Eller kanske inte riktigt än när jag tänker efter. Eller alltså; jag kan skriva om Nyköping men då känns det som jag missar så mycket annat som jag gjorde innan jag flyttade till Nyköping. Som alla gånger vi åkte till Finland. Det kunde vara bara jag och pappa eller jag och pappa och några släktingar som följde med. Det kunde vi göra genom att antingen åka bil in i båten som krävde att man trängdes med en massa andra bilar, eller så tog vi tåget och gick in i båten i stället. I vilket fall som helst så gick jag, efter att ha varit en liten stund på däcket och sett båten ta till sjöss, gå till tv-spelsrummet och där kunde jag bli sittande ett bra tag. Jag har nog spelat de flesta spel som går att spela på Playstation och önskar nästan att jag mindes namnen på dem alla. Men mot slutet tröttnade nog pappa eller de som var med oss på att jag spelade så mycket Playstation så de sa att jag kunde vara ute i stället eller vara inne i hytten. Inne i hytten lästes nog oftast Kalle Anka-tidningar men jag försökte även lösa korsord som pappa gjorde. Det blev väldigt kreativt till slut och jag älskade att befinna mig i en hytt på en Finlandsbåt. Känna gungandet av vågorna. Höra motor dåna där någonstans i distansen. Den var som en levande varelse. En som inte sov och som ständigt pågick. Frukosten var enkel och bestod av rissifrutti och banan. Väl i Finland kunde antingen vi åka ut med den bil vi kört in i båten eller få skjuts av farmors bror Stig, som också är död nu. Vi åkte till Venjervi och när vi åkte genom skogen som låg mellan bilen och stugan så kändes det som vi kom till ett paradis. Pappa och jag sov i en stuga vid sidan av stugan. Lite förvirrande, jag vet, men de ägde rätt mycket när farmor ännu var vid livet. Hon dog för några år sen i lungcancer. Kunde inte sluta röka. Men minnena från stugan är allt jag har kvar av henne. Så jag minns stugan och kan väl beskriva ett naturskönt landskap. Mot sjön hade stugan en stor glasruta. Det behövdes ingen tv eller radio. Jag är osäker på om farmor hade radio när hon lagade mat. Det kan hända att hon hade det. Och hon lagade så god mat! Den saknar jag så oerhört mycket! Men annars brukade farmor köpa extremt mycket godis också som man heller inte tröttnade på. Inne i stugan kunde man läsa tidningar, lösa korsord, spela kort eller göra något annat kreativt. Jag fick lära mig några kortspel av farmor som jag än idag har nytta av. De brukade annars ha som vana att lösa komplicerade korsord, pappa, farmor och Stig. Jag har för mig att de vann någon gång och fick något. Men jag vet inte vad det var för något…

Jag badade jättemycket i Finland också. Det fanns också en bastu som vi badade i innan vi badade i sjön. Och jag badade så mycket när jag var liten! Ibland känns det som det var det enda jag gjorde. Från stugan kunde man gå en liten trappa som gick till en liten brygga och sen var det bara att hoppa i! Jag tror det var där jag lärde mig att simma också. Om det inte var som så att jag egentligen lärde mig simma i Nyköping på lasarettet i en varmvattensbasäng. Jag har för mig att jag skulle lära känna vattnet. Vilket jag ju hade gjort i Finland redan. Men jag sa inget…

Just det faktum att pappa kommer från Finland gör det svårare att släktforska. Jag har haft jättemycket att hämta från Ancestry men det är inga kyrkoböcker och jag har inte vetat vad de jobba med och liknande saker. Jag har tänkt att jag ska kontakt de som bor i samma ställen som mina släktingar bott för att ta reda på mer. Men det skriver jag inte om här. Det jag skriver om här är det jag kommer ihåg av stugan i Finland. Och det är just det där badandet jag kommer ihåg. Det tog aldrig slut. Och alla badade. Mer eller mindre mycket. Det var bara något man gjorde i Venjärvi. Men nu finns ingen stuga kvar. Den såldes inte långt efter farmor gick bort. Men nu tänkte jag inte skriva om det. Även om det är verkligheten jag lever. Att jag inte har någon farmor att finna trygghet hos längre. Men minnena är fortfarande starka. Så levande. Som livsluft som jag inte kan få nog av. Men ta ett djupt andetag nu och följ med mig när jag simmar längre ut på djupt vatten. Längre bak i tiden. Jag var ju så liten. Men levde livet till fullo. Tills farmor fick cancer. Tills världen vändes upp och ner. Men alla ska dö. Tyvärr är det ju så. Så vattnet är vår livsfilosofi. Som jag inte kan få nog utav. Inte nu heller i å för sig. Jag badar mycket nu också. Helst varje sommar. Men helst hade jag velat ha körkort. Så att jag hade kunnat köra ut själv och bada. En dag ska jag nog ta körkort. Tills dess får jag förlita mig på mamma som om jag vore någon sjuåring. Men så kan vad som helst hända i framtiden. Precis vad som helst. Just nu känns det dock som vi kommer ha samma samhälle som man hade innan andra världskriget vilket är ytterst oroande. Om man kan något om förintelsen. Och gaskamrarna och allt vad det innebar. Det är så långt från badande som man kan komma. Så jag fortsätter bada. Och hoppas att jag får fortsätta göra det även i framtiden…