I natt hade jag en dröm där jag var i olika rum. Men egentligen var det inte rum utan symbol för något annat. Det var en kombo av ett antal rum jag sett och det fanns ingen riktig ordning på dem. Vissa rum kändes väldigt mycket som hem. Men någonstans öppnades en avgrund och jag kunde inte gå tillbaka den väg jag hade kommit. Plötsligt blev de här rummen något otäckt. Som att de var något mer än rum. Som att de var en del av en vildmark som gömde farliga djur. Men vildmarken var inte där. Däremot den där avgrunden och det hade hänt någonting när jag hade hoppat ner i den. Den var som en grotta till mitt undermedvetna. Innan hade allt varit så fridfullt men nu var det så vilt och främmande. Men jag kunde fortfarande se rummen genom en hög av inventarier. Det hela påminde om en gång när jag rymde hemifrån i Kättbo men det var så skrämmande så det tror jag inte att jag har något som jag kan gämföra med. Mina kompisar hade sagt att jag hade förlorat all färg i ansiktet av skammen. Så vad betydde drömmen då? Jag har alltid tänkt att efter jag skrivit den berättelse jag håller på med nu så ska den väl fortsätta så där, i olika rum, som har olika personligheter. Hur annars ska man kunna förstå det jag skriver om? Det blir för existentiellt svårt om man ska skriva om oändliga gräsängar och ruttnande fäbodar och tätbevuxna skogar. Det behövs något annat. Men det ska ju fortfarande ta sin utgångspunkt i Brunnsvik. Det borde inte vara allt för svårt eftersom det finns gott om rum i Brunnsvik. Både använda och oanvända. Och som vi hade mer eller mindre högljudda fester i…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par hårdknäckemackor med tahini på eftersom det gick snabbast och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft och packade ner matlådan med vattenflaskan och boken och tog bussen till jobbet. Väl på jobbet var det bara att byta om och sen var det bara att börja arbeta. Vi sopade grus större delen av dan och när vi inte gjorde det så var vi ute på tur med bilen. Så klart läste jag också men jag har upptäckt att det är svårt att ta sig fram i denna bok som, på något sätt, berör mig på djupet och jag kan inte riktigt värja mig från det heller. Vi åt mat vid 12-tiden och jag hade ju den här italienska krämiga kikärtsröran. Men innan så hade jag vilat en del också. Det börjar kännas att jag ska byta jobb. Jag kommer inte jobba kvar där så länge till. Till efter påsken har vi sagt att jag kan börja på God morning hotell. Och jag tar det inte så dåligt men det finns de som tar det sämre. Som haft sitt liv på det här jobbet. Vi var på Mariebergsgården och då kom väl känslorna upp för min arbetskamrat. Egentligen var det vår arbetsledare som bara skulle ha ägg men så klart pratade vi om annat när vi var där. Efter maten fick jag kaffe och en till arbetskamrat kom så vi sopade lite mer grus. Efter det gjorde vi inte så mycket utan jag läste och sen fick jag skjuts till ICA knuten där jag handlade baguette, iskaffe och choklad. Sen tog jag bussen till släktforskningen och den här gången har jag haft fullt upp med mina ansedlar. Jag hade tagit en iskaffe och choklad men sen var det bara att börja släktforska. Vilket kanske inte var så mycket forskning utan mer skriva det jag hade skrivit redan. Jag har fått skriva om farmor som dog i cancer och som urnsattes i havet. Jag har känt att jag har så mycket mer att skriva om farmor. Men vet inte var jag ska börja. I å för sig så har jag så mycket att göra den här veckan ändå så jag kanske får skjuta på den här släktforskningen till framtiden. Det hade ändå varit kul att ta reda på lite mer och jag har använt mig av boken Vill heta Ruth och tänkt att jag ska skriva av lite från den boken. Men det är inte en så jätterolig bok att läsa. Om jag ska skriva något så ska det vara personligt. Så jag gick från släktforskningen i tron om att jag skulle skriva mer hemma. Men så fastnade jag i personregistret som jag inte begriper hur jag ska få till. Jag borde kanske koncentrera mig på andra saker, som att skriva en dikt till poesiträffen imorgon, och skriva ner den där märkliga drömmen jag hade i natt. Jag tog i alla fall närmaste buss hem och väl hemma så satte jag på radion, datorn och packade upp de få varor jag har. Jag såg på dokumentären om Darin och nu kanske jag äntligen kan skriva om den där drömmen jag hade i natt. Den då jag var i olika rum…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft men stängde av datorn och radion innan jag gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Väl där så gick jag till ett tidigt öppnat Pressbyrån och köpte mig en liten kaffe. Jag kunde inte få någon kaffe dock förrän maskinen rensat sig själv. När den väl gjort det och jag fått mitt kaffe kunde jag gå ut och där mötte jag en till vänsterkamrat i en bil. Vi väntade på en till och när hon kom kunde vi åka iväg. Det tog sin lilla tid att komma till Katrineholm. På vägen hämtade vi upp en vänsterkamrat som jag sen gick med i trapphusen. För att sammanfatta första dörrknackningen så fick vi en liten introduktion och fick lära oss att vi mest ska lyssna och inte så mycket prata. Vi fick västar och lappar som de som inte öppnade kunde få och tog något kort. Sen var det dags att knacka dörr och jag kan inte påstå att någon var särskilt otrevlig. Det kanske inte var alla som ville prata men det gjorde inte heller så mycket. Sen märktes det att det firades Eid mubarak som stod på någon dörr någonstans som däremot inte öppnade. Vi åt pizza på Nobel och jag tog en Quattro stagione och en fanta. Jag hade ett intressant samtal med Tony om finskan och att jag släktforskade på min finska sida. Vi båda var överens om att finska och ungerska var de krångligaste språken att kunna och han nämnde det att de är besläktade med varandra. När vi hade ätit färdigt så gick vi till ett nytt bostadsområde. Där var det också blandat men vi mötte två Jehovas vittnen. Där fick vi lära oss något nytt att de inte röstar i val. De hoppas att gud löser allt. Vilket man kan ha olika åsikter om men vi frågade i alla fall om de hade åsikter om något. Vilket de väl inte riktigt hade men det var ju bra att vi frågade i alla fall. Vi hann bara med två byggnader. Sen var vi alla så trötta att vi inte orkade gå något mer. Vi samlades och samlade ihop våra västar och åkte iväg. På något sätt kändes det som vägen hem gick fortare och jag fick skjuts ända till Brandholmen. Sen dess har jag inte gjort så mycket. Till middag tog jag en paj och pratade ännu mer politik. Det var då jag kom att tänka på gratis glasögon till barn och sex timmars arbetsdag. Men jag har även hört om att ännu en har lämnat partiet och jag kan inte tänka annat än att det var en som gett upp. Jag vägrar tro att det har något med rasism att göra även fast en sa att det var det. Det är ju svårt med politik. Man får kompromissa hela tiden. Men vi har inte råd att börja bråka invärtes. Vi har alldeles för mörka krafter som väntar bara runt borgarhörnet och jag har läst Kafkapaviljongen så jag vet att det är ett alternativ vi inte vill ha. Nåja; nu ska jag sluta skriva. Det har blivit mycket skrivande den senaste tiden. Till och med på min berättelse! Men jag har en bokcirkelbok att läsa ut också så det ska jag nog göra nu…

Vit mjölk

En mikrosekund senare är allt borta. Det har ersatts av en vit dimma som är som vit mjölk. Ett olidligt tjut piper i öronen. Och jag vet inte vad som är upp eller ner, fram eller bak eller vänster eller höger…

Allt jag vet är att något förändrats. Och att jag måste anpassa mig efter den förändringen. Så hade det alltid varit. Det hade varit så många förändringar den senaste tiden. Flytten, farmor som fått cancer, en relation som visade sig inte vara en relation och en sviktande ekonomi. Men när jag tänkte förändringar så tänkte jag också lite större saker som att man fått lov att flytta mycket den senaste tiden. Kanske det hade gjort en lite rotlös?

Eller så anpassade man sig bara. Varje flytt var som ett nytt slag i huvudet där allting föll. Det gällde bara att fånga upp det sönderslagna glaset som var ens liv. Samla ihop brödsmulorna…

Men det här var något annat. Det här var verkligen ett fall i allt det här vita. Och det var okontrollerat. Det gjorde mig snurrig. Jag hade i alla fall inte grepp om verkligheten. Om det här var verkligheten. Det kändes inte som verkligheten. I verkligheten hade man inte fallit i all oändlighet i en vit avgrund…

Men sen när hade jag någonsin vetat vad som varit verkligt eller ej? Var det inte verkligheten som man försökte tänja när man gick på alla fester som jag brukade göra? När man höll på att dansa och de färgglada ljusen förblindade en medan den högljudda musiken gjorde en döv? Jag visste inte annars vad festerna var till mer än att dricka för billig öl som köpts ut till en för att man är underårig. Men det var någonstans i den där fyllan som verkligheten rämnade. Man var inte lika rädd för att göra saker längre. Jag hade haft många sådana perioder i Brunnsvik. Men vad betydde det egentligen att jag föll okontrollerat i en vit avgrund?

Det betydde att något hade rämnat. Förmodligen hade jag sett någon vara ihop med en annan och känt att jag också var kär i den personen. Förmodligen hade det här hänt på riktigt men det spelade ingen roll nu för nu befann jag mig på en plats som jag inte kunde ta mig ifrån. Och det gjorde mig så fruktansvärt irriterad. Var jag dömd att leva i denna vita avgrund för evigt? Eller skulle något hända snart? Något som var något annat än det här fallandet?

Jag föll okontrollerat. Jag kunde inte bestämma när jag skulle landa eller ej. Vad jag däremot kunde göra var att släppa taget om saker som ändå tyngde mig. På det sättet kunde jag äntligen landa. Och jag landade, även i verkligheten, i baksätet av en bil…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par rostade pågenmackor och pulverkaffe. Mest har jag spelat minecraft idag. Jag har inte behövt arbeta något men vi 14:54 tog jag bussen till busstationen för att därefter byta buss till Oxelösund. Jag gick av på Övre frösäng och mötte mamma med hunden Bella som blev så glad att se mig. Vi gick in och mamma tog fram ett pizzakitt. Tyvärr hade det inget papper i sig så vi fick använda aluminiumfolie. Jag hjälpte till att bre ut tomatsås, skinka och bananer. Sen var det mest bara att vänta. Vi höll på med tv;n och jag ringde lillebror om tv;n men han sa att de flesta appar redan var inbyggda i tv;n. Så jag antar att jag får komma dit med lösenord om vi vill se något på Disney plus till exempel. Vi såg något av Skavlan och Sverige men det ångrade mamma sen när de bara bråkade sinsemellan om huruvida ett djurliv var värt något eller inte. Vi såg mest på Sverige live när vi åt pizza och när vi hade ätit färdigt så skulle vi åka iväg. Vi åkte till ICA i Oxelösund och handlade. Och vi handlade basilika i kruka, rosmarin i kruka, lök, parmesanost, mascarpone, kikärtor, mjölk, Mer äpple- och svartvinbärs/hallondricka, fanta, chips, storpack panpizza, storpack piggelin, paj och diskmaskinstabletter. Efter det åkte vi till Nyköping till Lager 157 där mamma skulle göra någonting. Sen gick vi till apoteket där jag kunde köpa pollenmedicin. Jag ska vara ärlig med att säga att jag känt av pollen lite grann. Sen är det ju en annan sak att det är så bedrövligt att apoteken är så otillgängliga. Det antar jag är en grej som Vänsterpartiet fixar. Att saker och ting inte privatiseras hela tiden. Sen fick jag skjuts hem och hjälp att bära in varor till min lägenhet. Radion och datorn var ju redan på. Det var bara varorna som skulle packas upp. Jag tog en piggelin och en Mer svartvinbärs/hallondricka. Och just nu njuter jag av lite vin. Samtidigt som jag ser på Stamsites stream. Jag körde en del parkourrace i minecraft men gav upp. Nu ska jag väl bara komma på vad jag ska skriva härnäst. Men det borde inte vara allt för svårt. Jag har skrivit en del hittills. En del som jag skulle säga är värt att läsa. I alla fall för mig. Jag vet inte vem annars jag skulle låta läsa mina texter. Det kanske är tid för att dela en del av den? Vi får se. Nu ska jag skriva i alla fall…