Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

”Det verkar som om åtskilligt har eftersatts när det gäller försvaret av vårt fädernesland. Vi har hittills inte brytt oss om det utan ägnat oss åt vårt arbete, men händelseutvecklingen på senare tid oroar oss. Jag har ett skomakeri vid torget framför kejserliga palatset. Knappt har jag öppnat min butik i gryningen förrän jag ser inkörsportarna till alla gator som leder hit fulla av beväpnade män. Men det är inte våra egna soldater utan uppenbarligen nomader från norr. På ett för mig obegripligt sätt har de trängt ända in i huvudstaden, som ändå ligger väldigt långt ifrån gränsen. Nu är de i alla fall här, och för varje morgon tycks de bara bli fler.

I enlighet med sin natur slår de läger under bar himmel, ty bostäder avskyr de. De sysselsätter sig med att slipa sina svärd, spetsa sina pilar och öva sina konster till häst. Detta fridfulla torg, som vi alltid varit ytterst noga med att hålla rent, har de förvandlat till rena svinstian. Visserligen försöker vi ibland springa ut ur våra affärer och åtminstone få undan det allra värsta, men det sker allt mer sällan, det är helt enkelt inte mödan värt, och dessutom löper vi risk att hamna under de vilda hästarna eller skadas av piskorna.

Tala med nomaderna kan man inte. Vårt språk förstår de inte och något eget har de knappt. De gör sig förstådda med varandra ungefär som kajor. Ständigt hör man detta skrik av kajor. Vårt sätt att leva och våra inrättningar är dem lika obegripliga som likgiltiga. Följaktligen visar de sig också fullkomligt ointresserade av alla typer av teckenspråk. Du kan vrida både käke och armar ur led, de förstår dig ändå inte och kommer aldrig att förstå dig. Ofta grimaserar de, då visar de ögonvitorna och tuggar fradga, men med detta vill de varken säga något eller skämmas, de gör så eftersom det är deras sätt att vara. De lägger beslag på vad de behöver. Man kan inte säga att de brukar våld. Innan de hunnit stjäla något stiger man åt sidan och låter dem ta vad de vill ha.

Även ur mina förråd har de tagit en del. Men när jag till exempel ser hur det går för slaktaren mittemot kan jag inte klaga. Knappt har han fått in sina varor förrän allt slits ur händerna på honom och slukas av nomaderna. Även deras hästar glufsar i sig av köttet, ofta ligger en ryttare jämte sin häst, och båda äter i varsin ände på samma köttstycke. Slaktaren är rädd och vågar inte upphöra med köttleveranserna. Det har vi full försåelde för, vi skjuter till pengar och stöttar honom. Vem vet vad nomaderna kan hitta på om de inte får kött, vem vet förresten vad de kan hitta på även om de får kött varje dag?

Nyligen tänkte slaktaren att han åtminstone skulle slippa besväret att slakta djuren och tog på morgonen med sig en livs levande oxe. Det får han aldrig göra om. Jag låg säkert en timme längst in i min verkstad, raklång på golvet med alla mina kläder, täcken och kuddar över mig, för att slippa höra hur oxen vrålade när nomaderna kastade sig över den från alla håll och med bara tänderna slet loss stycken ur dess varma kött. Först när det varit tyst en lång stund vågade jag mig ut igen; likt drinkare runt ett vinfat låg de fullständigt utslagna kring resterna av oxen.

Just i det ögonblicket tyckte jag mig se självaste kejsaren i ett fönster i palatset, annars kommer han aldrig ut i de yttre gemaken, han håller alltid till i den innersta trädgården, men denna gång stod han – åtminstone fick jag för mig det – vid ett av fönstren och iakttog med nedböjt huvud vad som försiggick framför hans slott.

”Hur ska det gå?” frågar vi oss alla. ”Hur länge ska vi stå ut med detta gissel och denna plåga. Det kejserliga palatset har lockat hit nomaderna men förstår sig inte på hur man ska jaga bort dem. Porten hålls stängd, vaktstyrkan, som förr marscherade in och ut under pompa och ståt, gömmer sig bakom gallerförsedda fönster. Ansvaret för fäderneslandets räddning har man överlåtit på oss hantverkare och affärsmän, men vi är inte mäktiga en sådan uppgift och har heller aldrig berömt oss av att vara det. Det är ett missförstånd och därför går vi under.”

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet

En läkare på landet var bra! Jag kommer inte dela något dock eftersom den var för lång. Men i stort handlade det väl om en läkare som var på landet och vad han fick vara med om där. Han befann sig vid en svinstia och en dräng förgrepp sig på en tjänsteflicka genom att bita henne och en liten pojke hade ett sår med maskar i. Så det var verkligen eländigt. Det var väl lite därför som han fick lov att fly därifrån mot slutet…

På balkongplats däremot är förvirrande. Jag skriver dessa texter, precis som jag skriver artiklar tagna från polisens hemsida, för att minnas. Om ni inte tycker om att läsa så mycket text så får ni säga till men jag har inte fått något klagomål än så länge så jag fortsätter ett litet tag till. Tills jag tröttnar eller får skrivkramp…

”Om någon bräcklig, lungsiktig cirkusryttarinna i månader oupphörligt skulle jagas runt i manegen i cirklar på en vacklande häst inför en outtröttlig publik av den skoningslösa direktören som lät piskan vina i luften medan hon med gungande höfter susade fram på hästen och kastade slängkyssar, och om detta uppträdande under orkesterns och fläktarnas oupphörliga brus fortsatte in i en allt avlägsnare grå framtid, ackompanjerat av applåder som än dog ut, än steg på nytt, och som egentligen kom från ånghammare – kanske skulle då en ung åskådare på balkongplats skynda ner för den långa trappan, förbi alla raderna och ropa sitt ”Sluta!” rakt genom den ständigt lika följsamma orkesterns fanfarer. Men eftersom det inte är så, utan en skön dam i vitt och rött flyger in genom ridån som de stolta livréklädda männen håller upp åt henne, och direktören, som med hängivenheten hos ett djur bara står och gapar mot henne och försöker fånga hennes blick, omtänksamt lyfter upp henne på den apelkastade hästen som om hon vore hans allra högst älskade barnbarn som skulle ut på en farlig resa, först inte kan besluta sig för att ge tecken med piskan men till slut gör våld på sig själv och snärtar till, med öppen mun springer jämsides med hästen, följer ryttarinnans språng med koncentrerad blick, knappt kan fatta hennes konstnärliga skicklighet, försöker varna genom att ropa på engelska, ilsket manar medhjälparna som håller i tunnbanden till yttersta försiktighet, höjer armarna för att orkestern ska tystna inför den stora saltomortalen, slutligen lyfter ner den lilla från den skälvande hästen, kysser henne på båda kinderna och anser inga hyllningar från publiken vara tillräckligt stora, medan hon själv, stödd på honom, högt på tåspetsarna, i rykande damm, med armarna uppsträckta och huvudet bakåtkastat vill dela sin glädje med hela cirkusen – eftersom det är så, lutar åskådaren på balkongen ansiktet mot balustraden, och under slutmarschen gråter han utan att märka det, som vore han djupt inne i en dröm.”

Ur En svältkonstnär, En läkare på landet, Små berättelser

Som vanligt briliant skrivet av Franz! Det märks varför dessa texter bevarats och varför han var så stor både då som nu. Om inte annat har jag något att lära av honom. Det är bara att prata om det där namnet Bukefalos. Det är så briliant skapat! Och meningsskapandet förvirrar en på ett briliant sätt. Man vet egentligen inte vad man läser om. Men förstår den på något sätt ändå. Ser fram emot att fortsätta läsa En läkare på landet…

”Vi har en ny advokat vid namn doktor Bukefalos. Hans yttre erinrar inte särskilt mycket om den tid då han ännu var stridshäst åt Alexander av Makedonien. Men den som är insatt i saken lägger märke till ett och annat. Häromdagen såg jag ju själv på yttrertrappan hur en ganska enfaldig domstolsvaktmästare med kännarblicken hos den lille stamgästen på kapplöpningsbanan förvånat betraktade advokaten, när denne med benen högt lyfta tog sig uppför trappan, medan hans steg hördes klappra mot marmorn.

I stort sett har man inom advokatsamfundet inget emot att Bukefalos upptagits som medlem. Med förvånansvärd klarsyn säger man sig att Bukefalos på grund av den nuvarande samhällsordningen hamnat i ett svårt läge, och att han därför, men också genom sin världshistoriska betydelse, i alla fall förtjänar ett vänligt bemötande. Idag – det kan ingen förneka – finns ingen Alexander den store. Konsten att mörda är det visserligen åtskilliga som behärskar, och inte heller saknas det skicklighet i att tvärs över bankettbordet stöta lansen i bröstet på en vän, för många känns Makedonien för trångt och de förbannar därför Filip, hans far, men ingen, ingen kan visa vägen till Indien. Redan på den tiden var Indiens portar ouppnåeliga, men det kungliga svärdet hade angett i vilken riktning de var belägna. Idag finns portarna på annat håll, de har flyttats längre bort och högre upp, ingen visar vägen, många bär svärd men bara för att vifta med dem, och den som försöker följa dem med blicken blir bara förvirrad.

Därför är det kanske faktiskt bäst att såsom Bukefalos fördjupa sig i lagböckerna. Fri, utan trycket från ryttarens lår mot flankerna, i lampans milda sken, fjärran från Alexandersstridens hetta, sitter han och läser den ena sidan efter den andra i våra gamla böcker.”

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag såg färdigt någon video av Matinbum men stängde av datorn rätt tidigt eftersom jag skulle iväg rätt tidigt. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstation och sen Hjortensbergsbadet. Men jag gick aldrig av i Hjortensbergsbadet, utan Isaksdal, som var hållplatsen innan. Vi skulle ju mötas utanför Träffen halv elva men jag gick runt lite där och undrade var jag skulle vara. Det kom några bilar där som jag inte visste var deras och när jag gick fram till några personer så sa de att de inte var från Vänsterpartiet. Jag hade också gått nästan ända fram till parken och funderat om vi skulle vara där. Till slut så såg jag dock några från Vänsterpartiet som jag kunde gå fram till och vi åkte till familjecentralen i Brandkärr. Vi blev rätt många allt eftersom och delade in oss i tre grupper och fick västar. Vår grupp skulle gå till Mariebergsgården men eftersom vi inte kunde knacka dörr i Mariebergsgården så fick vi gå en liten bit till. Jag har svårt att beskriva varenda dörr i minsta detalj men jag gick med Lotta i alla fall. Och de flesta var trevliga och välkomnande när man kom till den. Någon var så trött på världsläget och någon frågade vad jag jobbade med. Då fick jag berätta att jag jobbade på Spindelplan och att jag också bodde på ett LSS-boende, ett sådant hon jobbade på. Vissa var lite märkliga också och verkade inte alls vilja hos där. Mat åt vi på den lokala pizzerian. Jag åt någon stragione med musslor, kronärtskocka och svamp. När det var dags att knacka dörr igen så fick jag gå med en annan grupp eftersom vi hade blivit ojämna i den första. Jag fick gå med en som hade gått själv egentligen. Det märktes väl lite eftersom han hade mer att prata om än jag hade. Vi hann dock inte med särskillt många dörrar utan fick gå efter ett tag. Jag var orolig för att jag inte skulle ta mig hem så det fick jag fråga om också och de sa att de skulle lösa det. Vi sa att vi skulle samlas på parkeringen utanför familjecentralen och när vi hade gjort det så kunde jag åka med Ellinor till Brandholmen. Väl hemma sen så orkade jag inte göra något annat än att sova efter alla dessa steg jag hade tagit. Mot kvällen sen åt jag den där sushin sen som jag hade köpt på Knuten. Men så mycket mer har jag inte gjort idag. Jag är rätt nöjd över dagen eftersom jag gjort så mycket. På ett sätt har jag väl jobbat för demokratins tjänst. Men det känns inte som det. Inte när man pratar om att någons cykel blivit stulen eller att lamporna ut inte fungerar. Kanske när man pratar om hur viktigt det är att vänstern vinner valet så att vi inte får ett nazistiskt samhälle. Folk verkade ha svårt att se den större bilden. Men så var vi också främlingar som plingade på dörrarna. Jag ser i alla fall fram emot att få knacka dörr igen!

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag hann inte göra någon Varma koppen eftersom jag var så sen men spelade lite minecraft. Tog bussen till jobbet och väl på jobbet behövde jag inte byta om eftersom det är fredag. Idag var äntligen Veronika på jobbet också. Och hunden Bosse. Vi tog en promenad runt området. Sen fick jag gå hem. Vi hade ingen tvätt. Så jag ringde mamma som sa att jag fick komma. Så jag tog en promenad hem till mamma i snöovädret. Väl hemma hos mamma så hjälpte jag till att laga mat. Jag stekte kyckling och purjolök och paprika och jordnötter. Hällde över det i en gryta och tillsatte curry och ananas och antingen grädde eller kokosmjölk. Jag har inte så jättebra koll på vad det var för något. Ris var redan tillagat och behövde bara värmas i mikron. Till maten såg vi Pole to pole med Will Smith som jag castade på Disney plus. Den här gången var de i en grotta i Amazonas. Efter det såg jag på Monsen och nationalparkerna. Den här gången var han på ett fjäll som liksom Fulufjället inte hade haft någon inlandsis på sig. Resultatet blev ett kargt trädlöst ökenlandskap. Det är lite som när jag var på Lillhärjåbygget men jag hade nog inte vågat gå så långt som han gjorde. Men det är kanske något jag övar upp; det var ju så länge sen jag gick naturguidesutbildningen också. Det finns en massa små saker som verkar vara bra att lära sig om man ska ge sig ut på längre turer. Som att fiska. Eller laga mat på en gasbrännare. När mamma badat färdigt så skulle vi ge oss iväg så fort jag sett färdigt jag sett färdigt avsnittet. Bella fick bara kissa sen gav vi oss iväg. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade makaroner, ketchup, grapefrukt, mjölk, chips, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, chicken nuggets, paj och choklad. Jag tog även ut lite pengar. Vi åkte till centrum där mamma skulle kolla en grej med en nyckelaffär. Efter det åkte vi till Granngården där jag fick leta lite men till slut hittade ullschampo. Mamma pratade med den person som har den lägenhet som hon ska flytta till. Jag såg att de sålde kattgrejer där också och började sakna efter katt igen. Vi åkte hem till mig och jag fick ta med mig hunden Bella som även är här nu. Jag har hunnit köra parkourrace i minecraft, lite Skate or Don´t och lite event på 90gqopen. Jag har dock inte känt att jag haft tid till att göra det jag vill göra. Bella skulle ju ut också och kissa och bajsa. Men jag ska ju knacka dörr med Vänsterpartiet imorgon så jag måste gå och lägga mig i tid. Så det enda jag kanske gör resten av dagen nu är att duscha och läsa En svältkonstnär av Franz Kafka. Skrivandet får vänta till senare. Men jag skriver någonting. Jag lovar! Jag bara känner inte så mycket för det nu…