Det var kyligt. Jorden jag låg på var fuktig. Hit ner nådde inte solens strålar. Men likväl så lyste solen där någonstans. Jag visste inte var jag var någonstans eller hur jag hade hamnat här. Helt plötsligt hade jag bara hamnat här. Och det kändes som jag hade varit här hela tiden. Jag reste mig upp och såg att landskapet bara bestod av gräs. Förutom ett ställe som hade en kulle och på den kullen växte en gammal ek. Och var det någon som satt under den eken? Vem kunde det vara i så fall?

Jag började gå och gräset vek sig där jag gick. Det var en lång väg till den där eken och den där personen som låg under den där eken. Men det var inget mot hur långt det var till änden av den här ängen. För jag kunde inte se någon ände på den här ängen. Jag kunde bara se gräs hur långt mina ögon kunde nå. Inga berg, inga skogar, inga sjöar. Bara gräs, gräs och åter gräs. Någonstans fanns det ju i alla fall en horisont i alla fall och där fortsatte gräset bortanför mitt synfält. Vilket var en svindlande känsla jag inte riktigt kunde greppa. Om jag försökte greppa det så skulle jag bara förvirra mig själv så jag lät bli det efter ett tag. Istället koncentrerade jag mig på det enda jag kunde greppa, nämligen den där kullen med den där eken och den där personen som satt där under. Det var som en ö i en stor gräsjö. Allt det gröna var som en enda röra som jag inte kunde reda ut. Jag kunde bara gå och låta mina ögon vandra med i de vågor som gick i gräshavet. Det var som att jag gick i trans. Omedveten om världen utifrån eller något annat som hade med världen utifrån att göra. Så kom jag, efter ett tag som kändes som en evighet, äntligen fram till den gamla eken. Där satt en svartklädd figur som inte verkade vara medveten om att jag var där. Jag försökte med ett lågmält ”Hallå” men fick inget svar. Så istället nästan ropade jag ett ”Hallå” men fick fortfarande ingen reaktion. Jag tittade mig omkring. Kände mig dum men visste inte vad jag skulle göra. Tittade ut på det gröna havet när jag kände en smäll i huvudet. Jag föll mot marken medan jag vred mig om och såg den här svartklädda figuren ståendes bakom mig. Han höll en käpp i ena handen. Jag föll men slog aldrig i marken. Det blev alldeles vitt tills jag krampaktigt upptäckte att jag låg i en säng. Jag fick lov att greppa tag i sängens kanter för att inte falla ur sängen. Och så hårt jag greppade tag i sängens kanter hade jag nog aldrig greppat tag i något förut. Och det trotts att jag var i säkerheten i min mammas lägenhet i Mora…

Nu har jag sett avsnitt 1 av säsong 3 av His dark materials. Och oboy vad mycket det finns att skriva om. Till att börja med är Lyra tillfångatagen av sin egen mamma. Och Will gör allt för att försöka hitta henne. På vägen uppfinner han åtskilliga vägar in till olika världar. Han blir även förföljd av två änglar och ställer dem till svars. Då berättar de att de måste slås vid sidan av Asriel. Då kommer Will med förslaget att en av dem följer med honom och en av dem går till Asriel. Will öppnar upp portalen till en ny värld och går in i den. På vägen stöter han på isbjörnen som försöker frita en annan isbjörn. Så då kommer han med ett förslag att de kan fightas tillsammans. Men när Will skär sönder isbjörnens rustning så vill inte isbjörnen fightas längre. Det slutar i alla fall med att isbjörnen friges och Will åker tillsammans med isbjörnen för att frita Lyra. För än så länge så verkar det inte som att Lyra kommer fritas eller lyckas fly än på ett tag…