”Johan Ruth (son till Johan Johansson Ruth, tab. 1), f. 12.10.1850 med Hedda Lovisa Kellgren, f. 10.4.1828 i Borgå sn, död där 9.9.1904.

Johan kom redan tidigt i tonåren som lärling hos skomakaren Petter Sneikendal i Härpe på Sarvsalö. Under tiden som lärgosse gick han i skriftskolan och blev admitterad hösten 1839, efter att ha blivit underkänd tidigare på sommaren. Johans kunskaper i den kristna läran var tydligen inte så lysande, vilket även framgår av det flyttningsbetyg han hade med sig då han tio år senare lämnade Pernå och flyttade till Tirmo i Borgå socken. Här är det i alla fall skäl att påpeka att han var långt ifrån ensam om att gå om skriftskolan. En stor del av ungdomarna fick lov att på den här tiden göra det två och tre gånger. Vid skriftskolan i Pernå sommaren 1839 fanns det drygt 130 elever. Av dem blev nästan femtio inte admitterade, bland dem alltså Johan.

År 1843 finns Johan Ruth antecknad som skomakare på Idlax gård, för att ganska snart flytta till Bergby, där han försörjde sig som dräng. Johan vistades även i ett par repriser på Tyskas i Gammelby, innan han på hösten 1849 flyttade till Tirmo, för att där på allvar börja utöva det yrke han lärt sig.

I det ovannämnda flyttningsbetyget omnämns att han välfrejdad begått nattvarden samma höst. Vidare sägs att så mycket bekant är har han icke ingått någon äktenskapsförbindelse. Han är fri kroppslyte, men huruvida han är vaccinerad är icke antecknadt. Vaccintation mot smittkoppor hade införts i hela landet efter sekelskiftet, därav den sistnämnda anteckningen. Klockarna var förordnade vaccinatörer i församlingarna och särskilda vaccinationslängder gjordes upp.

Johan Ruth blev sockenskomakare i skärgårdsbyn Tirmo. Det var inte så enkelt att bli sockenhantverkare. Vid häradstinget prövades det nämligen om socknen, eller vanligen en bygrupp, behövde ett visst slag av hantverkare. Arbetsmöjligheterna för tidigare verksamma kolleger fick inte äventyras. Den som sedan hade lyckan att få fullmakt som sockenhantverkare innehade en trygg ställning i sitt yrkesutövande på det område som han tilldelats. Obehöriga hantverkare, så kallade bönhasar, sågs inte med blida ögon och fick stundom se sig kallade till rätten. Gårdshantverkarna hade däremot i motsats till sockenhantverkarna en ganska osäker ställning. Godsägarna kunde anställa och entlediga dem nästan hur de ville.

Det var på Markusas hemman som Johan Ruth slog sig ned. Tydligen fanns här någon stuga som han och den familj han snart fick kunde bo i. Sin livsledsagarinna Hedda Lovisa hittade han alldeles i grannskapet. Hon var dotter till Anders Gustaf Kellgren, spannmålstorpare på Nybondas, f. 21.4.1798 i Borgå sn, död där 14.9.1850, och Maria Henriksdotter, f. 9.11.1794 likaså i Borgå sn, död där 1.3.1862. Bröllopet stod i september 1850, alltså ett år efter att Johan kommit till Tirmo. Bruden var tjugotvå år fyllda, brudgummen nästan tjugosju.

I skomakarmästarens stuga föddes under åren inalles nio barn, fyra flickor och fem pojkar, men endast fyra av dem levde till vuxen ålder. Döden kom på besök alltsom oftast. Än var det rödsot, än frossa, strypsjuka eller bröstfeber barnen drabbades av som alldeles små och som ändade deras liv. Två av barnen blev kvar i Tirmo hela livet. Sonen Emil blev skutskeppare och dottern Amanda Maria gifte sig med Henrik Johan Hägglund, även han sedermera skeppare. De två andra barnen kom småningom att flytta till Pernå där sonen Edvard var koskötare på Isnäs gård, medan dottern Sofia bodde i Sarvlax, där hennes lagvigda Karl Fredrik Forsström var landbonde på Pellas.

Sockenskomakaren Johan Ruth höll sig vanligen med en lärgosse. Önskade en mästare flera lärgossar skulle ansökan vara uppe i häradsrätten. Sockenhantverkarsystemet var som redan tidigare framgått noga reglementerat. Till familjens försörjning bidrog fiske och så höll man sig med en ko. Det här framkommer från den detaljerade bouppteckningen efter Johan Ruths dö hösten 1899. Han var vid sitt frånfälle i det närmaste 76 år gammal.

Bouppteckningen upptar givetvis skomakarverktyg samt även diverse snickarverktyg. Bland övriga handverktyg och redskap kan nämnas spade, yxa, hammare, justersåg, bågsåg, lie, torvhacka, potatishackor och isbill. Antecknad finns också ½ del i mjölkvarn, värderad till tio mark, medan det ovannämnda ko-kreaturet värderats till femton mark. Att backstugubor och andra obesuttna hade en eller två kor var vanligt. Foder bärgades längs vägrenar och andra områden som markägaren inte utnyttjade. I skärgården togs även säv och rövass till vara som kreaturfoder.

Att fisket var betydelsefullt för familjen Ruth vittnar de fiskebragder om som upptagits i bouppteckningen – aderton braxennät, tre gäddnät, fyra mörtnät samt två nät för betesfisk. För att ta tillvara fångsten fanns fyra fisktunnor. Bland husgeråd och inventarier kan nämnas svagdrickstunna, vattenså, balja, byttor och stävor, degtina, kaffebrännare, koffert, bordslampa, handlampa och väggur samt diverse böcker. Vidare fanns det en spinnrock, två kälkar och en skottkärra. Sammanlagt värderas kvarlåtenskapen till 74 mark.

Johan Ruths hustru Hedda Lovisa fick uppleva några år av det nya seklet. Hon dog fyra år senare än maken. Deras barn (III a-i) och övriga ättlingar:”