Idag började jag dagen med att få medicin och bädda sängen. Jag stängde av radion och gick till bussen som skulle ta mig till busstationen. Där tog jag 710 mot Gripenskolan och på vägen till jobbet blåste det mer än någonsin genom revan i verkligheten. Även hördes ett avlägset tjut någonstans som något jag hade glömt bort men nu behövde minnas. Ett larm jag hört förut men jag kunde inte komma ihåg när. Och allt detta på min kort promenad till jobbet. Kände jag att jag inte kunde ta en bil och köra långt in i skogen. Att jag inte hade något hus någonstans där jag bara kunde koncentrera mig på mitt. Men jag har fortfarande jobbet och det är jag glad för. Och väl på jobbet var det bara att byta om och ta en frukost beståendes av macka med salami och gurka, yoghurt med puffar och musli, äppeldricka, apelsin, vattenmelon och kaffe. Det blev en del dammsugning i början men sen fick jag hjälpa till att ställa fram koppar, glas, skålar och tallrikar. Det var rätt mycket disk att ta fram då det inte var så mycket framme när vi började städa restaurangen så jag blev rätt trött efter ett tag. Och ute regnade det så jag såg inte fram emot att gå till bussen sen eftersom jag inte hade någon regnjacka med mig. Men det skulle visa sig sen att det skulle sluta regna för en kort stund så att jag kunde gå ut och ta bussen. Men innan dess så fick jag hjälpa till med disken och jag fick lära mig hur den fungerade. Men först fick jag sortera bestik och efter det diskade jag allt som skulle diskas. Och ställde fram det också i restaurangen. Tiden gick rätt snabbt och rätt vad det var så skulle jag hem. Men arbetsledaren sa att jag fick hjälpa till i köket när jag ville. Kanske inte just idag men när det är något större event eller liknande om jag ville det. Så det ser jag fram emot! Det finns så många roliga saker man kan göra på ett hotel och det känns som jag bara utvecklas mer och mer för var dag. Vi får se vad jag får göra till slut. Kanske laga någon jättegod maträtt? Vi får se. Tills dess fick jag ta bussen till busstationen. Mamma ringde mig på vägen och frågade om jag var hemma. Inte än, sa jag. Då sa hon att hon kunde hämta upp mig så kunde vi åka till McDonalds och äta. De hade dock inte nachoburgare som jag trodde de skulle ha så jag fick ta en El maco och Co i stället. Det var mycket gott men lite slarvigt upplagt så att lite sallad hamnade utanför kartongen. Efter maten åkte vi till ICA knuten där jag handlade falukorv, tomatpure, passerad tomat, kummin, spetskål, gul lök, vitlök, persilja i kruka, mjölk, grädde, chips, Mer apelsin- och hallon/svartvinbärsdricka, paj, glass och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och eventuellt så ses mamma och jag någon gång mer under helgen eftersom hon ska upp till Dalarna sen. I en annan reva i verkligheten kan jag se verkligheten. Någonstans på en väg mitt i natten. Det är väl så verkligheten ser ut? Den vi får lov att hantera? Dag ut och dag in? Jag bara hoppas att det blir verklighet en dag men då måste jag få ta körkort. Och då kan jag inte ha den förvaltare jag har nu. Anser jag. Kanske en psykolog måste tillsättas så att jag kan lära mig prata med honom. Jag vet inte. Men körkort ska jag ha i vilket fall som helst. Väl hemma satte jag på radion. Det började blåsa rätt mycket mer när jag fick veta att det varit en skolattack i Fagersta. Något jag också kommer få lov att skriva om. Och som förhoppningsvis inte dödar all annan kreativitet. Det blåser mer än någonsin. I det som inte är verkligt. Kan vi hantera det? Eller kan vi åtminstone förstå det? Vi kan väl åtminstone försöka? Jag ska fortsätta skriva på berättelsen. Det kan hända att jag skriver på den här berättelsen som jag kallar Stelfrusen och som jag precis börjat på. För det mesta brukar jag bara ligga och läsa medan jag lyssnar på P2. Kanske något som jag ska fortsätta göra. Men tills dess skulle jag behöva komma i stämning. Jag måste rucka på verkligheten och då kan det hända att det uppstår revor i den. Revor som avslöjar andra verkligheter jag inte tänkt på evigheter. Som en biltur hem från Brunnsvik en gång för länge sen. Jag var i baksätet och mamma körde. Borta vid horisonten kunde jag se solen färga himlen blodröd. Det är sådana saker som jag kan sakna. Men även personer som gått bort. Livet är så obarmhärtigt. Man får bara försöka hantera det bäst man kan…