Jag funderar på hur det kommer gå med den här odlingen egentligen. Jag hoppas ju att det går bra men har börjat odla gröngödsel och mjölmajs redan nu. Inomhus går det mycket bättre att odla saker som är lite mer krävande. Men i mitt hem är det inte bara odlingarna som är intressanta. Jag har inte bara haft gröna fingrar. I mina bokhyllor har jag böcker från Brunnsvikstiden. Från Kerstin Ahlbergs pappa. Lever hon än? I alla fall lever minnet av henne. Liksom minnet av Kättbo fortfarande lever. Och skogen som är så djup att det inte finns någon ände på den. Det var några veckor sen jag var där men minnet lever fortfarande kvar. Det är tydligt och jag behöver inte komma dit på ett tag. För ett tag. Jag fick lov att ta ett kort på vägen. Vägen som går till Venjan. Och som också går till Tiberget. Det gick mycket fort. Men minnet är tydligt. Det är det som är det viktiga. Det är i alla fall det jag intalar mig. Konstant. Hela tiden. Att jag kan skriva något om någonting som egentligen är en fäbod som befinner sig så avlägset att det i princip skulle va omöjligt att gå dit. Och ändå gjorde vi det en gång. Vi som i mig, Yvonne och Micke. Gick en helt obegriplig lång sträcka samtidigt som vi hade djur med oss. En helt obegriplig sträcka att gå med får, getter och en häst. Men det finns inga djur i mina drömmar. Inga människor heller. Faktum är att jag är osäker på om det finns mycket i över huvud taget av detaljer och identiter. Något väldigt viktigt saknas som får drömmen att gå vidare. Eller bara att det finns något där som kan ge mig en riktning till var jag är. Ett slags landskapets identitet…
