Månad: februari 2023

Hur förändrar döden ditt perspektiv?

WordPress undrar hur döden förändrar mitt perspektiv. Nu har jag redan skrivit om farmor men jag kan fortfarande skriva om Örjan Svedberg. Jag kan till exempel minnas hur jag kom med en Mike and the mechanics-skiva hem till honom. Han som bara lyssnade på arbetarsånger. Men det är ju så varierat det också. På sitt eget lilla sätt. Men döden förändrar mitt perspektiv. Jag upplevde döden när jag såg livet sakta rinna ut ur morfar. Jag tänker på farmor och hennes sönderrökta lungor. Det som till slut blev hennes död. Cancer. Det har jag för mig att morfar hade också. Jag hade inte så bra koll eftersom jag inte hade en så bra kontakt med den sidan av släkten. Jag har alltid undrat hur den finska sidan av min släkt varit. Jag hade velat veta mer om min farfar Johan. Om han verkligen var så dålig som pappa sa att han var. Eller om han hade en fin sida också. Jag har för mig att Johan gått bort också. Döden är ständigt närvarande. Det är inget man ber om. Den bara finns där. Som en naggande påminnelse om att inget varar för evigt. Jag kan bara önska att vissa var lite mer försiktiga med varandra. Att man mer tog hand om varandra på något sätt som jag inte begriper just nu. Vi har ju trotts allt bara ett liv. Nu tänkte jag skriva något jättevist här men kan inte komma ihåg vad det var så jag lämnar det tomt. På mening alltså inget annat vad jag vet om eller försöker veta om. Tomt på mening och innehåll. Vad var det jag tänkte skriva om en gång i tiden? Tomheten i bakhuvet? Det är ingen som vet om det men det var min skrividé en gång i tiden. Kanske att det kan bli det igen men då måste jag se till att skriva om det också. Just nu skriver jag ju bara sådana här små löjliga uppgifter som ingen ändå läser. Eller kanske någon läser det men inte skriver om det. För i så fall blir det ju svårt att veta vem som läser det jag skriver. Så känner jag i alla fall nu. Att jag har svårt att veta vem som läser det jag skriver. Det är en tystnad som är stor som en avgrund. Någonstans där hämtar jag min inspiration också. I den avgrundsdjupa tystnaden. Efter att någon gått bort. Det finns så många personer som jag saknar men aldrig mer kan få tillbaka. Jag kan bara skriva om dem och hoppas att någon annan läser det jag skriver…

Skrivandet rent allmänt

Tänkte skriva om skrivandet rent allmänt och hur det går med det. För det går väl bra. Jag tycker att sådana här små övningar är bra då man får skriva om något litet videoklipp är bra. Men hur det går för skrivandet i övrigt vet jag inte riktigt. Det känns som jag har alldeles för många idéer i mitt huvud som jag inte förverkligat. Idéer som tar sin början i Brunnsvik och som alltid tagit sin början i Brunnsvik. En gång när jag låg och sov i soffan. Väcktes jag plötsligt av att någon knackade på fönsterrutan. Men när jag tittade dit var det ingen där. Så jag återgick till min slummer. Då knackade det en gång till och den här gången när jag tittade dit så fick jag syn på ett par röda ögon i mörkret. De försvann lika snabbt som de kom fram och jag var som paralyserad. Visste inte vad jag skulle göra. Men beslutade mig till slut för att gå ut. Resten är historia. Jag har allt skrivet. Jag behöver bara ordna upp i texterna. Se till så att inget smiter i väg så att berättelsen blir helt obegriplig…

…

Jag tror jag får ta en rejäl funderare över vad jag ska skriva härnäst. Det går inte att skriva som jag gjort nu. Att skriva in sig själv i historien. Man får hitta på en karaktär. Typ Kasper. Och också han kan bo i Brunnsvik. Vara med om samma saker som jag har varit med om. För det finns så mycket historia i Brunnsvik. Historia som jag inte hunnit ta reda på än. Men jag har tänkt att jag ska läsa de böcker jag har om Brunnsvik. Men just nu räcker det att läsa tidningen Skriva. Gott och väl det är så himla mycket att läsa. Hela tiden och jag funderar hur det ska gå med det här skrivandet. Precis som jag funderar på en massa andra saker i livet. Mina nära och kära. De som är döda och som jag saknar så mycket att det gör ont. Jag minns farmor. Hennes hesa stämma. Hennes sönderrökta lungor. Det som skulle komma att bli hennes död. Cancer…

Recension: Avsnitt 4 av Peltsis vildmark

Tittar på Peltsis vildmark avsnitt 4. Peltsi är fortfarande kvar i Ryssland men ska den här gången fiska. Han har bestigit vulkaner och sett björnar och björnar kommer han få fortsätta att se även i detta avsnitt. Även om det är en bit in och det är mitt i natten så upptäcker de björnen genom en hund som skällde. Men det här avsnittet handlade mest om fiske. Flugfiske mestadels. Och de fick regnbågar, rödingar, med mera, med mera. Allt som allt ett väldigt bra avsnitt. Jag kan nästan komma ihåg hur det var för mig själv när jag flugfiskade. Det finns en speciell charm i det som jag tror är svår att återskapa om inte en själv bara gör det…

Recension: Avsnitt 4 av The last of us

I det här avsnittet får de vara med om mycket. Till en början får vi följa med tjejen som övar på att sikta med sitt vapen. Joel är ovetandes om att hon har ett vapen så hon gömmer det i sin väska. Samtidigt så slangar Joel bensin från övergivna bilar. De behöver ganska mycket bensin för att komma vidare. Sedan får vi följa dem båda medan de kör genom dystopiska landskap. De sover över i någon skog av något slag. Äter gammal ravioli. Fortsätter köra för att efter ett tag upptäcka att vägen är blockerad av en massa övergivna bilar. Så de får lov att ta en omväg. Men de blir attackerade. Får rutan krossad och däcken punkterade. Kör in i en byggnad där de tar skydd bakom bilen medan de blir beskjutna. De som skjuter säger att de lämnar dem ifred om de lämnar över allt de har till dem. Joel säger att tjejen ska krypa in i ett litet hål i väggen. Sedan skjuter även Joel. Först den ena. Den andra skjuter tjejen som då avslöjar att hon har ett vapen för Joel. Joel som är ovetandes om att tjejen hade ett vapen blir förvånad men inte skrämd. Efter det får de lov att gömma sig. Det är flera människor som är efter dem nu när de dödat två personer. En kvinna förhör en fånge som sitter fast i kedjor om något som jag inte har så bra koll på. Hon får reda på att de här två personerna är döda och beordrar alla att leta upp dessa människor och döda dem. Samtidigt befinner sig Joel och den här tjejen i ett säkert ställe som har tidningspapper tapetserade på fönsterrutorna. När det inte längre finns några människor ute så tar de sig till en högre byggnad. De går en massa trappor och sover på en våning. Jag tänker inte avslöja slutet utan låter den som vill se serien upptäcka det själv. Vad jag däremot kan avslöja var att det blev en rejäl cliffhanger mot slutet…

Vad ett minne kan göra med en…

Jag har inte skrivit något om Peltsis vildmark idag. Jag känner väl att jag har egen vildmark att skriva om. Platser jag inte varit på evigheter. Fast nu har jag ju varit det. Platsen jag tänker på är nog framför allt Tiberget. Där var jag några somrar på högstadiet. Jag gjorde inte mycket; bara läste böcker. Jag var rädd för björnar där jag gick. Vi hade en massa andra djur också; får, getter, kalkoner, höns, kaniner och den där hästen som var så väldigt gammal. Det var en bra tid även om det var en kort tid. Den mesta av tiden ägnades åt plugg och lektioner på högstadiet. Den mesta tiden hann man inte med saker som att ”vara borta” och ägna tiden åt bokläsande och andra förströelser som jag kunde komma på. Och ändå gjorde jag det. Var på en fäbod. Och ägnade tiden på en fäbod. Men så var det de här med vildmarken då. Fanns det någon vildmark där? Förmodligen. Det var så långt från samhället som man kunde komma. Så varför skulle det inte kunna finnas vildmark där? Jag tänker på en bild jag tog också. Det är på ett hus i Venjan innan vi åker till Tiberget. Med oss har vi en gammal pensionär som äger stället. Väl där så visar Micke oss potatisodlingen. Men det känns som vi hade kunnat göra så mycket mera där. Utforska stället. Men tiden var kort. Jag kan bara minnas hur det var där när jag gick i högstadiet och att jag trivdes att vara där. Det var som att jag gick omkring i vildmarken när jag var där. Det var som att jag var så långt från mänskligt samhälle som det gick att vara. Och jag trivdes med det. Faktum var att jag gjorde allt för att slippa högstadiets alla måsten. Till och med utsatte jag mig för att isolera mig själv. För det var ju vad jag blev när jag bodde där. Isolerad och ensligt ensam. Vilka ord fanns det för att beskriva isolering? Inte tillräckligt många ord i alla fall. Och tiden gick. Mamma och Micke skilde sig. Jag, mamma och lillebror flyttade till Rödmyren i Mora. Jag började på Äldalens utbildningscenter. Ibland tänker jag att det är Älvdalen som jag vill skriva om. Men så tänker jag också att det är många saker som jag vill skriva om. Man kan inte få allt på en gång. Min livsresa har varit lång. Men minnena från Kättbo brinner fortfarande tydligt inom mig…