WordPress vill att jag beskriver min mest minnesvärda semester. Semester kanske det inte var eftersom jag inte hade jobb då men efter gymnasiet åkte pappa, jag, hans fru, storebror och hennes son till Cypern. Jag kan komma ihåg att det var extremt varmt där och att jag fick lov att låna pengar av storebror eftersom allt var så dyrt där. Jag kan komma ihåg att vi solade och badade där. Att vi åt god mat. Och en gång så råkade jag få diarré som kom i sängen så vi fick lov att städa och hålla på. Vet inte om just det var så minnesvärt, men resten av semestern var minnesvärd i alla fall…

WordPress undrar vad min definition är av att vara romantisk. Jag antar att jag försökt vara det ett antal gånger. Man delar med sig av sina allra mest hemlighetsfulla texter. Och delar med sig av sin favoritmusik. Kanske tar man någon romantisk promenad. Eller äter på en restaurang. Man försöker flörta hejdlöst. Jag trodde att jag var ihop med en tjej en gång när vi tittade på konst ihop men tydligen behövde man ha mer gemensamt än konst för att det skulle funka. Och just nu känns det som jag är längre ifrån en relation än någonsin förut. Jag tror jag är kär i en tjej men det är lite jobbigt att hon är personal. Det är henne jag visat mina texter för och musiken jag lyssnar på. Så på ett sätt vet hon mer om mig än jag själv gör. Vilket skrämmer mig. Men det gör inget. Det är precis så jag vill ha det. Även om det kan låta paradoxalt. För varför skulle man vilja ha något som skrämmer en? Jag har inget bra svar på den frågan mer än att det är så jag vill ha det. Sen vet jag inte om hon tycker att jag är romantisk. Hon har ju sagt att hon har en kille nu men jag tror inte hon trivs i den relationen. Inte vad jag tror i alla fall. Sen kanske hon trivs jättebra i den relationen men ändå känner att något fattas. Då finns alltid jag där. Det är så jag vill tänka i alla fall…

WordPress undrar vad jag är mest orolig för inför framtiden. Oj. Mycket. Klimatet. Nazismen. Men jag kan inte gå runt och vara orolig hela tiden. Det funkar helt enkelt inte. Men visst tänker man på det ibland. Det gör man. Speciellt med tanke på att man bor på ett boende. Vet man inte vem som kommer på stöd härnäst. Fast jag har redan tipsat om boken Kafkapaviljongen till de personer jag känt befunnit sig i riskzonen för att bli nazismens nyttiga idioter. Visade sig att det bara var fördomar från min sida för de var fullt villiga att läsa den här boken. Så av det kan man dra lärdomen att man inte ska gå runt och ha fördomar om folk hur som helst. Kan väl också nämna att jag fått bättre relation till viss personal på grund av det. Så det är ju alltid bra. Att man inte är osams och slåss och bråkar och sådana saker. Sen finns det ju saker jag inte gör med personalen alldeles oavsett vad de tycker men det är en helt annan historia…

WordPress undrar om jag någonsin har opererats. För vad. Nej det har jag inte. Och jag kan heller inte föreställa mig hur det skulle kunna va. Jag har helt enkelt ingen erfarenhet av det…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Runda björnen-mackorna skar jag upp några jordgubbar och la upp på Instagram. Det fick många likes på Facebook vilket var kul. Jag såg på någon video av Inga Konstigheter. Jag såg även en video av Chriswhippit där han spränger nether i luften tillsammans med UFOsxm. Efter det så cyklade jag iväg och handlade lite. Jag handlade mjölk, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Coca cola, Crunchy, chips, choklad och glass. På vägen hem cyklade jag i motvind så jag fick lov att cykla även fast det var nerförsbacke. Det var lite extremt men jag kom hem i alla fall. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela lite minecraft och Skyrim. Och till femtiden hade jag matstöd. Då ville jag prata sex och samlevnad med personalen eftersom jag hade pratat det med honom förut. Det var väl den enda person som jag var bekväm med att prata med det om. Han gav tips på de här sidorna som jag redan hade sett och kanske att jag kunde prata med den där terapeuten sen när han är tillbaka. Men annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag gjorde mig en paj med oliver och soltorkade tomater i alla fall. Och jag körde parkourrace när det var dags för det. Jag röstade inte på värld 2 idag men det blev den världen ändå. Och jag har kört Fängelsehålorna lite så här efteråt. Det finns en del i slutet som är lite hemlig där jag försökt köra lite och jag har kommit en bit men jag kommer inte längre. Annars tittar jag på Stamsites stream just nu. Han spelar minecraft. Men jag vet att jag borde läsa mer än jag gör nu. Både tidningen Skriva och boken Alejandro. Jag vet inte om jag kommer lära mig något av det dock. Mer än det jag redan kan. Jag har börjat se filmen It igen också. På något sätt längtar jag efter mer blod och död. I fiktionen dock men likväl blod och död. Det verkar vara det enda som lockar läsare. Om jag nu inte har något annat att skriva. Något jag inte tänkt på ett tag. Vad kan det tänkas vara? Kanske om sex och samlevnad men jag har ju ingen erfarenhet av det. Hur ska jag kunna skriva om något som jag inte har någon erfarenhet utav? Det enda jag har kvar att skriva om är mörkret. Det som finns i djupa vatten. Där det varken finns fotfäste eller fast mark. Där någonstans ska jag hitta mig själv. Bland alla viljor. Som är mina egna. Så ensam. Och så tom. På känslor. Utdränerad. Så utdränerad. Och tom. Det fanns en tid då jag var kär. Jag kanske är kär igen. Det är det enda hoppet jag lever på. Kärleken. Är starkare än något annat levande ljus. Kanske det är det som håller mig ovanför vattenytan? Kanske det är det som får mig att nå land och fast mark igen? Jag vet inte riktigt. Men det är ju förbjudet att känna känslor för personalen. Enligt vän av ordning. Jag tror inte det här systemet kommer hålla länge till. Jag tror det kommer upplösas och förintas till ingenting. För det går inte att leva så här. Inte enligt mig. Varför är det förbjudet att känna känslor för? Huvudet åker ner under vattenytan. Jag kan inte andas. Jag kommer dö här där jag är. Det är min största rädsla. Att jag ska dö där jag är. Jag är rädd för personalen. Och jag är rädd för vad de kan göra mot en. Det kan ingen ta ifrån mig. Men jag måste leva mitt liv normalt. På något sätt. Även fast det inte är normalt. Även fast mitt huvud är under vattenytan. Jag måste fortsätta skriva. Jag måste fortsätta leva. Fortsätta tro att vi får vara kära trotts allt. För det är det enda jag lever på. Det och skrivandet. Jag ska läsa mer. Det är enda sättet att fylla på det intellektuella bagaget…