WordPress undrar vilken den största utmaningen är som jag kommer att möta under de kommande sex månaderna. Kanske att söka till folkhögskola? Och om jag kommer in; hur jag ska ta mig till och från skolan. Kanske att det inte går. Kanske att jag får lov att plugga på distans. Vi får se. I alla fall pluggar jag ju skrivarkurs på folkuniversitet just nu och det känns ju bra. Nu ska jag bara göra synopsis och novellkurva av den berättelsen Pajas Pyjamas och sen får vi se vad jag hittar på efter det. Kanske kommer jag på en ny historia som jag inte tänkt på länge? Jag vet inte riktigt. Vi får vänta och se…

WordPress undrar vilket råd som jag skulle vilja ge mig själv som tonåring. Till att börja med var livet helt annorlunda då. Då levde ännu farmor och mormor och morfar och Stig Holmberg. Örjan Svedberg visste jag inte om än men skulle lära känna förr eller senare. Om det fanns ett råd att ge till mig själv som tonåring, bara ett råd, så är väl det att inte ta sig själv på alldeles för stort allvar. Det finns det allt för många som är duktiga på redan. Att ta sig själv på alldeles för stort allvar alltså. Också ska man behöva lyssna på dem även fast man egentligen bara vill springa ut i skogen. För det gjorde jag mycket i högstadiet. Sprang ut i skogen. Om det fanns ett råd jag hade kunnat ge mig själv som tonåring så är det att sluta med det. Gå högstadiet, träffa folk, gå på fester. Jag önskar att jag hade sett den sidan på högstadiet. Men det skulle krävas att jag skulle gå gymnasiet och folkhögskola innan jag skulle inse värdet av en riktigt bra fest. Den där det är mycket musik, ljus och folk. Och man sitter där i sorlet och undrar hur man hamnat där. Men inte på ett dåligt sätt. Utan mer på ett bra sätt. Det önskar jag att jag hade gjort i högstadiet. I stället sprang jag ut i skogen. Och en gång rymde jag hemifrån. Men det är en helt annan historia…

WordPress undrar vad som tråkar ut mig. Meningslösa möten? Möten där man ändå inte kommer fram till något. Det är så värdelöst att prata om ämnen som ingen ändå bryr sig om. Att prata om aktiviteter är som att undvika prata om något annat och jag vet inte vad det här något annat är men inte är det aktiviteter i alla fall. Vad som tråkar ut mig är människor som vägrar att förändra sig. Alltså vägrar. De lever bara på samma liv dag ut och dag in och är nöjd med det. Men när något händer. Alltså verkligen händer. Då ska man ha möten och prata aktiviteter. Fast att man kanske egentligen borde prata med polisen. Varför ska man prata med polisen då? Det har jag frågat mig många gånger. Jag har inte ringt polisen sen den gången jag blev slaktad rent mentalt. Jag har nästan bara dåliga erfarenheter av polisen. De trakasserar vanliga medborgare som bara försöker leva sina liv normalt och när det gör det så har de drabbade inte så mycket att säga till om. Jag tänkte på det att när vi satt på Esspressohouse, jag, mamma och lillebror, så kom det in tre poliser där och tycktes säga till några personer att gå ut. Mamma reagerade med att säga att ja det är ju inte till för att sitta i om man inte fikar. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt men tyckte väl att det kändes konstigt. Att fullt utrustade poliser kunde gå in i ett kafé lite hur som helst. Efter det skulle jag ju på skrivarkurs i alla fall och det är ju en helt annan historia…

WordPress undrar vad som är min favoritdryck. Coca cola. Kort därefter kommer aloe vera-dricka som är en dricka som jag fastnat mycket för. Jag fattar inte att jag inte upptäckt den förut för den är hur god som helst och tar slut hur snabbt som helst. Uppfriskande helt enkelt! Annars tycker jag väldigt mycket om Mer päron- eller äppeldricka. Annars har jag nog ingen tydlig sådan favoritdricka. Till vardags dricker jag ju mjölk men det är ju bara för att jag är törstig…

WordPress undrar vilka mina favoritpersoner att umgås med är. Pappa. Och nu på senare tid även mamma. Även fast jag kanske inte kommer kunna umgås på samma sätt med mamma som med pappa. Det är för många saker som har hänt. Saker som skapat trauman i mitt minne. Som när polisen kom och hämta mig. Förvåningen över att se tre poliser stå i mammas lägenhet var enorm. Och är fortfarande ett ärr i mitt minne. Men jag är beredd att försonas med min mamma. Om hon tillåter mig att skriva om sådana saker som gör ont. För det är bara så vi kan gå vidare. Att skriva om saker som gör ont…