Jag trodde det var en vanlig promenad mellan röda byggnader. Men byggnaderna som var på båda sidor om mig blev alldeles långa och verkade inte längre ha någon ände. Det jag trodde var en vanlig promenad blev en promenad mellan oändliga röda byggnader. Och jag såg inte slut på det.

Jag såg inget slut på de byggnader som i vanliga fall inte var så långa. Men som nu sträckte sig mot horisonten. Det var surrealistiskt och obegripligt. Jag begrep inte hur det gick till. Hur de helt plötsligt bara bestämt sig för att inte ha några begränsningar eller kanter. Det var som byggnaderna var en egen levande varelse som växte så mycket som de ville. Det knakade när byggnaderna växte framför mig. Fönsterkarmarna åkte allt längre och längre bort. Till slut var det som det bara var röda väggar kvar. Röda plankväggar utan slut. Det var ingen idé att försöka gå någonstans i ett landskap som var oändligt. Till slut var det enda jag kunde se röda väggar. Och gågatan jag stod på. Jag blev så yr. Fick svindel. Kunde inte greppa verkligheten. Den var för overklig.

Och med ens vred och vände sig de röda byggnaderna. Det var som de ville någonstans. Någonstans bortanför allt dethära. Men jag visste inte vad som fanns där. Det var för främmande landskap för mig. Men förr eller senare skulle jag få lov att gå dit ändå. Om det bara inte tagit oändligt lång tid att gå dit.