Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Start och kopp pulverkaffe. Jag tittade på en video av UFOsxm och hade gått upp vid nio eftersom min god man skulle komma klockan elva. Jag spelade lite minecraft innan god man kom och vi gjorde ansökan till körkortstillstånd. Jag kryssade i nej på de flesta frågor men när jag kryssade i nej på frågan om jag haft en psykossjukdom så sa god man att jag kunde få problem senare. Eftersom mamma sagt att jag hade haft psykos. Jag fick lov att kryssa i ja på den frågan på grund av grupptryck. Vilket inte var så kul. Men vad ska man göra liksom? Jag vill ju bra gärna ha det där körkortet. Så när vi hade gjort ansökan så var Staffan rätt snabb med att gå därifrån. Han sa något om att det hade varit något på fyrtionio år sedan som han själv tog körkort. Jag gick till bussen och åkte till busstationen och Spindelplan. Men innan det fick jag ett kort samtal från sjukhuset. Det var från gastroskopin som sa att det inte fanns något fel på min matstrupe så vi behövde inte ha någon kontakt längre. Så det var ju skönt. I alla fall så åkte jag till jobbet och på jobbet så satt jag mest och spelade Bloons td6. Så pass mycket att jag tror att vissa tröttnade på mig. Det var verkligen jättemycket jag spelade och jag kunde känna hur jag blev seg i huvudet. Jag känner mig seg i huvudet fortfarande men inte så länge till tror jag. Man blir seg i huvudet av att köra parkourrace i minecraft. Och nu håller jag på att köra event på 90gqopen. Men just nu är jag kvar på jobbet. Och vi skulle åka ut på en tur. Jag sa det att jag gärna släpptes av på ICA knuten och tog med mig ryggsäcken. Och blev avsläppt på ICA knuten där jag handlade dip, vinäger, oliver, Crunchy, mjölk, chips, Doritos, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, Crispies, paj, matlåda och choklad. Vid drickan så ville några ungar ha energidricka. Det var lite spontant så där. Att hjälpa små ungar mitt i affären. Men jag kan inte ta ansvar för vad andra handlar. Jag vet inte ens om de får dricka det. Men det antar jag att kassörskan vet i så fall. Jag betalade i alla fall för mig. Förresten ska mitt kort på Länsförsäkringar avsluta idag så då gäller det väl att jag har alla betalningar överförda till Sparbanken. Jag tog bussen hem och satte på radion, datorn och packade upp alla varor. Vinägern tänkte jag ha till potatisen genom att prova att göra egna vinägerchips. Annars har jag inte gjort mycket annat än att spela minecraft. Till middag åt jag paj med vinäger och oliver och soltorkade tomater. Efter det körde jag parkourrace som idag var i Fängelsehålorna. Efter racet körde jag förlängningen av Fängelsehålorna för att därefter köra lite survival på 90gq open. Efter det körde jag event och det är ungefär allt jag gjort idag. Jag har tänkt mycket på det jag skriver och hur det påverkar andra. På ett sätt är det väl viktigt att man kan gå vidare men jag tyckte väl att det gick lättare att skriva om när polisen tog mig. Jag tror jag kommer fortsätta skriva om det. Jag tänker speciellt mycket på en scen där jag kramade om en patient och fick en reaktion som gjorde att väldigt många fick lov att ta hand om henne. Jag kan bara komma ihåg att jag låg på golvet. I fantasin blödde jag från huvudet så att det bildar en på golvet. Det blöder ännu mer och bildar en flod av blod. Som jag dras med i vare sig jag vill eller inte. Jag tänker mig att det är där som jag kan upptäcka de här köttsliga landskap som jag har inombords. Och de höga höghusen. Jag vet inte. Jag har precis börjat skriva på den här berättelsen så jag har svårt att veta var den kommer ta vägen någonstans. Men jag har skrivit om när polisen tog mig. Håller på att skriva om när jag övningskörde i Dalarna med mamma. Resten är väl bara ett enda stort frågetecken. Det får inte kännas för konstigt heller när man läser. Då kan man lätt tappa läsare. Det har jag erfarenhet av. Så jag fortsätter skriva och jag skriver självbiografiskt. Så får vi se sen vem som vill läsa om mitt liv…

Det har börjat som en vanlig dag. Som alla andra vanliga dagar jag levt i livet. Jag hade sjukskrivit mig från jobbet. Men något var fel. Jag kände det på mig. Jag kunde inte vara mig själv. Kunde inte bete mig som jag ville. Varför betedde sig mamma så konstigt? Vad ville hon mig egentligen? Jag hade tagit långa promenader. Vi hade åkt till psykiatrin. Men jag hade inte fått någon förklaring till varför mamma betedde sig så konstigt. Jag var mest i mitt rum och gjorde ingenting. Jag hade suttit där länge till om det inte hade ringt på dörren. Förvånad öppnade jag dörren. Det var polisen. Vad ville de? Jag förstod ingenting. Mamma var ju inte här. Och inte lillebror heller. Var de här för något annat? Inte var det väl mig? Jag var väl inte en sån som gjorde något olagligt? Men de sa att jag skulle följa med dem. Jag förstod ingenting. Varför var de här? Jag blev rädd på riktigt. De var fullt utrustade med pistoler. Och när jag inte följde med dem så tog de tag i mig. Jag gjorde motstånd så de tryckte ner mig mot golvet. Det gjorde så ont. Jag ville gråta. Men det fanns inga ord som kunde beskriva känslan jag kände just då. De tog det lite lugnare. Satte sig i soffan och frågade om jag visste varför de var här. Jag förstod inte varför de var där så de fortsatte brotta ner mig. Eftersom jag inte följde med frivilligt tog de tag i linningen på byxorna och bar ut mig ur höghuset. Eftersom jag blundade hela tiden så kunde jag inte se hur varken mamma eller pappa hade reagerat när de såg mig. För pappa hade kommit hit ända från Gnesta. Hur länge hade mamma och pappa pratat om detta? Att de skulle ringa polisen på mig? Hur kunde man göra så mot sitt eget barn? De satte handklovar på mig. Någonstans på vägen beslutade de sig för att jag skulle in till psyk. Och någonstans där kunde den här historien ha varit slut. Men de som jobbade där behövde ju kontrollera att jag inte var påverkad narkotika eller alkohol. De frågade om jag såg något men jag bara drev med dem. Det slutade med att jag blev bältad. Två poliser satt och pratade med varandra om vardagliga saker som jag inte hade någon kunskap om. Mitt liv var knappast vanligt. Insåg jag när jag låg där och lyssnade på de två poliserna. Jag bodde hemma hos mamma, hade inte körkort och jag hade bara försökt praktisera lite grann. Jag var inte på långa vägar lika kunnig som till exempel min mamma var. Men likväl; jag hade hamnat där jag hade hamnat av en anledning. En anledning som jag inte kunde begripa just då. Om det hade funnits någon universallösning på världens alla problem så hade jag använt den nu. Men jag hade fullt upp med att begripa vad fasen det var jag var med om just då. Jag befann mig i ett vitt rum. Lite då och då kom det in någon och tittade till mig. Det tog inte lång tid innan de beslutade sig för att knäppa av mig bältet. Jag hörde något om att de sa att det ju inte var någon idé att jag hade det på mig. Så jag släpptes lös. Och fick träffa de andra patienterna på PIVA…

Det var ett tag sen jag skrev någonting här. Hade det varit lättare om jag hade kallat den här anteckning för dagboksanteckning? Det kanske det hade varit. Men jag har inte så mycket att skriva om själva dagen. Jag gick upp, gjorde mig en skål med yoghurt och Crunchy och såg på en video av UFOsxm. Ganska snabbt ringde jag Specsavers och ändrade tid från idag klockan två till nästa torsdag klockan 2. Personen jag pratade med sa det att han egentligen inte jobbade i själva butiken utan att han skulle vidarebefordra meddelandet till butiken i Nyköping. Han kändes ganska sträng och otrevlig att prata med. Men jag vet inte. Det kanske bara var jag som var ovan att prata med honom. Allt det här gör vi för att jag ska kunna ta körkort sen. Och som jag längtar efter att kunna ta en egen bil och köra iväg flera mil ut i en skog någonstans. Men det är tre månaders väntetid när man har den diagnosen som jag har. Så jag måste ha tålamod. Minst sagt. Annars har jag mest spelat minecraft idag. Sett på Maktens ringar första säsongen. Men jag tror jag ska se på andra säsongen trotts allt för jag har ju redan sett allt som händer i första säsongen. Och skrivit om allt också. Men inte fått några kommentarer. Eller gillamarkeringar. Som det brukar vara när man delar något på Facebook. Inte för att det spelar mig någon roll. Egentligen. Jag vet ju hur det är. När man scrollar genom Facebookflödet så orkar man helt enkelt inte läsa längre texter. Men jag hoppas att ni vill läsa när jag skriver recensioner till varje avsnitt av den nya säsongen av Maktens ringar. Något annat som hände idag var att Martin kom hit. Han är en av dem som läst mina texter. På tal om mina texter så vet jag inte riktigt vad det blir av dem just nu. Jag skrev ju förut att planen var att skriva om Tonys pizza och jag vet inte om det fortfarande är planen men jag kan ju försöka i alla fall. Jag läste igenom hela sammanfattningen av sommaren så jag har väl åtminstone ett litet hum om vad jag skriver för något. Idag har jag också läst igenom hela tidningen Avtryck, läst lite av boken Alejandro. och tidningen Skriva. Vad som saknas är väl att jag läser lite av körkortsboken. Men jag måste bara skriva om när personalen kom hit på kvällen. Hon ville att jag skulle sänka ljudet på radion och fick mig att sänka så att man knappt hörde något längre. Hon sa det att det var olagligt att ha högt ljud på kvällen och att jag borde tänka på mina grannar. Jag bytte från P3 till The dark knight på Spotify vilket jag tyckte var lite synd eftersom det var så bra musik på P3 just då. Jag tror det var Oasis som spelade. Men tydligen ska vi inte få leva våra liv. Tydligen ska vi bara sitta i våra lägenheter och göra ingenting. Det är inget liv jag vill leva i alla fall. Jag kan komma ihåg när vi hade fester i Brunnsvik. Då gick det inte att sova oavsett hur mycket man än ville det. Och jag var en del av festlivet, ibland, när det inte var vardag och vi skulle ägna oss åt skrivandet. Och vad har jag nu? Ett knäpptyst område där inte en själ vågar säga någonting? Och jag kan sakna något mer. Från mötena vi har med boendet. Att vi liksom pratar om något annat än aktiviteter och vad vi gör i närområdet. Jag får känslan att de liksom inte kan tänka längre bort än till Heron city eller någon pizzeria någon gång ibland. Jag försökte ringa chefen idag också. Hon satt i möte. Vilket är lite ironiskt eftersom jag tänkt prata med henne att hon inte är så viktig som hon tror. I alla fall. Imorgon ska de ringa från psykiatrin. Min god man kommer klockan elva så att vi kan fylla i något körkortsformulär. Jag ska promenera på jobbet och sen handla och sen köra parkourrace i minecraft. Och sen kanske, kanske, skriva något mystiskt. Något om Tonys pizza. Något om höga höghus. Något om den skrämmande oändlighet. Som går och går i all evinnerlig tid. Var det inte det jag försökte skriva om för snart tio år sen? Jag har svårt att minnas exakt vad jag skrev men något var det i alla fall. Annars hade jag ju inte suttit här. Och försökt skriva igen. Som jag försökt göra så många gånger förut. Jag vet inte vad det blev med den här texten egentligen. Som vanligt sluddrar jag obegripliga ord. Men förhoppningsvis vill ni läsa något mer av det jag har att skriva. För det känner jag att jag har att ge er. Mer av mitt skrivande alltså. Det kan tyckas märkligt och konstigt vid en första anblick. Men det har en djupare mening. Det är i alla fall det jag vill förmedla. En berättelse. Om det omedvetna undermedvetna. Om sådant man inte tänker på så ofta. Känns som jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det men jag tror inte att ni orkar läsa det så jag stannar vid att jag har något att skriva och att detta något har med röda byggnader att göra…

Försvunnen person, Mora

Den kvinna som från Sollerön försvann är anträffad. Anträffad är kvinnan och är vid god vigör. Tack till alla som engagerat sig i sökarbetet på olika sätt.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig en skål med yoghurt och Crunchy. Jag såg på en video av UFOsxm och gjorde mig en Varma koppen sparris. Spelade lite minecraft innan jag gick iväg på jobb. Ungefär hälften av vägen klev värsta killgänget på. Och de var både högljudda och stökiga. Men jag har fortfarande inte sett något brott i Nyköping. Så jag antar att det inte var så farligt trotts allt. Bara lite störigt för den som satt precis bakom dem. Vilket jag gjorde. Andra personer som klev på bussen var kvinnor med barnvagnar. Det verkar finnas många sådana personer på stan just nu. Och som ofta sitter i samtal med mobilen i högsta hugg. Väl på jobbet var det bara att byta om och sedan var det dags att jobba. Vilket idag var att plocka skräp. Vi gick omkring för ett tag och plockade upp skräp på alla möjliga ställen. Och gjorde så i ungefär fyrtio minuter. Efter det vattnade jag pumpaplantorna. Vilket tog några minuter det också. Jag tog några bilder också men jag har inte lagt ut dem på Instagram. Jag kanske gör det efter boendemötet. På tal om boendemötet så har jag känt mig nervös hela dan över att gå på boendemötet. Efter att jag hade bytt om så sa jag det till min arbetshandledare också. Som sa att det nog skulle gå bra. Vilket är lätt att säga till en som har social fobi. Men jag har allt nedskrivet. Och jag får tro på mig själv. Så kommer nog resten lösa sig själv. Jag hade egentligen tänkt skriva efter att jag varit på boendemötet. Men tänkte att jag skriver en separat text allt eftersom. I alla fall så slutade jag jobbet och kunde gå till ICA knuten. Inte till mamma eftersom hon är i Göteborg och är barnvakt till min storebrors barn. Vilket också är en grej som man känner sig så gammal för. Att barnen växer upp. Men jag gick till ICA knuten i alla fall och handlade mjölk, iskaffe, punschrullar, chips, aloe vera-dricka, Mer pärondricka, paj och choklad. Inne i butiken såg jag en kvinna med kniv på sig. Vilket också är en grej som jag tänkt på så här i förbifarten; varför får jag inte mer reaktioner när jag skriver om det? En person har alltså haft en KNIV på sig i en affär! Det visade sig dock att det tillhörde jobbet sa de när jag stod i kassan och skulle betala. Jag hade velat lite fram och tillbaka om jag skulle berätta det för kassörskan men i stundens hetta så gjorde jag det bara. Det var inget vidare svårt men det var lite jobbigt när personen med kniven gick förbi bakom mig. Jag vet inte hur personen jag berättade det för reagerade på det först men sen sa hon att det inte var någon fara. Att det tillhörde jobbet. Så då gick jag bara därifrån. Jag hann med bussen till busstationen och Brandholmen. Och nu sitter jag bara här och väntar på att det ska bli boendemöte. Jag har så många punkter som jag ska ta upp. Bland annat att det är viktigt att kunna skilja på verk och person. Att jag inte är journalistiken. Vilket är viktigt med tanke på att jag hört att de bara skakat på huvudet när journalistik kommit på tal. Det blir otäckt när en grupp människor börjar mobba en person. Kanske rent av farligt. Jag hoppas jag överlever mötet ikväll. Det är ett konstant trauma. Jag befinner mig i. I alla fall. Så kommer jag ta upp flera punkter som jag inte tänker skriva upp här. Vad jag känner är att jag jobbar i motvind. Konstant hela tiden. Men det finns ett antal punkter jag inte tänkte ta upp på boendemötet. Men jag kan inte komma ifrån känslan att jag inte ska behöva prata journalistik egentligen. ”Gör något annat i stället!”. ”Gör något du tycker om!”. Brukar man få som kommentar. Och jag önskar att det fungerade på det sättet. Jag önskar att jag kunde ligga och läsa Alejandro. hela tiden. Men nu kan jag inte det och vems fel är det då? Inte är det mitt i alla fall. Den här journalistiken är ett konstant trauma som tär på det som vi kallar medvetandet. Men jag tänkte egentligen inte skriva om det nu. Faktiskt vet jag inte vad jag ska skriva riktigt. Jag har egentligen inget att skriva om förrän jag varit på det här boendemötet. Så jag väntar på det här boendemötet och återkommer när det har varit…