I det här avsnittet får vi följa hur det går för de som bor i rivningsprojektet. Och vi fick även följa med hur det gick för en liten pojke som hade tappat sin hund i en avloppsbrunn. Till en början hittade de inte hunden. Men efter lite tjat från den lilla pojkens sida så hittades hunden efter en andra sökinsats. Med brandmän och en massa sådana grejer. De som bodde i rivningsprojektet fick flytta ut eftersom det skulle rivas. Och Jesse har svårt med känslorna när han inte kan bestämma sig för om han ska vara ihop med den där tjejen från polisen eller inte. Det slutar med att hon ger upp på honom och lämnar honom för att aldrig mer komma tillbaka. Dessutom anklagas en av poliserna för att ha köpt sex när han egentligen bara ville hjälpa de utsatta personerna som hade befunnit sig i den brinnande byggnaden. Avsnittet fick ett abrupt slut som jag inte tänker avslöja här. Men jag kan säga så här mycket; Jesse sa upp sig eftersom det kom fram att han hade haft en relation med en minderårig polis. Den som skulle ta över efter Jesse var Leah och det hände något med henne som inte var så trevligt precis. Så det här avsnittet bjöd både på det ena och det andra. Jag vet inte om jag glömmer någonting men som sagt så är det ju ett komplicerat känsloliv att vara polis. Så många personer i avsnittet kämpar med relationer och ibland går det bra. Ibland går det mindre bra…

Rån, Nyköping

För personrån söks två gärningsmän misstänkta. Klockan 14:45 kallades polisen till Västra Storgatan i Nyköping. Rånad hade en tonåring blivit av en maskerad och en omaskerad gärningsman. Enligt inringare är gärningsmännen från platsen gissningsvis tonåringar. De började slå målsägaren för att han skulle lämna ifrån sig sin mobil och när han trillade omkull fortsatte våldet med sparkar och ytterligare slag. Polisen arbetar nu vidare med förhör med vittnen och en brottsplatsundersökning.

Källa: Polisen.se

Har precis sett filmen The unholy. En mycket bra film om det som är oheligt. Den tar även upp frågan som jag har svårt att erkänna. Huruvida jag tror på gud eller inte. Och det är en svår fråga att svara på tycker jag. Men i filmen så visade det sig att de tillbad fel sortens gud. Det var nog snarare Satan de tillbad. I början verkade allt så oskyldigt. Den döva flickan Alice började plötsligt höra. Genomförde mirakel där en förlamad pojke som var förlamad i benen plötsligt började gå. Ett annat där en person blev av med sin lungsjukdom. Men som tyvärr senare hittades hängd. Det visade sig att det inte var den heliga Maria de tillbad. Utan en ättling till Alice vid namn Mary. Hon visade sig ibland under filmens gång i form av en skepnad med en mask för ansiktet. Hennes fingrar var alldeles deformerade. De var långa och spetsiga och såg inte alls ut som några fingrar. Mot slutet så fick de dock möta denna deformerade Mary och Alice var lösningen på all världens problem. Genom att Mary tog på en allt mer tvivlande Alice så började hon lösas upp till stoft. För att till slut försvinna helt. För ett litet tag var Alice död men kom tillbaka som ett mirakel från gud. Den här gången döv dock som hon var förut. Så, så slutade den här filmen om det oheliga. Jag borde kanske nämna att man i början av filmen får reda på hur ondskan inneslut i en docka i början. När en kvinna bränns levande. Men jag har redan spoilat alldeles för mycket av filmen. Så jag tror jag låter bli…

Det känns som det är ett sådant här synopsis som jag tänkt skriva när jag skrivit texter. Den här innehåller allt från uppdelade stycken och namngivna kapitel. Jag tror jag får återkomma på detta ämne för det här var ju faktiskt intressant…

Kapitel 1: En koja i skogen

Vad tänker jag mig att den här figuren ska vara för något? En slags vit kortväxt unge med pyjamaskläder som hänger långt efter honom. Som släpar i backen. Och det ska vara surrealistiskt så klart. Han ska kunna göra saker som inte går annars. Jag har inte kommit på hur han ska kunna göra det dock. Om han befinner sig i en dröm. Eller om han har speciella krafter. Jag kan ha speciella karaktärer där i alla fall som Tungan, Jätten och Skogsdamen. Skogsdamen kan senare visa sig vara hans mamma. För att han hade varit med om en hemsk olycka och behövde magi som kunde omvandla hans drömmar. Som kunde göra lite som de vill med honom. Och han hade inte riktigt någon makt över dem. Men hans mamma hade det…

…

Vad tänker jag mig att den ska ha för syfte?

Det är ganska komplicerat, men jag tänker mig att den här figuren ska ha en slags yta med något djupare innehåll. Vad det är vet jag inte riktigt än, men det skulle kunna visa sig i form av olika syner som han har i detta landskap som han hamnat i. Landskapet är dock komplicerat och han måste söka länge för att hitta det han söker efter. Men en sådan grej skulle kunna vara en grotta där han får uppleva en brand…

Berättelsen tar sin början i en skog där han byggt en koja som han bott i så länge som han kan minnas. En koja av pinnar och annat ris som fanns i skogen som är en skog med många märkliga platser att vara på. Ett sådant ställe är till exempel den månbelysta gläntan som är ett ställe som man måste ta sig till för att komma till. För vägen ligger en risig snårskog. En skog som har mycket hemligheter. Lika många hemligheter som det finns djur i skogen. Djur som gömmer sig i mörkret. Som far fram och skapar ett väldans oväsen där de far fram. I den snåriga skogen skapar de små gångar som Pajas kan följa och därmed hitta en väg som leder till ravinen…

Kapitel 2: Ravinen

Ravinen är en plats som leder till grottan. Grottan är en plats som har många hemligheter som inte Pyjamas vet om än. Men han kommer veta om dem, när han går in i den. För att komma till grottan så behöver han gå ut på en avsatts som har ett stup på några hundra meter. Och där växer stora träd som når upp till himlen. Utan att märka det så stöter han på några varelser; en lika stor som de här träden och en med en tunga som hänger ner över grottöppningen. Som alltså sitter på grottöppningen. Utan att Pajas märker det. Och han går ända fram till grottöppningen men går nästan in i tungan. Och märker den här märkliga varelsen. Som inte kan säga någonting. Och han märker den här mäktiga jätten. Som gömmer i skuggan av de mäktiga träden. En jätte som, när han kliver fram, får det att skaka i marken. Men Pajas Pyjamas står kvar. Han är inte rädd för att någon ska skada honom. Han är inte rädd för jätten som kommer mot honom men som stannar på precis lagom avstånd så att man ska kunna se honom. Också går Pajas in i grottan, utan att tänka något mer på det, vilka som kunde tänkas ha varit där…

Kapitel 3: Grottan

Men de följer med honom in i grottan. Inte fysiskt så klart utan deras själar. De är som vålnader som inte vill lämna honom ifred och som gör allt för att han ska vända. Varför ska han vända? Vad är det de vill att han inte ska se?

Han är inte så säker längre på att han vill gå in i grottan längre och vänder för att möta upp de här varelserna igen…

Det är nu ett antal år sen Rasmus flyttade ifrån oss för storstan. Jag vet inte om han är medveten om det men han glömde ju faktiskt oss fårskallar i Dalarna. Eller glömde och glömde; Han såg ju till att vi hade ett boende i Loka, sedan flyttade han. Vi har det bra här; jag, lill-Greta och våra lamm. Men vi kan sakna att vara i Bonäs. Speciellt när vi rymde från hagen och Rasmus tillsammans med sin mamma fick lov att fånga upp oss. Det var då som även hans mormor och morfar levde. Men det var så länge sedan vi bodde i Bonäs nu. Numera bor vi i Loka. Och några andra tar hand om oss. Några som bor här. De måste de ju göra om de ska ta hand om oss. Utfodra oss och andra liknande saker. Det var så länge sen som vi bodde i Bonäs nu. Men tiden går ju på och allting förändras. Jag börjar känna mig rätt sliten efter alla dessa år. En vanlig livslängd för ett får är ju trotts allt inte så långt. Men jag kämpar på som vanligt. Äter mitt gräs. Och försöker i så stor utsträckning som möjligt vara ett medfår. Det är väl ändå det minsta man kan begära av mig. Och nu när det gått så många år så tror jag inte heller att Rasmus kommer ihåg oss. Vi är nog bara något som man glömmer bort enligt honom. Och det vore ju lite syn om han hade gjort det…

Hälsningar

Fåret Ingeborg