En gång på väg till jobbet så öppnade sig revor i verkligheten en efter en. Från varje reva blåste det från ett landskap som var något helt annat än det jag befann mig i och jag var osäker om jag såg rätt. Men det såg ut att vara fjällandskap. Det blåste så mycket att man skulle kalla det en storm och jag kom knappt fram. Det tryckte som en vägg och det var så svårt att komma framåt. Jag visste inte hur man skulle skilja dröm från verklighet. Hur skulle man till exempel veta om de här revorna var på riktigt och inte någon slags dröm? De kändes verkliga i alla fall. Och den här blåsten kändes extremt verklig. Den blåste bort allting. Alla minnen och drömmar som jag någonsin hade haft. Försvann i blåsten tills det inte fanns någonting kvar. Och när jag var som tommast så ekade jag mest som ett innehållslöst skal. Men det fanns ändå något där. På något sätt. Jag hade trott att det inte skulle finnas något där men verkligheten var alltid rå och ogästvänlig. Jag var fortfarande en person i blåsten som försökte att inte blåsa bort. Och det blåste så extremt mycket. Det var nästan som att jag befann mig i en annan tid och plats än den jag befann mig i nu. En tid och plats som var en helt annan än den jag befann mig i nu. Då jobbade jag inte på hotell. Då satte jag upp tält i storm. Vilket gick så där. Men hur jag kunde minnas det; det hade jag ingen aning om. Det brukade ju vara en färskvara. Men någonting måste ju ha satt sig där i mitt minne. Vilket jag var tacksam för. För det gav mig något att jobba emot. Något som skulle få mig att komma till sådana landskap där det blåste mycket. Och det var inte för att man inte ville att det skulle blåsa för att man var där. Man var där för att känna sig levande och levande kände man sig när man nästan höll på att blåsa bort…