Har precis sett filmen Ghostbusters Frosen empire. Som handlar om demonguden Garoka eller något liknande. I början får vi följa med i början på nittonhundratalet när några brandmän upptäcker ett rum fullt med folk som frusit till döds. Och det där klotet som håller demonguden fången. Ghostbusters har en massa problem. Deras verksamhet ses inte med så blida ögon. Visst de hjälper samhället genom att fånga spöken men de låter en femtonåring jobba åt dem och förödelsen de ställer till med är förödande. Det är väl först när de stöter på det här klotet som de inser att Ghostbusters behövs. Det finns ett ställe som är ett uppgraderat ghostbustersställe. Där har de möjlighet att extrahera andar från föremål. Men innan dess så bedriver en av ghostbustersen en verksamhet där han inspekterar om ett föremål har en ande i sig. De får besök av en person som har det här klotet med sig. Han försöker sälja det dyrt och därmed lämna det bakom sig. Men det visar sig att han är en eldväktare som är den enda som kan fånga in demonguden Garoka sen. Sättet som Garoka bryter sig fri från klotet är genom att ta över en människas själ och få den att mässa något slags språk som varit utdött i flera tusen år. Ett språk som de även hörde i en vaxrulle när de skulle undersöka ursprunget till klotet från första början. De var till ett bibliotek och till ett gammalt sådant. De fick hjälp av en som kunde sådana gamla språk men det visade sig att en besittare hade tagit det i beslag och flydde med vaxrullen i en soppåse. De följde efter besittaren där de hittade den utomhus och nu hade den besuttit en staty på ett lejon. Förödelsen de orsakade var stor och fick hela verksamheten nedstängd. Allt verkade vara ute för dem men någon måste ju stoppa demonguden. Sättet som demonguden befriat sig själv var genom att utnyttja en människas själv. Vilket var den här femtonåriga flickan. Demonguden ville ha tillbaka sina horn. Och frigöra alla själar alla de andar de fångat in genom åren. Det var i mitten av juli men blev så kallt som att det var en ny istid. Enda sättet att fånga in demonguden var att använda koppar eller mässing. Som det fanns en dräkt utav och som den här eldmästaren sedan använde. Men mer tänker jag nog inte avslöja av den här filmen utan det får den som vill ta reda på mer om. Jag kan säga så mycket att jag blir väldigt exalterad över att ha något att skriva om. Och att det kanske sätter igång mitt skrivande på riktigt också. Jag vet inte. Det finns ju så mycket som distraherar en från skrivandet. Som diskandet eller läsandet. Men jag tror jag ska ha lättare att skriva något eget efter att ha skrivit den här filmen. En film som jag varmt skulle rekommendera. Den får fem av fem i betyg. Den var så bra! Jag hoppas verkligen att jag kommer igång med mitt skrivande nu för det har gått så lång tid utan att jag skrivit något. Eller skrivit har jag ju gjort men inte det jag ska skriva om. Dagboksanteckningar efter varje arbetsdag. Och sen är det inte säkert att alla läser det man skriver heller. Jag får ta det i min egen takt helt enkelt. Jag kan varken göra mer eller mindre. Sen vet jag att det är lite rörigt men det gör inte så mycket heller. Det är så det är att skriva. Man stöter hela tiden på utmaningar. Det gäller bara att inte ge upp allt för tidigt innan man ens har försökt på något sätt…

WordPress undrar vad jag tycker om kallt väder. Jag vet inte riktigt. Inte så bra antar jag. Nu när det är sommar vill jag ha varmt väder. Men det är väl oundvikligt med kallt väder. I alla fall när man bor så långt upp som man gör nu. Men det är ju inget mot hur det var att bo i Älvdalen. Där var det riktigt kallt. Och bada isvak. Det var riktigt kallt. Men nu pratade vi om kallt. Och det är ju oundvikligt att vädret blir kallt. Jag har tänkt att använda det i berättandet också. När det blir kallt väder så händer det oftast något. Kanske dramatiskt eller förändring i landskapet. Det beror helt på sammanhanget…

WordPress undrar om jag har någonsin brutit ett ben. Nej det har jag inte gjort. Däremot har jag hört andra som har gjort det. Och kan undra lite smått hur det går till. Går benet av helt och hållet eller vad då?

WordPress undrar vilka uppoffringar jag har gjort i livet. Oj! Många! När jag började journalistikutbildningen så gjorde jag en enorm uppoffring. Det visste jag inte då. Då var jag bara inne i det och tyckte kanske att läraren var lite sträng men kan idag förstå varför hon var det. Att ha kontakt med polisen kräver lite extra is i magen. Jag tror jag inte använde anteckningarna jag hade tagit på journalistutbildningen varken i Brunnsvik, Mora, Skattungbyn, Bonäs eller Nyköping. Det är först på senare tid som jag har börjat använda dem. Och jag har så många andra anteckningar från den tiden. När jag dör är det de enda som kommer finnas kvar av mig. Anteckningar. Vilket väl är lite därför som jag hade velat komma någonstans med mitt skrivande. Inte bara prata om att skriva utan att faktiskt skriva. Men ja; journalistiken har varit en rejäl uppoffring i mitt liv. Både till det sämre och bättre…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par polarknäckemackor, pulverkaffe och se färdigt något videoklipp av Marcus House. Innan dess kom två män hit och knackade på dörren. De frågade om jag fortfarande var intresserad av att odla och jag sa att ja det var jag. Då skulle de fästa en laminerad lapp där mitt lägenhetsnummer stod på en pallkrage åt mig sa de. Så fick jag odla där om jag ville. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen grönsak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Och på busshållplatsen stod jag ensam. När bussen kom så var jag helt ensam i bussen också. Vilket var rätt skönt. Det är så mycket folk ändå runt omkring mig. Eller jag hade kunnat tänka mig att ha folk runt omkring mig så länge de är vänster. Det kan jag sakna det att jag en gång var på en veckokurs med Ung Vänster. Det är svårt att hålla uppe sitt engagemang men man försöker i alla fall. Ibland får man hem tidningen Rak Vänster i brevlådan också men jag hade önskat att jag hade blivit vän med de jag träffade på Facebook. Jag hade verkligen önskat det! Nu är det som de bara försvann. I alla fall så klev det på fler personer allt eftersom. Och bussen till Harg blev nästan trång. Enda platsen som var ledig var sätet längst fram så jag satte mig där. Väl på jobbet var det bara att byta om. Och sen gick vi till garaget där vi hämtade åkgräsklipparen, gågräsklipparen och trimmern. Jag gick med gågräsklipparen och jag klippte där det gick att komma åt framför några buskar, runt ett träd och på en slänt. Efter att jag hade gjort det så var jag för trött för att fortsätta dock så då fick Patrik ta över. Och jag satt och bara blundade. Njöt av solen. Hade lite tid att tänka på livet och hur det blivit. Jag kan sakna när vi åkte Finlandsbåt till Finland om somrarna när jag var liten. Nu kanske jag gör det igen. Med lite övertalning från pappa. Men just där och då satt jag och njöt av solen. Det känns som att man försöker njuta medan ett kärnvapenkrig pågår. Eller jag kunde höra någon skrika i alla fall. Högt och med gäll röst. Jag skulle senare upptäcka att det var en tant som skrek. Jag gick till garaget tillsammans med de andra. Jag hämtade krattan och gick för att samla ihop lite gräsklipp i en plastpåse. Det var då jag hörde den här tanten skrika på mig. ”Vad fint du gör!”. ”Ska vi spela fotboll?”. ”Fast det kan jag nog inte göra för benet…”. Hon gjorde mig förvirrad i alla fall. En totalt främmande människa som börjar prata med en annan främmande människa. Så kanske man kan göra men så gör inte jag. När jag var färdig så gick jag tillbaka med krattan. Jag hade pratat med Patrik innan och frågat om den där boken av Jan Guillou så den kanske jag får låna snart. Kanske blir en bra inspiration till skrivandet för min del också. Det här med att skriva om spioneri och detektiver. Men så när vi gick tillbaka från garaget så la jag ifrån mig plastpåsen med gräsklipp bredvid pallkragen. Jag grävde ett stort hål i pallkragen och tog fram mina tre pumpaplantor. Satte ner dem och täckte över med jord. Täckte sen över med gräsklipp och hoppades att det skulle hålla sig fuktigt så. Vattnade tre kannor på odlingarna. Mamma ringde. Jag fick komma hem till henne om jag ville. Jag bytte om och sedan gick jag. Dock såg plantorna rätt ledsna ut innan jag gick iväg vilket får mig att tro att jag tagit död på dem genom att vattna för lite. Vilket skulle va väldigt tråkigt i så fall. Men vi får se hur de ser ut på onsdag. De kanske har återhämtat sig sen dess. På väg hem till mamma tog jag några kort på några villor. Senare skulle jag lägga upp det i ett Instagram-inlägg. Jag vet inte om jag beskrev det jag ville beskriva egentligen dock. För vissa är det hem, för andra en del av en vy, ett landskap. Kanske ett drömlandskap. Det är lättare att hantera ett drömlandskap om man utgår från villor. Det känns mer naturligt på det sättet. Men jag har aldrig gjort så. Jag har börjat bland röda byggnader. Och nu senast på Tonys pizza. Men jag ska inte ge mig in i det jag skriver. Det har jag synopsisen till för. Jag gick i alla fall hem till mamma och jag måste säga att jag aldrig vänjer mig vid de där trapporna som leder upp till hennes lägenhet. Bella blev som galen av att se mig men jag skulle klä av mig och ta av mig skorna först innan hon kunde hälsa på mig. Sedan kunde hon hälsa på mig och jag hälsade på henne. Och mamma skulle laga färdigt maten. Hon skulle bara skära upp kål sen var hon färdig. Men hon varnade mig för det var stark mat. Hon hade haft i två chili i. Utan kärnor men likväl kärnor. Det var någon kycklinggryta av något slag. Och till det åt vi ris och skuren kål. Och drack god saft till. Vi satte på Google casten för mamma sa att tv;n hade slutat fungera igen. Det blev Jens vildmark och det var väl egentligen ett avsnitt som vi hade sett där Jens vandrade i vildmarken på sommaren med två hundar och var med på kalvmärkningen och blev så generad av en tjej som var i bikini. Vad hon same? Jag kommer inte ihåg. I alla fall skulle vi åka iväg klockan fyra så vi hann inte se när Jens var i Kanada. Det får vi göra en annan gång. I alla fall skulle hunden Bella kissa och bajsa gjorde hon aldrig. Sen åkte vi iväg. Jag kan fortfarande känna en dragning till att själv sitta bakom ratten som jag gjorde när jag övningskörde i Mora. Men det är något som tar emot. Jag vet inte vad det är men jag kan bara tycka det är synd att det blivit så. I alla fall åkte vi till ICA knuten där jag handlade oliver, mjölk, chips, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, paj och glass. Sen åkte vi till Arken zoo och klippte Bellas klor. Eller jag stod utanför och åt min gladd. Euphoria tror jag den hette. Mycket god. Men sen gick jag in och då var de nästan färdig. Efter Arken zoo så åkte vi en liten sväng till Blosterlandet där jag skulle handla några hållare för min blomlåda. Efter att det var gjort så åkte vi hem till mig. Vi såg min pallkrage som står framme nu. Jag känner mig hyfsat exalterad över att börja odla där men vet inte riktigt vad jag ska odla. Mamma sa att hon kunde komma med några plantor. Men jag kan fortfarande inte komma över att jag kanske tagit död på plantorna på jobbet. Det är bara att vänta till onsdag för att se hur det står till med dem. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om idag. Jag kom ju hem och packade upp min väska och satte på radion och datorn och satte dit dessa hållare så att blomlådan nu sitter på räcket i stället för på golvet. Min plan är att ta mig till centrum någon gång när det blir tjugoandra maj och förtidsrösta på Vänsterpartiet och eventuellt köpa två böcker. Kanske köpa någon fika också när jag ändå är där? Jag funderar kring vad det är jag vill skriva om egentligen. Det ger mig sån ångest. Men jag kan inte skriva på en berättelse som den är. Jag måste ha en synopsis som jag kan gå på. Och det har jag inte nu. Det ger mig sån ångest. Men jag kanske får ångest av annat också som att jag inte har någon tjej som jag kan vara tillsammans med. Jag har inte bråttom dock. Kärleken får ta den tid det tar. Men det här skrivandet tär på mig. Eller kanske inte tär men ibland kan det eventuellt bli för mycket. När man har skrivit utan att riktigt tänka sig för. Då har man jättemycket text att ta reda på. Men jag ska ta reda på den här texten. Det ska jag. Ni får ge mig lite tid bara. Tid och vilja att skriva. Det är väl allt som behövs för att skriva? Så är det nu i alla fall. Sen vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om mer här nu. Känns som jag skrivit om det mesta men det finns förstås alltid mer. Om död och elände. Som livet mestadels verkar bestå utav. Men jag ska inte bli för långdragen utan ska börja på min synopsis nu. Jag kanske blev lite väl mörk just nu. Men ibland måste man vara lite mörk också. Mitt skrivande innehåller mycket mörker. I alla fall när jag skriver om de djupaste drömmar. Drömmar som innehåller de mest gigantiska byggnader. Byggnader och en vilja att ta sig upp mot högre höjder. Precis som han gjorde en gång…