Vi gick ju förbi dem varje dag. Brevlådorna. Som stod så nära den stora vägen att den var en risk varje gång man skulle gå till dem. Och man gick till dem och gick senare vidare till anslagstavlan där jag sen skulle bli upphämtad av minibussen. Han som körde minibussen hämtade sedan upp flera barn på vägen. För vi var alla barn. Åtminstone hade jag inte börjar högstadiet riktigt än. Siknäs skola gick jag från femman till sexan. Under den tiden hann jag inte lära känna de andra barnen så jättebra. Jag visste ju var de bodde och så där men inte närmre än att jag kanske hade varit på besök någon. Andra, kände jag, hade bott där längre och lärt känna varandra bättre. Två år var egentligen för kort tid. Men så gick vi ju tillsammans i högstadiet också. Och jag hade så svårt att vänja mig vid högstadielivet. Så svårt att jag rymde hemifrån en gång. Frågan är om jag gjorde det bara för görandets skull eller om det fanns någon mening bakom rymmandet också. Jag vet inte. Men så klart skämdes jag dagen efter för att jag hade rymt hemifrån. Men på vilket sätt har brevlådorna med det som hände då att göra? Jag kan ibland tänka att jag ibland skulle kunna drömma om brevlådor. Som så mycket annat. Och att i den här drömmen så får jag något jätteviktigt brev. I vilket fall ser jag fram emot att hämta posten. Speciellt med tanke på att det inte är min brevlåda och inte heller mitt hus. Det skulle vara så konstigt om jag började drömma om hur jag bor i Kättbo. Men jag har gjort det också. Och i sådana drömmar är detaljerna alltid viktiga. Det är de som ger mening till berättandet. Så kanske jag kan skriva någon gång också hur det var att bo i en by som hette Kättbo…

Jag funderar vad jag vill skriva om nu. Kanske något om Kättbo. Kanske något om vad jag gjorde där. Så vad gjorde jag där? Mestadels arbetade. Högg ved tillsammans med Mickes son Jimmy. Han bodde dock inte så länge i Kättbo utan jag blev själv när han flyttade tillbaka till Gnesta. Men jag började ju skaffa mig ett liv i Kättbo. Ett där jag tog bussen till byskolan Siknäs skola. Varje margon gick till den här anslagstavlan där minibussen kom och hämtade upp mig. Det är som att jag fortfarande är kvar i Kättbo. Som att jag fortfarande ska ta den här minibussen till byskolan. Men tiderna förändras. Just nu sitter jag i mitt rum. Jag lyssnar på Mike and the mechanics. Det tar mig tillbaka till när jag bodde i Brunnsvik. Då brukade jag ofta lyssna på Mike and the mechanics. Men även på när musikarna brukade spela någon musik de hade kommit på. I skrivarutbildningen ingick också att skriva låttexter. Det var dock ingen som ville sjunga mina låttexter. Var de för lantliga? I alla fall. Ibland brukade jag lyssna på när musikarna hade något att spela. Och det kände jag var en sån trygghet i allt annat som var jobbigt. Annars kan man ju tycka att det är lite mycket att tänka på med saker som ekonomi. Och samma år gick ju min farmor bort. Så kanske att lyssna på Mike and the mechanics var den enda tröst jag fick. Förutom den jag fick av mina klasskamrater. Men den var inte tillräcklig för att jag skulle bo kvar där…