WordPress undrar vilka stora historiska händelser jag minns. Svårt att säga. Utöya, World trade center, mordet på Anna Lind och Olof Palme även om det är lite innan min levnadsperiod så att säga. Missar jag något? Nu får gärna säga till i så fall…

WordPress undrar vad jag är mest stolt över i mitt liv. Det var en lite svår fråga att besvara eftersom jag inte riktigt tänkt på det sättet. Men jag antar att jag är mest stolt att jag gjort allt det jag gjort i Naturguidesutbildningen. Att jag badat isvak, att jag gjort kolmila, att jag gjort överlevnadsvecka. Men alla dessa grejer är så långt tillbaka i tiden att jag knappt kommer ihåg dem. Nuförtiden blir jag väl som mest stolt när jag får till en klurig formulering i skriven text. Det var länge sen jag kände den känslan men jag antar att det är något att vara stolt över. Annars kan man väl vara stolt över varje dag man orkar gå till jobbet. Jag önskar att jag kunde säga att jag är stolt över att jag tagit körkort men jag har inte gjort det än så jag antar att vi får avvakta med det. Jag hoppas verkligen, verkligen, att jag får ta körkort dock. Mardrömmen vore om jag inte fick det på grund av min sjukdomsbild. Det vore så orättvist. Jag kan inte med ord beskriva vilken mardröm det skulle va. Nej jag får tänka att jag visst får ta körkort. Att jag får tillåtelse att göra det…

WordPress undrar vad något är som de flesta inte vet om mig. Det mesta egentligen. Jag har varit så länge på Facebook att man skulle kunna tro att alla visste allt om mig nu. Men så är det så klart inte. Speciellt inte nu när jag börjat skriva om en massa nya saker som de flesta inte ens har tänkt på. Förmodligen…

I sitt undermedvetna visste Kasper att det egentligen inte fanns något mål. Men han ville ha något slutgiltigt som var slutet på hans plågsamma klättring. Nu när han var på toppen av berget så förstod han varför berget blockerat hans väg från första början. En stor sjö eller vattenreservoar blockerade hans väg framåt. Och den var verkligen stor; han kunde inte se ände på den där han stod. Så egentligen var det mer som ett hav. Ett hav av sötvatten. Han vågade prova det när han gick ner till vattenytan. Så vad skulle han göra nu? Det här hade han inte väntat sig medan han klättrade upp för de här kartongerna. Och vädret vägrade ändra på sig. Det var samma vita himmel som det alltid hade varit. Och vattnet var kallt. Han vågade inte gå närmare det. Han började gå den tunna remsan till vänster i sökandet efter något annat än alla dessa kartonger. Men det enda han fann var ännu mer kartonger. Och han började bli rätt trött nu. Om han bara skulle lägga sig ner en liten stund; skulle han orka fortsätta gå då? Skulle han orka hitta energin till att fortsätta gå då? Han la sig ner. Men det skulle han inte ha gjort. För plötsligt lossnade alla kartonger. Och han hamnade i vattnet. Det var så obeskrivligt kallt. Som tusen knivhugg kändes det. Han fick lov att ta ett stort andetag innan han hamnade i vattnet, i det stora mörkret och det okända kaos som väntade honom…

Det var så obeskrivligt jobbigt att klättra upp för det här berget av kartonger. Något han inte kunde sätta ord på. Men han försökte. Sätta. Ord. På. Känslan. Att bestiga ett övermäktigt berg av kartonger. Han hade inte sett någon annan väg. Han hade förstått att han skulle komma till det förr eller senare. Men inget kunde förbereda honom på hur jobbigt det skulle vara att bestiga ett berg av kartonger. Dessutom var det vanskligt. När som helst riskerade någon kartong lossna och han falla ner mot marken som visst var täckt av kartonger men som hade tillplattats så hårt att det var ungefär att landa mot betong. Och det ville han ju inte. Här uppe riskerade man livet hela tiden. Han ville bara komma vidare. Men han behövde vakta sina steg. Varje steg kunde vara skillnaden mellan liv och död. Han hade kommit rätt långt nu. Han kunde känna vinden blåsa i sitt hår. Och det var lite kallare här. Han var nästan på toppen nu. Bara några steg till. Sen hade han gått i mål…