Jag borde skriva om nästa bild här nu. Jag tar alldeles för lång tid på mig. Men samtidigt känns det som jag glömt något. Jag skriver ju inget om det jag borde skriva om. Så klart. Om de oändliga gräsmarkerna jag hela tiden drömmer om. Men så är det något som blockerar mig. Något som får mig att inte se klart…

Vad är det? Det är en bild. Det här är en bild på bystugan. Där vi brukade vara på aktiviteter på fredagar. Film och sånt. Också en del idrott. Vi var mycket för idrott på Siknäs skola. Och ofta var de som var till Kättbos bystuga också till Siknäs skola. Som om det var något man skulle tänka på när man var där. Men det gjorde man ju inte så klart…

Jag drömmer att jag är tillbaka i Kättbo. Jag drömmer att jag går på Kättbos vägar. Fast utan körkort och bil blir vandringen så väldigt lång. Det är därför som drömmen är så väldigt lång. Det var också det där rymningsförsöket som jag också drömde om den gången. Gräsmarkerna, rymningsförsöket, fäboden och den tätbevuxna skogen. Är alla ställen som går att hitta i Dalarna. Men så den där eken. Som hänger ut över sjön. Och som ser ut att va så väldigt gammal. Finns egentligen i Stjärnhov…

Så egentligen finns ingen ordning i drömmen. Ingen logik. Det är som de säger; drömmar är oftast helt obegripliga. Innan man gett dem en handling…

Men man gör inte det för man vet att man kommer fastna. Eller man kan fastna. Kanske kan man prova bada ändå? Plötsligt dyker en annan bild ur minnet upp. En bild där jag försöker bada i en tjärn men där det är så mycket bråte att jag knappt kommer i…

I den här finns det en massa björkar. Och en massa gräs. Det är så grönt att det är som det inte finns något annat. Man känna att man, får en kort sekund, bara kan stå där och vila ögonen på allt det här gröna. Bara inte alla dessa träd försvinner och gräset blir oändligt. Som i den där drömmen. Jag vill helst slippa ta en sån där lång promenad igen. Men det är något som säger mig att det inte är över. Det är mitt undermedvetna vi pratar om. Det är det jag upplevt vi pratar om. Och det är platser som jag varit på som vi pratar om…

Sådana platser kan man inte bara lämna hur som helst utan att drömma om dem. Men då måste jag börja skriva om Brunnsvik igen. Skriva som så många gånger förut om och om igen…

Förresten så badade jag inte. Så klart att jag inte göra det. Vem skulle göra det när det är så svårt att ta sig förbi det höga gräset…

Nu blev det lite fel bild. Det som var förra skulle egentligen bli nästa. Men, men. Nu beskriver jag den här istället…

Ja då har vi då en bild. Med en bild så lyckas man fånga tiden som var då. Och med en bild lyckas man också fånga platsen man var på då. Långt där borta i bakgrunden över vägen kan man se ett litet ruckel som jag inte tror någon bor i. Några såna hus tror jag finns lite här och var i Kättbo. Och det är lätt att skriva att det övergivet och öde. Men jag tror inte det beskriver bilden så mycket. Mer att det blivit lämnat…

I alla fall; jag vill skriva lite mer om förra bilden som egentligen skulle ha blivit nästa. På bilden kan man alltså se en halvö och där är jag nästan säker på att någon bor. Men för det mesta är det bara en härlig sommarbild. Solen lyser, gräset är grönt. Till och med björkarna är gröna och man får lust att bada…

Bara vatten. Byn är full av vatten. Men också några träd. Som hänger långt ut över sjön…

Det var ju det jag sa. Att jag såg en stor sjö. Långt där bortom gräsmarkerna. När jag befann mig så långt ner i det undermedvetna…

Nästa bild kommer bli lite av en utmaning. Men nog ska jag kunna beskriva den här också? På bilden ser man att något gömmer sig i grönskan. Är det ett hus eller något annat? Förmodligen är det ett hus fast egentligen vet jag ju inte. Jag har ju aldrig varit där. Jag kan ju bara föreställa mig hur det är att bo där. Att det förmodligen är som när vi bodde där när vi bodde där i Kättbo. Men jag kan inte föreställa mig hur det är att bo där. Jag kan bara inte det. Istället får jag bara titta på det. Det som verkar så privat och avskilt från resten av samhället. Frågan är om det är det. Det kan jag ju bara gissa mig till…