gick till bussen. Väl på bussen kunde jag inte låta bli att känna att det satt kvinnoförtryckande svenskar på bussen. Hur jag kunde få för mig det vet jag inte men det var bara en känsla jag fick. En omärklig tanke att någon på bussen försökte kontrollera kvinnor. Och det låter väl inte så bra? Nu vet jag inte alls om det var så. Men om det fanns några kvinnoförtryckare så tänker jag mig att de är svenskar. Det är inte alls som Åkesson säger att det är utländska som förtrycker. Men varför känns det som att det för de högerextrema är en drömstad att bo i Nyköping? För det är det knappast för en som är vänster i alla fall. Tyvärr brukar det resultera i en hel del bitterhet. Men jag tog bussen till jobbet i alla fall. Och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi fick lov att rota runt lite, jag och Patrik, för att hitta något som passade. Då byxorna blivit för trånga. Efteråt var tanken att vi skulle klippa häckar men vi kom på att vi ville ha en motoriserad häcksax så vi åkte till Granngården men där hade de ingen bensindriven häcksax. Vi åkte också till Bozenk men de kunde inte få in en motoriserad häcksax förrän i januari. Så vi åkte hem tomhänta. Jag bytte om och ringde mamma. Hon sa att jag kunde komma och att vi skulle möta varandra på vägen. Vilket jag gjorde när jag nästan var hemma hos mamma. Och när vi kom in så hjälpte jag mamma att laga mat. Jag stekte köttet och kryddade det så att det blev gott. Det är nog första gången jag lagar något som blir riktigt gott. Jag har inte vetat hur man ska göra förut men om mitt mål är att bli självständig och gå ut på turer i framtiden så måste jag ju självklart lära mig att laga mat. Men jag antar att det kommer med på köpet när man väl har börjat med det. Till maten såg vi sista avsnittet av Ronja. Det var ett sorgligt avsnitt. Jag ska inte avslöja varför. Kan bara säga att jag känner igen mig. När det var farmors begravning så kunde jag inte sluta gråta. Det gick helt enkelt inte. Och mest grät jag nog när låten Ängeln i rummet började spelas. Numera lyssnar jag nästan bara på filmmusik på grund av det. Jag vet inte om det är för att jag är en väldigt känslofull person men förmodligen är det just därför. Jag klarar inte av någon annan musik eftersom jag förlorat så många viktiga personer i mitt liv. Farmor, Örjan, morfar, mormor, Stig Holmberg. När jag tänker på det kommer jag på att jag ska släktforska också. Det finns en grupp här i Nyköping som gör det. Men tillbaka till sorgen och vad den gör med en människa. Mest ledsen var jag nog där på begravningen. Efteråt så har jag bara känt en så avgrundsdjup tomhet efter henne. Hon var så livlig. Fyllde upp ett hus. Tyvärr rökte hon ihjäl sig. Och därför har jag ingen farmor längre att söka tröst hos. Som tur är har jag pappa. Och det är det värdefullaste i mitt liv. Så vi åt mat och såg på det här sorgliga avsnittet av Ronja. Sen tog vi pulverkaffe och någon kaka. Såg på Malin i Indien innan vi gick och rastade hunden Bella. Åkte till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Jag tänkte handla sushi men det hade de inget. Jag frågade en personal om det också men de sa att det inte fanns någon sushi om det inte låg där det brukade ligga. Vilket gjorde mig mycket besviken. Sen så nämnde jag det för mamma och då sa hon att det kanske var lika bra eftersom det är rått. Är det därför som de inte har sushi? I alla fall så åkte vi till Blomsterlandet härnäst. Och Bella fick sitta i hundväskan. Jag handlade ljung, prydnadspumpor och vårlökar. Vi åkte till Biltema och handlade en kompost. Jag fick skjuts hem och väl hemma så satte jag på datorn, radion och packade upp mina varor. Så mycket mer har jag inte gjort idag. Det känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om sorg. Men jag vet inte om jag skulle klara av det själv egentligen. Jag sörjt så länge efter farmor. Men jag kan ju inte få tillbaka henne. Jag kan inte det. Det är bara i minnet som hon kan bli levande. Och eventuellt den där släktforskargruppen som finns i Nyköping… 

Kasper klev in i rummet. Något förändrades nästan omärkligt. Var det värmen som plötsligt sjönk? Det kändes som det var minusgrader men det kunde ju inte stämma; han var ju inomhus. Han gick fram till personen. Han fortsatte blunda även när han gick fram till honom. Han visste inte vad han skulle säga men han tänkte att det inte gjorde så mycket. Alla patienter var olika och det tog olika lång tid för dem att börja prata. Om de ville prata i över huvud taget. Det kanske de inte ville och det brukade betyda att de ville ha ett tyst rum också. Han började med ett svagt “Hej!” 

Fortfarande ingen reaktion. 

“Mitt namn är Kasper och är psykoterapeut här. Vad är ditt namn?” 

Den svartklädde personen tittade plötsligt upp. 

“Jag vill sällan säga mitt namn. Det tar liksom mystiken ur det…” 

“Jaha jag förstår. Men vet du varför du är här då?” 

Det blev tyst. 

“Om jag omformulerar frågan; vad får dig att komma hit idag?” 

“Jag är osäker. Det här är nytt för mig med.” 

“Hur menar du då?” 

“Det är nytt för mig att gå till en psykolog. Jag har aldrig trott att jag behövt göra det förut.” 

“Men visst är det väldigt nyttigt att gå till psykologen?” 

“Jag antar det…” 

Det verkade som Kasper hade kontroll på situation. Vad nu det än handlade om. 

“Så kan du inte berätta mer om dig själv? Vad får dig att komma hit idag?” 

“Jag heter Lugero. Så nu har jag sagt det. Nu kommer jag inte kunna ta tillbaka det någonsin. Allt som händer nu kommer inte kunna hända förrän jag vill att det ska hända.” 

“Varför säger du så?” 

“Det är inte precis som jag kan bestämma över min förbannelse. Jag kan inte rå för att vissa fastnar i sina drömmar! Jag försöker ju bara hjälpa till. Men så blir det så fel…” 

“Vad pratar du om?” 

Lugero blev tyst för ett tag. Ett tag som kändes som en evighet för Kasper. Lugero dolde något. Kasper kände det på sig. Men hur skulle man gå fram utan att rota i andras personliv?  

“Det var inte meningen att han skulle fastna i drömmarna så länge. Men det har gått flera år nu utan att något hänt. Det är så skört, det här, det som gränsar till galenskap. Men det måste handla om någonting. Det måste hända någonting. Annars finns det väl ingen mening att ha dem? Eller hur?” 

“Vad då?” 

“Drömmar! Ja visst är de det! Men jag kallar det sällan det. För för det mesta handlar det bara om det undermedvetna. Och nu när jag är här och har berättat allt det här för dig så kan jag inte låta bli att undra; har inte du velat veta vad du har i ditt undermedvetna?” 

Det blev tyst för en stund. Vad pratade den här märkliga mannen om? Drömmar? Undermedvetna? Trodde verkligen han själv på allt det han pratade om? 

“Jag förstår. Jag måste fråga dig; har du tagit något, droger, eller liknande?” 

“Vad då för något sa du?” 

“Har du syner, hallucinationer, eller liknande saker? Folk som tar droger brukar ha det…” 

“Nej jag har inte tagit några droger. Jag vet inte ens vad det är. Men om du inte tror mig så kommer du märka det allt eftersom. Att något satts igång. Det börjar oftast litet men blir till något större. Som den här psykiatrin till exempel; det är ett perfekt ställe att odla drömmar på! Och jag är inte säker på att vi kommer längre i vårat samtal här men det är långt ifrån sista gången vi ses. Frågan är; vågar du möta dina egna drömmar?” 

“Jag vet inte ens vad det här handlar om…” 

“Det blir bra så! Mig möter du nog inte på ett tag…” 

“Men jag hade velat prata med dig igen!” 

Lugero stirrade på Kasper med en genomträngande blick. Han sa inget men blicken sa allt. 

“Ok vi får nöja oss så här då…” sa Kasper lite uppgivet… 

Kreativt skrivande

Flödesskrivande

Jag trodde jag skulle vara piggare när jag gick till den här kursen. Men jag fick lov att ta en kaffe för att orka med den. Vad kommer jag orkar när jag kommer hem sen? Inte mycket känns det som. Jag har väl inget särskilt att skriva just nu. Bara att jag känner mig exalterad att gå den här kursen. Sen hur det går vet jag inte. Det beror ju helt på hur seriöst jag tar skrivandet. Och just nu känns det som jag kommer få skriva om en hel del…

Miljöbeskrivning

• Syn, hörsel, lukt, smak, känsel

Häckarna är höga. Hörseln behöver skyddas med hörselkåpor. Det luktar starkt av häckrester. Om man hade smakat på det hade det smakat beskt. Och det var därför något man aldrig gjorde. Det kändes behagligt att gå med häcksax eller trimmer. Man känner sig lite som en konstnär när man ansar naturen. Och den känslan, att göra något bra, slår alla känslor som man någonsin haft…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag började se på när Matinbum spelade minecraft på youtube och spelade lite själv. Jag gjorde ingen Varm koppen eftersom jag skulle ta den på jobbet. Jag skulle till jobbet en timme tidigare. Jag bäddade sängen och gick till bussen som tog mig till jobbet. Väl på jobbet så gjorde jag mig en Varma koppen sparris och åt med de andra. Överraskande nog så fyllde Patrik år idag så han bjöd på glass. En speciell sort som jag tror heter Vianetta. Till det drack vi kaffe och sen tog vi en promenad. Hunden Bosse var på jobbet också så han fick lov att stanna vid varje lyktstolpe typ. När vi väl hade gått färdigt så fick jag gå hem om jag ville. Så jag ringde mamma som sa att jag fick komma hem till henne. Så jag gick till mamma och mötte mamma och hunden Bella när jag nästan var framme. Väl hos mamma hjälpte jag till att laga mat som var köttfärssås och pasta vilket krävde att man stekte lök och köttfärs och hällde över det i en gryta. Till det la vi till vitlök, tomatpuré, krossade tomater och crème fraiche (tror jag). Mamma tog en matlåda också eftersom vi var osäkra på om maten skulle räcka till oss båda. På tv såg vi på Ronja som äntligen fungerade eftersom jag äntligen kunde casta på tv;n. Den här gången så gick Ronja hem. Och Mattis räddades av sin tjej. De höll nästan på att invaderas när ingången blockerades av stenbumlingar. Och ungefär där är jag nu. Efter Ronja såg vi på Nyhetsdagen på tv4. Där befann de sig på en tatueringsmässa vilket var intressant. Men vi fick lov att åka sen när de började sända om annat. Vi rastade Bella och sen åkte vi till ICA knuten. Där jag handlade nudlar, Thai phai (tror jag det heter), mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, chicken nuggets, pajer och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla mina varor. Efter det har jag kört parkourrace i minecraft och just nu håller jag på och ser på Stamsites stream. De har haft en massa intressant på P3 som jag borde ha lyssnat på men det är svårt när jag har så mycket annat att tänka på. Och jag borde skriva en del på Lugero Sömnväktaren eftersom jag ska på skrivarkurs klockan elva imorgon. Men jag måste komma ihåg att sova också. Sova och drömma. Kommer jag drömma om den där skogen igen? Förmodligen. Men om jag vill hitta rätt så måste jag packa rätt och drömmarna är så oberäkneliga. Ibland känns det som jag ska dö i dem. Som att det är min sista tid på jorden…