WordPress undrar vilka aspekter jag tror gör en person unik. Jag tror att förmågan att sitta tyst i ett rum gör en unik. Om man inte kan göra det så är man nog inte särskilt unik. Då är man nog mer som alla andra. Och det vill man ju inte. Man vill ju vara unik. Men vad innebär det att vara unik? Det vet jag inte riktigt men jag kan ju spekulera lite. Och då skulle jag nog säga att man inte är unik om man är som alla andra. Man går upp, gör sin frukost, går till jobbet, går hem från jobbet och sen repeterar allt igen nästkommande dag. Men jag vill nog trycka på det här med förmågan att sitta i ett tyst rum är nog viktigast för att avgöra om någon är unik eller inte. För om man inte kan göra det så är man nog inte särskilt unik. Men sen kan man ju fråga sig; hur tyst ska man ha det egentligen? För jag har nästan alltid musik. Och inte blir jag mindre unik för det! Snarare tvärtom. Men att sitta i ett tyst rum är för mig en pina. Kanske att man är unik när man vågar lyssna på musik bland folk? För i så fall blir det många fler som är unika än man först tror. Fast kanske inte trotts allt. För att lyssna på musik bland folk är en motståndshandling. En motståndshandling mot det tysta tråkiga livet som de flesta lever. Nej tacka musik vet jag. Det har varit en räddare i många situationer som annars hade blivit tråkiga…

WordPress undrar om jag kunde få något uppkallat efter mig, vad skulle det vara. Oj mycket! En gata, en staty, ett hus, en byggnad, en park, ett torg. Något ställe där många människor är på. Grejen är att bli så offentlig som möjligt så kanske en gata?

WordPress undrar vad som får mig att skratta. Svårt att säga. Kanske när någon gör bort sig? Jag är inte en så komisk person i övrigt. Har svårt att förstå när någon skämtar. Tror väl oftast att folk är allvarliga tills det blir uppenbart att det är ett skämt av någon anledning. Fram tills man inser det känns det som man går på ett minfält. Minsta snedsteg och någon ska alltid ha något att säga till om. Det är väl därför som satiriker känner att de har så svårt att vara satiriska idag. Alltid kränker man någon vare sig man vill det eller inte och det är bara att leva med det för det är vad vi socialt accepterat i vårat samhälle just nu…

WordPress undrar när jag var fem, vad ville jag bli när jag blev stor. En isbjörn. Jag hade sett det på en reklam att man blev en isbjörn om man åt glassbåt. Så jag åt glassbåt och kände på öronen men blev så besviken när de inte blev ludna. Jag hade så orealistiska framtidsplaner när jag var liten. Och vid ett tillfälle trodde jag att man kunde bli en apa eftersom jag hade sett på någon musikvideo som min storebror skickat till mig och som var full av apor. I alla fall såg de ut som apor. Men jag vet inte riktigt vad syftet med musikvideon var. Kanske att förlöjliga apor? I så fall lyckades de ganska bra…

WordPress undrar vad det är som de flesta inte förstår. Jag har lite svårt att svara på den frågan utan att verka fördomsfull. Men kanske hur svårt polisen har att lösa brott? Det finns alla möjliga faktorer som spelar in där. Som vad den misstänkte hade på sig, vad han eller hon gjorde och varför han eller hon var misstänkt från första början. Det tänker jag är svårast för tjejer. Alltså det här med att anmäla när man hamnar mitt i ett pågående brott. Det måste finnas jättemånga tjejer som befinner i våldsamma relationer och även fast jag själv inte har någon erfarenhet av det så kan jag känna att samhället blivit mer kallt den senaste tiden. Men man måste ringa polisen när det pågås ett brott. Det går inte nog att understryka hur viktigt det är att man faktiskt gör det. För om man inte gör det så har det i princip inte hänt. Vad jag tänkte skriva om, hur journalister har det, för att det måste hålla sig till sina begränsningar kanske är ännu viktigare eftersom det är något jag tror att de flesta inte förstår. Hur det är att jobba som journalist idag. Och ja; jag har ett datum den sjuttonde april där jag får prata på om alla journalistiska regler som finns men jag måste fortfarande ligga på. Det kan inte va så som det har varit nu där några killar bestämmer vad jag får och inte får göra. På ett sätt var det en mardröm när jag kom tillbaka från Rädbjörka. Jag bara önskar att vi kunde sluta prata om aktiviteter och började prata om saker som verkligen betyder något. Och jag borde ha legat på Kevin där om att han borde gå på journalistmötet också för som det är nu så kommer väl ingen på journalistmötet. Men ja; man kan fortsätta arbeta som om allt är som vanligt som vanligt. Det går ju också att skriva om, om man har lust till det. Men jag har ingen större lust att skriva om arbetet. Det enda som intresserar mig för tillfället är journalistiken. Eller intresserar kanske är fel ord men något ord måste jag väl ändå ha för att beskriva min relation till journalistiken? Som ett tvång? Ett måste? Jag vet inte hur mycket till jag kommer orka med det här. Att banka huvudet mot en vägg. Det är så det känns. Och inga tack får man. Inga uppmuntrande ord för att man skrivit en nyhet. Ibland är jag rädd för mitt liv. Då påminner jag mig själv om att det finns andra saker att skriva om. Mindre läskiga saker än mord, misshandel eller trafikolyckor…