Nu har jag sett A cure for wellness. Den har innehållit allt sådant som man kanske tycker är undanstötande. Speciellt de där ålarna. Man vet inte om de är en illusion eller på riktigt. Ibland är de en illusion, ibland på riktigt. Slutet var en riktig avslutning. Men själva filmen i sig innehöll en massa saker som många skulle anse sig vara anstötande. De tror att de är där för att få en bottning men blir istället sjukare och sjukare. Tänder lossnar. Och det sägs att något finns i vattnet. Något som får dem att bli uttorkade. Under ett tillfälle åker huvudpersonen med den tjej som bott där hela sitt liv till byn i närheten. Hon får uppleva hur utomvärlden ter sig. Hon får tag på ett läppstift och får lyssna på musik som hon aldrig lyssnat på förut. Samtidigt upptäcker huvudpersonen att när han är hos en veterinär så har de en ko där som är sjuk. Det visar sig att dess mage är fylld av dessa ålar när han skär upp magen. Alltså avlivar kon. Så något är verkligen fel på vattnet. Men andra saker är anstötliga också. Som att någon som verkar vara död egentligen inte är det. Och att det är en ganska vanlig sak som de håller på med på det här stället. Det finns en massa behandlingar, vissa mer märkliga än andra. Som en gång när huvudpersonen är i en tank som fylls med vatten. Han andas genom en syrgastub medan de som har hand om behandlingen har fyllt upp att onanera. Det är alltså en kvinnlig och manlig personal och de märker inte av när huvudpersonen håller på att kvävas. Den kvinnliga personalen klär av sig medan den manliga runkar låtsandes att de har sex. Men sedan upptäcker att han håller på att kvävas och släpper ut honom. Men där är de där ålarna. Fast när de ska kolla efter om ålarna är kvar så är de inte det. Det här var en väldigt lång film. Men den handlade mycket om det tråkiga börslivet som många människor lever. Det fick till exempel huvudpersonens pappa att ta livet av sig. Och i slutet vet man inte om livet på institutionen eller börsen var rätt. Det spelar heller ingen roll. Det enda man tänker på är att det var ett så bra slut och att allt blev så bra avslutning trotts allt. Trotts allt de hade varit med om. Trotts alla märkligheter de varit med om. Som man inte vet om de är verkliga eller inte. Men som är en stor del av vad filmen är. För det är så mycket märkligt som händer i den. Jag tycker också att huvudpersonen gör en bra insats i filmen The amazing spiderman 2 och hade hoppats att det kom en uppföljare på den. När jag googlar på det så ser jag att han heter Dane DeHaan. Men nu handlade den här recensionen om den här filmen och jag måste säga att den var väldigt bra. Speciellt avslutningen var helt underbar. Mer säger jag inte. Annars är jag rädd att jag försäger mig. Eller säger något som jag inte vill säga. Så jag nöjer mig med att säga att det var en väldigt djuplodad film. Tog upp många viktiga ämnen. Nu börjar det bli lite mycket skrivet men jag tyckte den var så pass bra att jag vill hålla kvar den ett litet tag till. På många sätt var den anstötlig men bra. Mycket bra…

Jag funderar vad jag vill skriva om nu. Som ni nästan kunde ana så kom jag inte iväg på jobbet idag. Istället blev jag sittandes här skrivandes om saker som jag inte begriper något om. Jag hade tänkt sitta här ett litet tag till i alla fall. Jag kanske ska se på den där filmen A cure for wellnes på Prime Video. Annars ska jag ju försöka läsa ut den där tidningen Skriva. Men jag känner ändå för att skriva just nu. Skriva om hur jag mår. Jag är väl ganska seg. Men det är inget allvarligt. Jag undrar hur det ska gå med den där tidningen. Men de har ju sagt åt mig att inte tänka på den så jag ska inte tänka på den. Trotts allt. Oftast har det ju motsatt effekt. Men ingen är intresserad vad jag vet att skriva tidning. Jag bara skriver för att jag känner för det. Sen får andra läsa om det om andra känner för det. Inget behöver liksom vara skrivet i sten. Men vissa saker behövs skrivas om. Som en trafikolycka i Nyköping. Det är liksom inget svårt. Men tydligen är det de. För så fort jag nämner det så börjar det pratas om intressen och viljor och en massa sådana saker. Men nyheter har ju inget med det att göra. Det bara är som det är och skriver man inte om det så skriver man inte om det. Då förblir det oskrivet. Och det är ju tråkigt när det blir svårt. Men jag känner nu att jag inte kan tvinga fram något. Det får liksom komma fram när det kommer fram. Oavsett om det gäller att någon vill skriva tidning eller åtminstone lära sig grunderna i hur man skriver tidning…

Jag hade väl egentligen behövt hjälp med att skriva den här tidningen. Det är lätt att vara efterklok men när någon sa att hon nog hoppar att skriva tidning så hade jag kunnat fråga om hon vill skriva tidning. För om hon vill skriva tidning så måste ju jag lära henne hur man skriver. Men det känns som jag la fram det mesta på mötet igår. Jag la fram allt jag hade om journalistik; läste upp alla nyheter som ägt rum i Nyköping den senaste tiden och pratade om notisskrivandet där man måste hålla sig till 50 eller 200-300 tecken. Jag upplevde dock att jag blev bemött med arrogans. Så här efteråt undrar jag vad hon ville ha sagt med att hon inte ville skriva tidning. Är det så att hon inte orkar eller bara inte vill? För om det bara är som så att hon inte kan på grund av någon outgrundlig anledning så kan jag inte förstå vad problemet är. Det hettade till en liten stund och jag funderade en liten stund om det var läge att ringa polisen. Vi har en person på boendet som har väldigt svårt med sina känslor. Hon blir väldigt lätt aggressiv och högljudd. Om man dessutom pratar journalistik så kan hon få ett utbrott. Det handlar fortfarande om det här om att ha det som intresse eller vilja. Att hålla på med journalistik alltså. Men journalistik har inget med intressen eller viljor att göra. Det är ofta alldeles oglamoröst. Så jag fortsätter skriva journalistik när jag kan. Jag får återkomma om det har visats intresse från annat håll att skriva journalistik…

Jag hade ju egentligen inte tänkt skriva något om det men jag saknar ju Naturguidesutbildningen i Älvdalen. Jag saknar alla grejer vi gjorde. Alla turer vi var ute på. Förutom att göra upp eld och klä sig rätt så fick vi lära oss att köra skoter. Och bada isvak. En obeskrivlig känsla där det känns som man blivit av med sina fötter. Men sedan fick man värma upp sig själv med nytt ombyte kläder som var torra och något varmt att dricka. Annars vet jag inte riktigt vad vi gjorde i Älvdalen. Vi var ute väldigt mycket. Så pass mycket att det blev övermycket. Och jag funderade ofta hur jag skulle klara av de tre åren i Älvdalen. Speciellt med tanke på att jag bodde i Mora. Tog bussen tidigt på morgonen för att byta till buss mot Älvdalen i Mora busstation. Kanske att jag har något mer att skriva om Mora busstation? Något om alla de bussar jag tog där. Någon gick till Kättbo, någon till Älvdalen, någon ända till Idre. Det gick även bussar till Våmhus och Orsa. Bonäs som jag bodde i tre månader. Så många minnen jag har att skriva om. Jag är ledsen om jag stör men det känns fortfarande som jag bor i huset i Bonäs. Så den som bor där får flytta på sig lite. När jag skriver om källaren. Och mellanvåningen. Och övervåningen…