Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft men hann inte riktigt göra mig en Varma koppen. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet var det bara att byta om. Vi skulle sanda och vi var full styrka. Vilket innebar att vi var tre arbetskamrater och arbetsledaren. Att sanda gick väl lite varierande bra. Det var ju inte jättesvårt men inte heller jättelätt. Att kasta ut grus från spaden var lite småkrångligt då man kunde råka kasta för mycket grus. Men vi gjorde några portar i alla fall. Och när det var gjort så kunde man byta om igen. Jag kommer inte ihåg om jag fick skjuts den dagen. Jag tror inte det vilket innebar att jag gick hem till mamma. Och väl hemma hos henne väntade hunden Bella som var så glad att se mig. Mamma lagade till jättegod mat som var fiskpinnar och stekt potatis och halloumi. Också någon sås till det. Jag antar att vi såg på Pole to pole med Will Smith på Disney plus och Monsen och nationalparkerna på SVT play. På ICA handlade jag lite Yakisoba, bananer, mjölk, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, paj och choklad. Väl hemma sen så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Sen kommer jag inte ihåg riktigt vad jag gjorde. Men det här är väl en bra övning? Att försöka minnas vad man gjorde för flera dagar sen? Jag tror i alla fall det kommer nog fortsätta skriva på något som har med minnet att göra men inte på samma sätt utan mer undermedvetet…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen grönsak. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet men väl på jobbet behövde jag inte byta om. Jag var ensam på jobbet idag. Ja förutom arbetsledaren då men han är ju alltid på jobbet. Hunden Bosse var på jobbet också och vi tog en promenad och pratade om att jag ville utöka arbetstiden på måndagar så att jag jobbar på förmiddagar och kan ta med matlåda och såna saker. Vad jag hört så har han inte fått svar från Hella än så vi får se när jag börjar jobba tidigare. Hoppas det inte beslutas i sista stunden bara att jag ska jobba tidigare nästa måndag. Det hade gått men det hade blivit lite stressigt. I alla fall. Efter promenaden fick jag skjuts hem till mamma. Hunden Bella blev glad att se mig och vi åt kött med potatis, sås och kokta grönsaker. Vi fick inte igång casten så vi fick se på Monsen och nationalparkerna på mobilen. Mamma skulle åka iväg så vi gick ut med hunden Bella först så att hon fick rastas och jag gick ensam upp med Bella. Hon var inte helt okej med att mamma hade åkt dock utan ylade efter ett tag. Jag hade lite tid att läsa En svältkonstnär. Det tog dock inte lång tid för mamma att komma tillbaka igen. Hon berättade att det hade varit cancer som de hade tagit bort på kinden. Men att hon skulle vara frisk nu. Ändå. Jag gillar inte riktigt det c;et. Har alldeles för dålig erfarenhet av det. Och att mamma skulle få det skulle kännas hemskt. Trotts allt. Ont jag gjort mot henne. Och som jag ångrar. Fast det var ju när jag bodde hos henne. Jag är väl lite av en annan människa. Men ord kan såra. Något oerhört. Det inser jag nu. I alla fall. Vi såg lite på Förintelsens minnesdag men jag skulle till bokcirkelträff så jag fick skjuts till biblioteket. Jag frågade även om den här fröbytarlådan som jag antog att de skulle ha men då sa de att de inte hade den förrän mars/april så jag får vänta lite till på den. Sen var det bokcirkelträff och vi fick en bok som vi ska läsa ut på en månad. Jag kanske kommer skriva lite mer om den när jag läst lite mer av den. Sen tog jag bussen hem och väl hemma gjorde jag inte så mycket annat än att se lite Welcome to Derry. Ja just det; jag duschade också. Men sen gick jag och la mig…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par knäckebrödsmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Tog bussen som skulle ta mig till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om. Vi skulle åka till ICA maxi och handla frukt. När vi gjorde det såg jag min lillebror så jag gick fram till honom. Så nu kanske vi spelar gitarr och/eller klättrar på söndag. Jag tror inte man orkar spela gitarr när man klättrat. När vi hade handlat lämnade vi av Veronika och vi fick se hennes porslin. Jag fick skjuts till ICA knuten där jag handlade Varma koppen, Yakisoba, pågenlimpa, mjölk, pulverkaffe, tvål, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag har börjat se på Wonder man på Disney plus…

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Framför lagen står en dörrvakt. Till denne dörrvakt kommer en man från landet och ber om tillträde till lagen. Men dörrvakten säger att han just nu inte kan bevilja honom tillträde. Mannen funderar och frågar därefter om han får gå in senare.

• Det är möjligt, säger dörrvakten, men inte just nu.

Eftersom porten till lagen står öppen som alltid och dörrvakten går åt sidan, lutar sig mannen fram för att se in genom porten. När dörrvakten märker detta skrattar han och säger:

• Om det är så frestande för dig kan du väl försöka gå in trots mitt förbud. Men kom ihåg; jag är mäktig. Och jag är bara den lägsta dörrvakten. Från sal till sal möts man av dörrvakter, den ena mäktigare än den andra. Redan åsynen av den tredje står inte ens jag ut med.

Sådana svårigheter har mannen från landet inte väntat sig, lagen ska ju alltid stå öppen för alla och envar, tänker han, men när han nu ser närmare på dörrvakten som står där i sin päls, med sin stora spetsiga näsa, sitt långa, tunna, svarta tatarskägg, beslutar han sig ändå för att hellre vänta tills han får tillåtelse att gå in. Dörrvakten ger honom en pall och låter honom slå sig ner bredvid dörren. Där sitter han sedan år ut och år in. Han gör många försök att bli insläppt och tröttar ut dörrvakten med sina böner. Dörrvakten förhör honom lite då och då, frågar ut honom om hans hembygd och mycket annat, men han är egentligen inte intresserad utan frågar bara så som höga herrar brukar fråga och säger till slut återigen att han ännu inte kan släppa in honom. Mannen som har utrustat sig ordentligt för sin resa använder allt han har, hur värdefullt det än är, för att försöka muta dörrvakten. Denne tar visserligen emot allt men säger samtidigt:

• Jag tar emot det bara för att du inte ska tro att du har försummat något.

Under årens lopp iakttar mannen dörrvakten nästan oavbrutet. Han glömmer bort de andra dörrvakterna, och denna första tycks honom vara det enda hindret för att komma in i lagen. Han förbannar sitt oblida öde, de första åren högt och ljudligt, senare, när han blir gammal, mumlar han bara för sig själv. Han blir som barn på nytt, och eftersom han under sina årslånga studier av dörrvakten har bekantat sig med lopporna i hans pälskrage, ber han även lopporna om hjälp att beveka dörrvakten. Till slut blir hans syn svag, men han kan inte avgöra om det verkligen mörknar kring honom eller om det bara är synen som sviker. I mörkret skönjer han dock tydligt ett ljus som outsläckligt strålarut ur lagens dörr. Nu lever han inte länge till. Innan han dör samlas i hans huvud alla erfarenheter från hela denna tid till en fråga, som han ännu aldrig ställt till dörrvakten. Han vinkar honom till sig, eftersom han inte längre kan räta på sin allt stelare kropp. Dörrvakten måste böja sig djupt ner mot honom, ty skillnaden i storlek mellan dem har starkt förändrats till mannens nackdel.

• Vad är det nu du vill veta? Frågar dörrvakten, du får då aldrig nog.
• Alla söker sig ju till lagen, säger mannen, hur kommer det sig att ingen mer än jag begärt tillträde under alla dessa år?

Dörrvakten märker att slutet är nära, och för att mannen – vars hörsel nu avtar alltmer – ska uppfatta något, vrålar dörrvakten till honom:

• Här kunde ingen annan få tillträde, ty denna ingång var avsedd endast för dig. Jag går nu och stänger den.”