Det kändes som jag dog. I alla fall för ett litet tag. När allt slockna och det vita försvann. Och ersattes av ett kolsvart mörker. Efter ett tag insåg jag att jag var begraven. Att jag inte längre var i det snöklädda landskapet.

Det kändes som någon källare av något slag. Eller fängelsehåla. Jag hade aldrig varit i en fängelsehåla förut så källare låg närmare till hands att beskriva stället jag befann mig på. Men genom det svaga ljuset kunde jag se celler och förstå att det var en fängelsehåla jag befann mig i. Var skulle jag någonstans? Jag tänkte att jag skulle gå mot där ljuset kom ifrån. Det var fortfarande kallt. Och ju närmre ljuset jag gick, desto kallare blev det.

Jag var inte klädd för det här egentligen. Men jag ville ändå se var jag var någonstans. Så när jag kom ut ur fängelsehålorna så var jag tillbaka i snölandskapet. Tillbaka i landskapet jag befunnit mig i för en liten stund sen. Och jag gick ut i landskapet men kunde inte se den tunna isen då den var täckt av snö. Kunde inte hindra isen från att spricka och mig själv att falla i det svarta vattnet. Jag hypotermerade och det var som tusen nålar över hela min kropp. Jag fick inte andas in vatten. Att få kallsup hade varit så obehagligt. Men här mitt ute i det okända hade det varit rent av farligt. Och det var inte säkert att man skulle överleva om man andades in vatten. Så jag höll huvudet ovanför vattenytan och insåg att jag inte längre var i det snöklädda landskapet. Jag var på öppet hav.