När jag gick Skattungekursen var en del av utbildningen att gå vadmalskurs. Om man ville förstås men det var det många som ville. Det krävdes ju en del av ens tid och vilja att väva det där vadmalstyget. Som till en början var garn men som sedan blev tyg. Först när man hade stampat det och det gjorde man på ett ställe i närheten som hette Noppikoski. Det var ungefär som man kunde tänka sig att väva ulltyg. Det tog väldigt lång tid eftersom det skulle bli väldigt mycket tyg och gick tyget sönder så fick man laga det med en speciell knytteknik som knapp syntes. Men sen när tyget var färdigt så hade man ett jättelångt ulltyg på rulle. Som alltså skulle stampas med en vattenstamp i Noppikoski. Men sedan kom också beskedet att man morfar insjuknat i cancer. Men det är en helt annan historia…

Vi hade skaffat en sandlåda till Stjärnhov. Det är inte så enkelt som de flesta tror dock. Till att börja med behöver man en träställning. För att sen ha något att hälla i all sand som man tagit någonstans ifrån. Jag har för mig att de skaffade det till mig för att jag skulle bli glad. För det var precis efter att vi hade flyttat från det rosa huset som låg på kullen. Och som låg så där nära kullen. Men jag ville vara med pappa så mycket jag bara kunde. Och det var svårt att finna glädje i låtsasgrävskopor och spadar av plast. Men jag försökte och i min egen fantasi så var jag min egen byggnadsarbetare…

Det här ser jag lite fram emot att skriva om. Jag kan börja med att skriva om Cormac McCarthys dystopiska bild av ett framtida USA i Vägen där klimatet fullständigt löpt amok. Sedan kan jag försöka skriva mina egna försök att beskriva dystopiska landskap. Vilket inte går lika bra men ändå går på något sätt. Dessa landskap är lite märkligare eftersom de byter skepnad så ofta. Byter stil. Byter landskap för landskap. I ena stunden kan du vara i det ena landskapet för att i det andra vara i det andra landskapet. Och avståndet kan sträcka sig flera mil. Vi pratar alltså om kontraster som är så stora att det är ungefär som att sätta in en öken i en djungel. Eller ett gräsklätt landskap som blir till ett skogslandskap som blir till ett tätbevuxet skogslandskap. För att i slutänden bli till ett fjäll. Men jag undrar om inte det mesta handlar om Kättbo trotts allt. Fäboden, den övergivna fäboden, ruttnar sönder och försvinner i drömmen. Och blir bara ännu en del av skogen. Skogen som är så förintande och så obarmhärtig. Men samtidigt är den bara det. Skog…

Ett julminne. Första advent. Kulturer och traditioner. Att tända första ljuset i december. Att sedan tända alla fyra ljusen. Är en obeskrivligt skön känsla. I en kall tid. Jag kan komma ihåg när vi bodde i Nyköping och var på något kapelliknande ställe där det fanns tända ljus och pepparkakor och glögg och allt var så där mysigt. I Brandkärr. Förmodligen skolavslutning. Sedan var det bara att åka upp i hiss. Till sjätte våningen. För så bodde jag. Från tvåan till fyran…

Det här var lite av en utmaning att skriva om. Vad finns det liksom att skriva om sniglar? Mer än att de är äckliga så fascinerades man väl ganska mycket av dem när man var liten. Jag är ganska säker på att det fanns ganska många såna där jag bodde i Stjärnhov. Sniglar var äckliga och långsamma. Har ett konstigt skal som, när det går sönder, visar alla snigelns hemliga inälvor som finns där. Sen så har vi det faktum att de gömmer sig i sitt skal när man plockar upp dem och försöker kolla på dem. Varför skulle man vilja göra det från första början? Det enda jag minns att jag gjorde när jag var liten var att cykla omkring i Stjärnhov och vara med mina kompisar som jag hade då. Vilket bevisar att man kan ha väldigt gamla minnen från när man var mycket liten. I det här fallet bodde vi i ett vitbrunt hus. Så det var mycket var mycket barndomsminnen som innefattades i det huset…