Idag började jag dagen med att göra mig ett par pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Jag tog bussen som tog mig till jobbet. Väl på jobbet behövde jag inte byta om, sa Patrik, då det hade börjat regna. I stället åkte vi till Biltema där Patrik skulle köpa något. Efter det fick jag skjuts hem och sen dess har jag inte gjort så mycket. Jag har tittat en del på youtube men inte på något speciellt som jag känner det är värt att skriva om. Jag har haft lite svårt att veta vad jag ska göra. Jag har inte varit så jättepepp på att läsa “Vill heta Ruth” eller släktforskartidningen eller Tomas Tranströmmer. Men jag antar att jag inte har något val om jag ska på den där poesiworkshopen imorgon. Hur det går med mitt övriga skrivande vet jag inte riktigt. Jag har inte riktigt lagt ner tid och själ på det. Som man kanske borde göra. Men själva syftet med de här texterna är ju att man har tröttnat på något. Det kan vara lite olika saker men i mitt fall var det nog journalistiken. Det är svårt att tröttna på något som är opartiskt dock så det måste ha varit något annat. Vad det är vet jag inte. Men kanske vill jag skriva om något annat än arbetet. Kanske är det därför som jag skriver de här dagboksanteckningarna? Eller jag har ju sagt till mig själv att jag skriver de här dagboksanteckningarna för att minnas Tonys pizza och allt jag gjorde där. Diska plåtar och vika kartonger. Och sen får man höra att man inte trivdes där av andra. Liksom att värva medlemmar till Naturskyddsföreningen inte är ett riktigt jobb. Men jag fortsätter arbeta. Och vi får se hur det går på den där poesiworkshopen imorgon också. Jag måste bara komma ihåg att köpa något att äta… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Spelade lite minecraft och gjorde mig en Varma koppen sparris. Gick till bussen som tog mig till jobbet. När jag nästan var framme så ringde Patrik och sa att Patrik hade fått halsfluss. Det var inget jag hade fått dock och vi kunde jobba. När jag kom till jobbet bytte jag om och sen började vi klippa häckar. Taggiga sådana så det var i princip omöjligt att flytta häckresterna utan att få taggar i händerna. På något sätt lyckades vi ändå ha över alla häckrester i släpvagnen och när det var gjort och alla häckrester var krattade och borstade så fick jag byta om. Vi skulle ut på tur och först tänkte jag att jag skulle gå av vid ICA knuten men så sa jag att jag kunde hoppa av vid släktforskarföreningen i stället. Jag gick in dit lite snabbt men sen gick jag till Hemköp och handlade en banan, mjölk, chips, Mer päron- och apelsindricka och glass. Sen gick jag mot släktsforskarföreningen igen. Först åt jag upp glassen på Stora torget. Sen gick jag till släktforskarföreningen och väl där så fick jag rätta dem då de hade skrivit fel mejl och ta lite fika för femton kronor och börja släktforska. Där fick jag lära mig att min farfar vari svetsare bland annat. Jag fick några sidor där man kunde forska på sin finska sida men det var svårt. Jag fick i alla fall namn och årtal uppskrivna och jag antar att jag kommer fortsätta forska på torsdag. Då kan jag ta med den här boken Vill heta Ruth och släktträdet och de finska sidorna. Det tillsamman med USB;et kommer lösa många pusselbitar tror jag. Efter släktforskningen tog jag närmsta buss hem. Och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp alla varor. Jag såg färdigt Antlers på Disney plus. Som slutade med att en hade smittats och förmodligen skulle bli det där odjuret som hade horn. Just nu har väl jag lite mer att se på dock så då ska jag väl göra det. Och när det kommer till det här släktforskandet så orkar jag nog bara göra det på bestämda tider. Liksom journalistiken. Vad jag ska skriva om i stället vet jag inte riktigt dock. Jag har idéer till berättelser och nu kommer säkert någon säga “Inte det där igen!”. Men jag gör mitt bästa. Jag har bilder inombords. Djungel och snötäckta landskap. En känsla att något inte står rätt till. I drömmar är varje känsla ett väder, ett landskap eller en bild. Därför går det att experimentera väldigt mycket med surrealistiska landskap som aldrig verkar ta slut. De säger något. Att något måste ta slut. Och något annat börja. Målet är en del av resan. Utan resan så hade vi inte kommit någonstans. Det går inte att fuska sig fram i livet. Vilket får mig att tänka på högstadiet. Hur det var där. Inte för att jag fuskade men det fanns säkert någon som fuskade. Och som det sen inte gick så bra för… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor med ost på och pulverkaffe. Klockan kvart över ett tog jag bussen till busstationen för att byta buss till Arnö. Jag gick till det ställe som jag antog att min arbetskamrat bor på och hittade rätt eftersom jag hade åkt dit tidigare. I alla fall så bjöd han på kaffe och vi spelade en del Assassins creed. Först tror jag det var Odysse för att sen bytas ut till Origins som jag fick spela lite av också. Men klockan fyra kom personal och de lagade mat och jag fick gå för att hinna med bussen. Som tog mig ända hem till Brandholmen. Men imorgon ser jag Patrik på jobbet igen. Och sen dess har jag sett färdigt ett avsnitt av The last of us. Jag spelade så mycket minecraft också. Men det känns inte som jag inte mår så bra av det. Jag vet inte vad det är men jag mår inte så bra. Känner jag mig ensam? Inget av det jag gör hjälper. Eller så måste jag göra något annat. Det är ju det jag försöker att göra. Men det tar ju inte bort känslan av ensamhet. När personalen kom klockan sex så pratade vi om släktforskningen men jag vet inte om det är det jag vill prata om. Jag vet att jag sparat ner intervjun jag hade med farmor och det är ju bra. Men så mycket mer vet jag inte om henne. Och imorgon är det jobb. Är det de som ger livet mening? Jag har svårt att veta. Så svårt att tyda jobbet. Det jag skriver måste väl också ha någon slags mening? En gång i tiden ansåg jag det. Men nog ska jag väl kunna inse det igen. Det är ju så många saker jag vill skriva om. Så många saker jag vill berätta om. Och jag vet att jag inte skriver om dem just nu men jag ska skriva om dem så fort jag jobbat. Jag brukar också se roliga saker på youtube som minecraft eller liknande. Det har känts rätt fattigt att inte ha något sådant att titta på. Men desto större anledning att ha något eget att skriva om. Men jag måste erkänna att jag är kärlekstörstande. Jag är så trött på all rasism och nazism som finns i samhället. Och sen när blev det något dåligt att vara vänster? Det borde vara tvärtom. Det MÅSTE vara tvärtom. Det ska vara obehagligt att vara nazist. Vi kan inte låta nazisterna sätta dagordningen. Sådana som Björn Söder och Jimmie Åkesson; sådana ska förkastas till historiens sophög. Vi måste vara snällare mot varandra. Det är bara att titta på den verksamhet jag befinner mig i; vad kommer hända om Jimmie Åkesson blir statsminister? Det är så mycket mörkare än någon skulle kunna inse. Vi kan inte ha ett sådant samhälle. Vi måste börja bli lite snällare mot varandra… 

Jag är inte som alla andra,
ändå måste jag
anpassa mig
till dagens konstgjorda trender
som sätter mig i fack
som jag egentligen inte vill befinna mig i!

Farmors mormors släkt

Morfar Halvar Lundström

Mormor Ruth Helen (gift Lundström)fick sju barn varav ett tvillingbarn dog. Tvillingen fick krupp (andningssvårigheter), läkaren hann aldrig fram. Barnen var:

Rakel (mor till farmor, gifte sig med Gunnar), Paul, Märta, Eja, Kurre och Margareta. Kusiner Anders och Göran var också på momos sida.

Eja blev sjuk när hon fick sitt andra barn, fick blodpropp. Stina (är för övrigt nyhetsuppläsare, Helsingfors) och Nils Johan (jobbar på Stockman, gammalt antikt allvaruhus, Helsingfors).

Kurre (f. Norrkulla, 1922)

flyttade tidigt till saltsjöbaden, Sverige.

(Ruth Helen, Kurre)s Barn: Han fick två flickor: Astrid som jobbade inom barnomsorgen och Lisbeth som jobbade på ett lasarett, Karolinska sjukhuset.

Margareta (f. Norrkulla

gifte sig i Finland med en lärare och fick två flickor: Gun och Stina var krigsbarn, skickades båda till Sverige. Stina skickades till fosterhem. Jobbade senare som operationssköterska (skickade fram verktyg till läkarna). Gun gifte sig med Lasse Sandberg som var volvo-entreprenör (han startade fabriker lite här och där). Bodde först fyra år i Malaysia, två år i Schweiz, två år i Brasilien och sista två åren i Virginia, Amerika och startade volvo-fabriker i dessa länder. Sen blev de för gamla för att skickas ut, bosatte sig i Åland på en gård som heter Mellangård, ärvd av mormor.

Margaretas Barn:

Birgitta blev kvar i Virginia, gifte sig med en dansk. Camilla bor i Uppsala, jobbar eventuellt på universitetssjukhus som ögonläkare.

Paul (f. Norrkulla)

bodde på hemgården, Norrkulla, jobbade som jordbrukare. Gifte sig med ladugårdspigan (ladugårdspiga var en piga som gjorde alla sysslor i ladugården) som hette Judit. Momo (mormor) blev jättesur över detta eftersom det var som att stiga ner i graderna (rik=kung, greve, storbonde mellanklass= vanligt arbetande, fattig= dräng, piga, hjon). Han ägde gården och var därför storbonde. De fick tillsammans fyra barn, första dog. Gösta som var yngst tog över gården. Hans jobb är spannmålsodlare. Som spannmålsodlare får man ploga, harva och så. Han har haft kossor, han har får och ridhästar. Mikael är gift med en estniska och bor i Estland, nu. Då gift med en finska och har tre barn med henne, kallades Bi.

Uffe som var äldst hade inga barn. Han var gift med Zenita och jobbar som bankdirektör i Helsingfors. Jobbade tidigare på sparbanken, Borgå, som bankdirektör. Zenita har dålig rygg och det kan vara därför som de inte har några barn.

Märta (f. Norkulla,):

gift med rektor för Vörå samskola. Fick inga barn, adopterade Ejas Nils Johan. Märta var hemmafru (hemmafru var man om man gifte sig med en herre som hade bra betalt).”

Rakel (f. Norkulla):

Hon gifte sig med Gunnar som ägde Tallbacka, fick fyra barn: Stig, Eva, Hasse och Lena. Eva (min farmor) gifte sig med en sjöman (Runar)och fick två barn: Roger och Susanna (farbror och faster). De skildes efter sex år (en anledning till det kan ha varit att han var borta så ofta på sjömansturer, men hon har även berättat att Runar var otrogen mot henne, det var på dessa turer som hon trodde att Runar var på). Senare gifte jag om mig med Johan Karlsson (farfar) och fick barn: Mårten (pappa)och Nina. Johan var bonde; hade en häst och två kor, hästen hette för övrigt Poju. Senare sålde han kossorna och skaffade sugga som fick kultingar. Johan var utbildad jordbruksinspektor (arbetsledare). Eva och Johan träffades när Johan skulle leda inspektörer att inspektera gården (Homarnäs, Nuförtiden är det farmors kusiners gård, då: fasters gård). 68 flyttade vi till Sverige. Johan började jobba som svetsare istället eftersom det gav bättre betalt, jobbade hela tiden. Jag var första fem åren piga för greven i Malmsjö. Ekonomibiträde (städerska)75-80 blev ryggen paj. Omskolade sig till barnskötare, gick i pension i 60 års ålder. Skilde sig med Johan 77, Johan bor för övrigt i södra Spanien (nuförtiden). En anledning till att de skilde sig var att Johan tyckte att kvinnor bara skulle var hemma och föda barn och hålla på med hushållssysslor.’’

Evas barndom (f. Borgå BB, 1937):

’’Kriget, när alla sprang fram till hallfönstren för att se efter storbranden i Helsingfors 1942. En hund, Schäfer, blev inskickad som vakthund till ett fabriksområde, blev tillbakalämnad. Jag minns hur hunden ylade efter att ha sprungit löst på gården. Vi fick även lov att lämna in två hästar. Vi hade fläsk nersaltat i tinor (stora bollar), ägg i vattenglas (Natriumsilikat…), mjölk, mjöl, fisk betalades med, tygkuponger, köttkuponger, ”allt-i-allo”-kuponger. De sågade upp stora isblock som kördes hem för avkylning av mjölken. 50-liters kannor, bassäng med vattennivå precis vid kanten på kannorna. Isen lades krossad i bassängen.

Stig Gunnarsson (f. Borgå BB, 1936):

När man ramlade från en kärra och benet vid armbågen brast. Gipsades vid 47-48. En allmän mörkläggning i hela Finland och vi var i Borgå. Det föll ner en bomb i närheten som fick. 30 stycken dog på en gång eftersom de aldrig hann till Våmskyddet. Vi gick till potatiskällan som var under jord. Man kunde få sitta där ett par timmar. När man stod ifrån Tallbacka kunde man se hur de släppte ner brandbomber som lyste upp landskapet. De släpptes ner för att man skulle se var de skulle släppa ner bomberna. 44 var sista krigssomaren. Vinterkriget slutade 1940.

”Natt och dag”-släkten antas vara en del av Johans släkt