Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag såg på en video av UFOsxm och gjorde en Varma koppen sparris. Spelade lite minecraft innan jag gick till bussen som tog mig till Spindelplan. Väl där var det bara att byta om och sen var det dags att arbeta. Idag skulle vi skotta snö och grusa. Det gick så där. Vi fick hacka is med järnspaden. Vilket vi fick turas om att göra. Till slut var vi färdiga i alla fall och då kunde jag byta om igen. I gemenskapsrummet så hade jag ett samtal med en arbetskamrat som fick mig att tänka till. Vi pratade om journalistiken, skrivarkurser, körkort och god man. Jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt upplyft av det samtalet dock. Om alla saker man ska göra. Jag fick intrycket att hon mest ville skuldbelägga än hjälpa och sådana personer har jag inte mycket till övers med. Det är också anledningen till att jag funderar att byta god man. Till en som inte skuldbelägger en för att köpa en ny gamingstol. Han hade kunnat välja att kommentera så mycket annat! Men varför just den grejen? Hade han velat att jag använt den gamla kontorsstolen som gjorde märken i golvet? Som i så fall skulle kosta betydligt mycket mer pengar att laga än vad en gamingsstol skulle kosta. Nej jag får ta upp det med överförmyndarnämnden i så fall och se hur man går till väga när man byter god man. Arbetskamraten kommenterade något med att hon själv hade förstört golvet med dubbar men jag hade inte riktigt koll på var samtalet var någonstans. Jag ringde i alla fall till mamma och hon sa att hon kunde möta upp mig. Så jag gick och mötte upp mamma och hunden Bella ungefär halvvägs. Vi gick en extra lång väg så att Bella fick springa av sig lite. Sen gick vi in och jag kunde ha hjälpt till men det fanns inget att hjälpa till med. Mamma hade gjort kålpudding och sås så hon skulle bara steka och koka potatis. Jag satte på tv;n och såg först Folk och försvar. När det sen var dags att äta så satte jag på en video från youtube. Det var ChrisWhippit som spelade Indiana Jones. Det kan jag väl säga att mamma var lagom intresserad av. Men sen kom lillebror också. Jag har för mig att han skulle hämta några grejer från lägenheten. Så då passade han på att skjutsa mig, efter att vi hade sett den där videon, och efter att vi hade klätt på oss. Vi åkte till ICA knuten där jag handlade Varma koppen grönsak, salami, mjölk, pistagenötter, chips, Mer päron- och hallon/svartvinbärsdricka och hushållspapper. Efter det fick jag skjuts hem. Jag behövde inget matstöd, skrev jag till personalen. Så den mesta av tiden har jag tillbringat med att spela My little universe på mobilen. På youtube har jag sett hur det gått för Kimmypower efter operationen och när Zlice nuddade worldbordern i minecraft. Jag håller på att se när Olof nuddade worldbordern i minecraft och skulle kunna se på när Stamsite, Stitiana och Itsmebex gör samma sak. Jag funderar också på att se någon video från Marcus house och Scott Manley om SpaceX. Men, och det här är ett stort men, jag är fortfarande singel. Jag hade trott att jag, vid det här laget, hade hittat någon i alla fall. Och jag vet att personalen inte vill prata journalistik, men kan vi prata känslor i alla fall? Jag är rädd för att något mycket allvarligare kan hända i Nyköping om vi inte ser upp. Kriminalitet är inget att leka med. Är det så det är att vara journalist? Man är ensam. Det blir lättare att mörda en då. När ingen vet om vad som sker runt omkring en. Det pratas bakom ryggen på en. Och sen helt plötsligt är man död bara. Vem skulle sakna mig om jag gick bort? Min pappa, hoppas jag. Det är en person som jag hoppas att jag kan prata om allt möjligt med. Det kunde jag göra i söndags i alla fall när jag hade köpt rödsprit och tändstickor till vandringen. Men samhället känns alldeles för mycket som en scen från Kafkapaviljongen för att det ska kännas bekvämt. Och att ignorera journalister är något man oftast bara brukar se i diktaturer. En liten tanke från mig mitt i allt vardagsbestyr… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag spelade en del minecraft och väntade på att mamma skulle komma. Vi skulle äta hämtmat från Chop chop. Och allt såg ju ut att gå bra. Mamma och jag hämtade maten på Chop chop också åkte vi till lillebror. Men ungefär halvvägs så gick påsen sönder och all dricka rann ut. Det verkade dock som maten klarade sig som tur var. Vi var alltså hemma hos lillebror. Jag, mamma, lillebror, hans flickvän och hund. Medan vi åt så såg vi på The rain på Netflix. Det var evigheter sen jag såg den serien. Det var evigheter sen jag såg nånting på Netflix i över huvud taget. Efter maten tog vi en promenad. Vi gick till mitt gamla hem som var på sjätte våningen på nummer fyrtiotre har jag för mig. Vi gick förbi lekparken, Brandkärrsskolan och det som har varit fritids. Jag berättade för mamma att vi hade sett filmen Kasper i den fritidsbyggnaden men vad jag inte berättade var att jag hade ritat en bild på Rayman också. Det är gamla tider; så mycket har hänt sen den gången jag bodde på högsta våningen i ett höghus. Vi flyttade till Kättbo till exempel. Men jag tänker inte berätta hela min livsberättelse nu. Det får jag göra någon annan gång. När vi nästan var hemma så bajsade hunden Love. Efter det splittrades vi så lillebrors flickvän och hennes hund gick upp till sig och jag och lillebror och mamma gick till Biltema. Jag hade egentligen inte tänkt handla något men det blev både tändstickor och rödsprit som ska va till vandringen pappa och jag ska göra. Om vi ska göra den. Jag hoppas ju det så klart. Men så rödspriten var till stormköket. Efteråt fick jag skjuts av mamma hem. Och efter det har jag pendlat lite grann mellan att läsa och spela. Jag har tänkt på det här jag sa tidigare om jobb och så och tänkt att jag kanske var lite väl orättvis mot mina arbetskamrater på Spindelplan. Det är ju inte så att jag hatar jobbet precis. Men jag hade ändå velat ha ett samtal med Tony och Tanja. Inte just nu kanske. Men någon annan dag. Eller så jobbar jag som jag alltid brukar göra. Det funkar ju också. Och jag måste nog gå och lägga mig snart. Jag ska ju upp imorgon. Inte allt för tidigt dock; jag har inte börjat med det än. Att gå upp tidigt alltså. För det kan man väl göra om man inte är en kreativ person som jag. Som försöker skapa något som världen kan ta del av. Jag vet inte; jag vill inte sluta skriva ni i alla fall. Jag vill skriva ett litet tag till. Och sen jobba. Vad nu det är vi får göra imorgon. Har jag ingen aning om. Men om jag får chansa så kanske vi städar, skottar eller slänger sopor på Björshult. Sådant vi brukar få göra. Men som sagt så kanske jag gick för hårt fram i min förra text. Jag får be om ursäkt för det i så fall. Men nu vet jag inte längre vad jag ska skriva. Inspirationen har tagit slut helt enkelt. Och det enda jag gör nu är att längta efter sängen. Om jag inte ska skriva lite till. Eller läsa lite till. Förresten så handlar mycket av det jag läser just nu om Amerika. Om Trumpsuporters och inte Trumpsuporters. Om hur livet ser ut där på andra sidan havet. Jag vet inte om jag hinner läsa klart boken innan bokcirklarna börjar. Jag borde egentligen läsa både Rak vänster och tidningen Skriva. Det får jag göra härnäst. Men just nu ska jag sova. Och kanske drömma. Berättade jag förresten om drömmen jag hade i natt? Jag befann mig i främmande land. Där de pratade främmande språk. Och hade annan valuta. Jag befann mig så långt från hem som man kan vara. Och jag befann mig i kanten av ett samhälle. På ena sidan fanns det övergivna gräsmarker, på andra något slags samhälle. På något sätt lyckades jag göra mig förstådd och byta till mig rätt valuta av någon person. Men jag hade ingenstans att sova och det gjorde mig lite rädd. Tänk om jag skulle dö här ute? Det fanns inga människor, ingen trafik, så vad skulle göra så att jag inte dog här ute? När samhället inte fungerade? Så har jag nog känt lite i verkliga livet också. Att man hela tiden riskerar att dö på de mest pinsamma av ställen. Jag skulle inte vilja hamna i ett dike någonstans till exempel. Men om jag nu ska dö så ska jag dö gammal. Och helst hade jag velat ha flickvän, villa och bil också. Ska det vara så mycket begärt? Tydligen är de det. Tydligen får jag inte känna kärlek. Jag vet inte vad det är men av någon anledning kommer dessa gubbar och vill bestämma över en. Jag tänker inte överanalysera stödet jag fick i kväll. Och efter den här natten kanske jag hittar någon att dela mitt liv med. Kanske det. Jag hoppas ju det. I alla fall. Har jag längtat efter det väldigt länge. Man blir så otålig. Man vet inte riktigt vad man ska göra. Och när det kommer en sån där gubbe som det gjorde ikväll så vill man bara springa ut i skogen och skrika. Det finns en bild. Jag ritade av den från en av Mike and the mechanics album. Det är en man som skriker rakt ut. Jag har tagit inspiration från den bilden och tänkt att det skulle vara jag i tonåren. I berättelsen så skulle det så klart vara Kasper men det skulle var väldigt likt mig. Med det långa håret, de säckiga kläderna och gummistövlarna. I berättelsen skriker han så högt att isen spricker. Det är viktigt att jag beskriver just det. Hur det är när isen spricker. Att det är som att tusen kristaller faller ner i mörkret. Ena stunden har man fotfäste, andra stunden befinner man sig i fritt fall. Det är som serien heter. Allting faller. Det är där allt ska utgå ifrån. Alla nästkommande drömmar. Som jag tokigt nog inte skrivit än. Men det är lätt att procastrinera. Jag tycker att jag befinner mig på en väldigt fin plats i livet just nu. Jag tar inte skrivandet på blodigt allvar. Men att jag har något att skriva, att jag faktiskt har något att skriva, har jag inte haft på jag vet inte hur länge. Jag tycker att Tonys pizza är en väldigt bra början. Sen kan vad som helst hända. Precis vad som helst. Men jag har tänkt att jag ska återvända till den där gången då jag befann mig i baksätet av en bil. För då kan jag återskapa de oändliga gräsmarkerna. Och känna svindel över det som kan tyckas oändligt. Jag förmodar att det är oändligt eftersom jag inte kan se någon ände på det. Och någon ände kan jag heller inte se på den grusväg som jag befinner mig på. Det är som berättelsen aldrig vill ta slut. Som att den bara vill fortsätta och fortsätta. Tills man nått en gräns. Man har blivit galen eller något liknande. Eller så lägger man sig ner och dör bara. Det är ju ett alternativ också. För i drömmen så dör man ju aldrig. Man bara vaknar upp. Också fortsätter det tills man dött tillräckligt många gånger att man vaknat upp på riktigt. Men bara det inte blir som i filmen Inception där tjejen tror att hon befinner sig i en dröm även i vaket stadie. Det kan ju bli så tokigt med drömmar. Man kan ju tro att de är på riktigt. Men jag rör mig väl egentligen i gränslandet till vad som är lagligt egentligen. Att mixtra med andras sinnen. Att gå på djupet. Det är vad jag vill göra. Jag skriver varken skräck eller deckare eller fantasy. Men ibland undrar jag om det hade varit lättare om jag hade gjort det. Det får jag fortsätta fundera på men nu ska jag gå och lägga mig i alla fall… 

Spruten gick upp och ner, upp och ner. Ångan åkte upp mot ansiktet och gjorde det vått. Han tog plåt efter plåt, plåt efter plåt. Han hade en slags rytm i sig. En rytm som hade inövats. Det var en av arbetskollegorna som hade visat hur man skulle göra. Hon hade varit så snabb hade han tyckt. Men nu var han minst lika snabb. Och han diskade plåt efter plåt som bildade en hög med färdiga plåtar… 

Musiken hördes i lokalen. Den var hög och lite speciell. Han visste inte riktigt vad hon fått musiken ifrån. Men det var bara att acceptera musiken för vad den var. De andra höll på att rulla deg så de blev runda bullar. Och vissa plattade ut dessa bullar så att de blev pizzor. Han förstod inte riktigt hur det gick till eftersom ingen riktigt hade förklarat för honom hur det gick till. Men ibland fick han hjälpa till där också om han var envis nog. Han tittade på klockan. Den var inte så mycket. Hade någon stängt av musiken? Det enda han kunde höra var när han sprutade med spruten och det var inte alltid han gjorde det. All annan tid var det totalt knäpptyst. 

Jag har funderat fram och tillbaka hur jag ska beskriva det jag känner. Man vill ju känna sig framgångsrik, men när jag är på jobbet och pratar om att jag vill jobba mer så kommer jag att tänka på Tonys pizza. Det är ju lätt att säga att man vill få ett avslut, desto svårare att säga att man vill fortsätta jobba där. Men jag vill fortsätta jobba där. Helst hade jag väl velat sätta mig ner med Tanja och Tony och reda ut det här en gång för alla för det känns inte som det här har gått rätt till. Vissa säger att jag ska glömma och gå vidare, men hur ska jag kunna göra det när allt jag varit och uppgått i en gång i tiden har varit Tonys pizza? Nej jag tänker inte glömma och gå vidare. Vissa av mina texter kommer handla om Tonys pizza. Men det här är något annat. Det här är rent utav bedrövligt hur vissa har betet sig mot mig. Att gå bakom ryggen på mig så som hon har gjort borde inte någon få göra. Jag kan komma ihåg när jag tog cykeln och cyklade genom Hålletskogen, centrum och till Tonys pizza. Hur jag frös och kämpade för att få vara kvar där. Men hon ville ta mitt jobb. Det var så det var. Och nu lyckades hon. Eftersom hon är Tonys syster. Hör ni hur fel det låter? Man kan inte favorisera folk så som man gjort här. Och jag kunde arbeta med de andra. Jag la på ingredienser på pizzor och fryste in dem och plastade in dem. Och det gamla vanliga diskade plåtar och vek kartonger. Det kan hända att jag är fördomsfull men då får jag vara det då. På grund av att jag inte fått jobba på Tonys pizza längre har jag fått leta jobb på andra håll och det skulle inte förvåna mig att en som bestämmer på Fia-verksamheten fått höra att jag använt mobilen och missbrukat alla arbetsuppgifter av en på Tonys pizza. Så enligt henne så är det ett avslutat kapitel för mig. Så är det bara. Glöm och gå vidare. Så under de senaste åren har jag klätt på mig andra arbetskläder. Jag har gjort andra arbetsuppgifter och jag har sagt att jag trivs med det men jag vet att jag har ljugit för mig själv. Det är lätt att glömma, när man går omkring med en gågräsklippare eller trimmer, hur pizza luktar. Men jag glömmer aldrig! Tänker aldrig glömma! Att jag jobbade på Tonys pizza! Den här texten är enbart mina åsikter och om någon såras över den får man ta det med mig. Jag har varit tyst alldeles, alldeles, för länge om detta ämne. Och nu vet ni i alla fall vad jag gått och burit på de senaste åren… 

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor med kaviar på och pulverkaffe. Jag började dagen i princip med att slänga sopor. Jag tyckte det var så tyst i området att det blev obehagligt. I alla fall såg jag färdig Beetlejuice 2 och såg på ett avsnitt av His dark materials vilket jag inte gjort på något jag tror är två år. Jag skällde ut personalen för att de aldrig kunde komma med något nytt. Att det bara var samma gamla vanliga händelselöshet som det alltid hade varit. Men jag vet inte om hon tog till sig av kritiken. Jag tycker i alla fall att det är skönt att jag sett ett till avsnitt av His dark materials. Då känns det som jag kan koncentrera mig på annat. Jag vet inte vad riktigt än men jag kommer säkert på något…