Jag tror det är för att jag läst Alejandro. Jag har skrivit lite grann och känt att det inte finns något mer att skriva om. Inte av värde i alla fall. Skattungbyn har ju varit en så stor del av mitt liv. Där har jag både odlat och levt på grönsaker. Om jag skulle drömma om Skattungbyn så skulle jag drömma om hur folk står och gräver i landen. Kanske så pass mycket att de dör. Eller hur det nu är. Kan tyckas otäckt men det känns som det är enda sättet att beskriva det på. Sen har vi alla dessa små ställen som man besökte när man bodde i Skattungbyn. Jag kommer inte ihåg vad de alla hette men de var ju viktiga för de som bodde där i alla fall så det var väl bra. Men jag kände väl inte att det var så viktigt när jag bodde där. När jag bodde där, i kyligaste vintern längst ner i en stuga, så satt jag väl mest vid datorn. Jag hade svårt att ta in verkligheten. Mentalt var jag kvar i Brunnsvik. Men det var ingen där som förstod vad Brunnsvik var. Att sätta spaden i marken var som att mentalt döda någonting inom mig själv. Men man vande sig. Så måste man ju alltid göra. Annars skulle man aldrig klara sig. Och min mormor levde än. Jag kan inte fatta att hon är död! Jag kan inte fatta det! Mitt liv verkar mestadels bestå av personer som dör den senaste tiden. Och nu senast har vi den här kända personen Figgehn som ska dö i cancer. Det är väl inte så konstigt att det blir så mycket död i mina texter. Det konstiga hade väl varit om det inte hade varit det. Om jag bara hade odlat och inte tänkt på allt det hemska som händer i världen. Så Skattungbyn lever fortfarande kvar i mig. Varken jag vill det eller inte. Jag kan bara undra hur tiden innan var när jag bodde hos mamma och i Brunnsvik. I och med att SD kom in i riksdagen, och det gjorde de när jag bodde i Skattungbyn, så förstördes många av mina minnen från den tiden. Nu har jag minnen av vegansk mat, av odling och en helt annan kultur än jag hade då. När jag höll på med skrivandet. Jag vet inte ju inte om jag kommer komma in på Jakobsbergs folkhögskola just nu. Jag hoppas det. Det är så svårt att hålla liv i skrivandet annars. Det finns inte många andra hjälpmedel än tidningen Skriva och de böcker jag läser. De böcker jag läser är en stor hjälp i mitt skrivande förresten. Jag vet inte vad det är men det är inte mitt eget skrivande i alla fall. Nu har jag läst ett antal böcker; Jan Guillous Slutet på historien, Medan giftet sprider sig, Min hand i min och nu Alejandro. Som jag håller på och läser. Läsandet går i en rasande takt. Det finns inte många kommatecken och det känns nästan som att det är meningen också. Det blir mer som att man pratskriver och det känns som man är på plats där det händer. Men så; vad mer har jag att skriva om Skattungbyn då? Jag har så gott som ingen kontakt med de jag gick utbildningen med. Känner inte att jag har så mycket gemensamt med dem heller. Jag är eller har varit fördomsfull om folk som håller på med odling och andra grejer som energier och liknande saker. Jag tycker väl att det kan gå över i en besatthet som inte är sund och som jag egentligen inte vill va en del av. Jag vet att jag själv odlar men det är inte hela mitt liv. Jag försöker göra annat också som att ta promenader, cykla, bada och till hösten kanske jag ska börja med jiu jitsu igen också. Så jag har saker att se fram emot. Det har jag helt klart. Slutligen skulle jag vilja bygga upp en scen; en nattsvart sådan. Det är någonstans i Skattungbyn och några har bestämt sig för att gräva i landet. De gräver tills de dör och deras kroppar ligger kvar i landet. Det kommer mer folk och gräver bland kropparna också dör de också. Till slut är det så många kroppar att det knappt går att få någon luft. Då hamnar huvudpersonen i en flod av blod som för iväg honom till ett land av kött. Och det är ungefär så långt jag har kommit i mitt skrivande. Är det för orättvist mot de som jag gått med i Skattungbyn? Jag tycker inte att det är det. Jag måste ha något sätt att beskriva det jag varit med om och det är det närmaste jag kommer det jag varit med om. Allt odlande var bara en undanflykt från mina riktiga mardrömmar. För det är mardrömmar jag kommer skriva om härnäst. Och de kommer va hemska… 

Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen och göra mig ett par mackor att äta. Ganska snart efter det så skulle Emma med familj komma så jag fick skynda mig att borsta tänderna, bädda sängen och duscha. Efter det, när Emma med familj kom, så bjöds det på alkoholfri bubbel med lite olika tilltugg. Morotstavar, gurkstavar, melon och någon jättegod brödliknande sak som det fanns någon sås i med en räka eller rom i och lök som gjorde det så där jättegott. Efter det så vilade jag en stund. Förresten; har jag berättat hur min natt har varit i det här huset? Jag vet inte om jag är vidskeplig av mig men jag har inbillat mig att det ska dyka upp ett par ögon utanför fönstret när jag ligger där i sängen. Det är så tyst och mörkt och skogen är alldeles utanför. Det är som gjort för en skräckfilm och det närmaste jag kan komma en liknande känsla var väl när jag sov i en timmerstuga utanför Bonäs och hörde hur det gnagde i plankorna. Jag var totalt paralyserad av skräck för trodde det var en inbrottstjuv som kommit för att sno något av mig. Men det är ju inte bara det man är rädd för när man ligger ensam i en stuga så där. För tänk om någon skulle skada mig? Till och med döda mig? En annan grej jag kommer ihåg från den tiden var väl att jag mest lyssnade på Toto. Jag vet inte varför jag mindes just det. Det var ju innan jag upptäckte filmmusiken. I alla fall så har vi ätit midssommarmat idag också. Och till det ingick det bland annat lax, sill, potatis, köttbullar och prinskorv. Sen fanns det någon slags tårta som var matig och god. Det var en mattårta alltså, inte en efterrättstårta, som man skulle kunna tro att det är. Det var väl några räkor i den också och jag har för mig att de sa att det var pepparrot i den också. Efter maten låg och jag och dåsade bort i sängen. Jag tror jag somnade lite innan vi tog efterrätt som var en riktig tårta, en jordgubbstårta, den här gången med kaffe. Efter det så åkte barnen hem till sig och vi åt lite rester vid femtiden ungefär. Efter det tog vi en promenad och nu har vi inte gjort så mycket annat än att ta en öl i solen. Vi kommer kanske se en film på sexan vid niotiden. Tomb Raider tror jag att det var och jag funderar på vad jag ska skriva om härnäst. Jag har ju läst lite av Alejandro. Men jag känner inte att jag blir bättre på att skriva för det. Tvärtom känns det som jag kommer ha jättemycket mer att arbeta på. Vad det nu är jag ska jobba på. Vet jag inte. Jag vill inte känna att mitt liv är innehållslöst. Att jag inte gör något vettigt. Men jag har ju heller inte så mycket att göra när jag är hos pappa. Jag bara är med för varandets skull. Och så måste man ju få ha det ibland också. Annars skulle man väl bränna ut sig om man gjorde saker hela tiden. Jag gör väl nog så många saker hemma som det är. Lagar mat, tvättar dammsuger, vattnar och torkar bord. Och egentligen har jag väl ingen större lust att göra de sakerna men de måste ju göras liksom så mycket annat här i livet. Ett samtalsämne vi hade under promenaden som jag tyckte var rätt intressant var odlandet. Hur det skulle gå när jag var borta och så. På jobbet odlar jag ju pumpa och vattenmelon. Hemma odlar jag jordgubbar, mynta, rödbetor, palsternacka, grönkål, paprika, vattenmelon, bondbönor och squash. Sen kommer jag inte riktigt ihåg vad jag odlar men det gör väl inte så mycket heller. Det viktiga är väl att jag vattnar ibland sa de på promenaden. Så det kommer jag väl få göra. Men kommer jag inte få göra något annat? Typ skriva? Jag funderar mycket kring mitt skrivande. Jag funderar också mycket kring varför jag inte vågar skriva. Att närma sig det där ämnet, drömmar, är lite skrämmande. Jag vet inte varför det har blivit det; när jag började skriva om drömmar så tyckte jag att det var den naturligaste delen i världen. Men sen flyttade jag från Brunnsvik, till Mora, till Skattungbyn, till Bonäs och till Nyköping. Man skulle kunna säga att mitt liv förstörts lite. Men det finns ju sätt att hela det. Och det är att skriva mycket mer. Just nu är jag mycket för att skriva om Tonys pizza och om ett snöklätt landskap. Vad jag ska skriva om sen är jag lite osäker på dock. Det ska ju kännas ursprungligt och grundläggande, så något jag kan relatera till. Typ Nyköpings å, Hållet och Brandkärr. Förresten har jag tänkt mycket på Skattungbyn den senaste tiden. Egentligen skulle väl det ha ett inlägg för sig men om vi ska prata om mitt skrivande så skulle väl det handla om när vi var och grävde i landen och i boken skulle de gräva tills de dog. Hur nu det skulle beskrivas. Det skulle så klart börja i Ollars med att han går ner till odlingarna av någon anledning. Det hade funnits så många andra ställen jag hade velat besöka mentalt i Skattungbyn i å för sig. Jag vet inte hur jag ska beskriva det i en bok bara. Jag antar att jag får skriva om det i ett inlägg för sig… 

Det kanske är på sin plats med en dagboksanteckning idag också. Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och sitta ute på balkongen. Mycket av dagen har spenderats med att planera vad jag ska ha med mig till pappa. Jag har inte vetat vad jag ska ha med mig till honom men jag ringde pappa i alla fall och han sa att jag kunde ha med mig ett par bra skor och en shorta. Shortan tror jag kommer från lillebror men det gör nog inte så mycket att jag använder den igen. Jag packade ihop underkläder, badbyxor, shorta, laptop och mot slutet skrotkläder. Till det en massa småsaker som USB-minne och tandborste. Det är verkligen mycket saker som man ska ha med sig när man åker bort även om det är bara för en liten stund. Den mesta av tiden spenderade jag med att se Chriswhippit spela minecraft tillsammans med några andra. Däribland UFOsxm. Jag har också känt en stor olust till tystnaden som råder i området jag bor i. Jag försöker verkligen liva upp stället lite grann genom att sätta på radion men i slutänden är det ju de som måste förändra sig för att det ska hända något. Och just nu känner jag att det inte händer någonting. Jag vill ju kunna trivas där jag bor. Det är som att de vill att jag inte ska trivas. Som att de bara väntar på att jag ska dö eller liknande. Jag mycket orolig hur den här semestern kommer se ut. Men nu är jag i alla fall hos pappa så då slipper jag tänka på det. Jag skulle ta bussen kvart i fem från Brandholmen. Under tiden jag väntade hade jag mycket svårt att komma till ro. Eller jag gick och oroade mig för om jag hade packat med allt och det var väl ungefär då som jag valde att packa ner skrotkläderna också. Jag passade också på att vattna både inne i lägenheten, på balkongen och i landet där jag även tog två kort och la upp på Instagram med orden ”Glad midsommar på er alla! Från ett soligt och grönskande boende…”. Hade väl passat utmärkt till någon skräckfilm eller liknande. I alla fall tog jag bussen till busstation. Jag stod där för ett tag när jag såg ett par poliser vandra förbi. Började så klart undra om något hade hänt. Men inget har hänt. Än. I alla fall. Enligt polisens hemsida. Så jag tog bussen som gick tjugo över fem till Gnesta. Jag började chatta med en tjej från filipinerna men nu verkar det som vi inte har så mycket mer att prata om. Vi hade så väldigt mycket att prata om. Var jag bodde, om mina föräldrar levde, om jag hade något jobb och så vidare. Jag försökte läsa bok men det gick väl så där. Så jag scrollade Facebook och Instagram i stället. Snart var vi ändå framme i Gnesta. Och jag fick en lång och varm kram av pappa. Efter det åkte vi hem till honom och jag kunde packa upp. Datorn och lite smågrejer som jag tagit med mig. Pappa lagade till lite ris och köttbullar till mig med sötsur sås och paprika. Efter att jag hade ätit så satt vi ute en liten stund och dagen till ära bjöds på lite vin vilket man inte tackar nej till. Jag fortsätter läsa Alejandro. Den går i ett rasande tempo. Jag måste välja mina ord mer noggrant. För att beskriva boken jag läser. Mycket av det jag läser upplever jag i verkliga livet också. Aggressiva personer som har kort stubin. Man bara undrar hur det skulle gå om den stubinen brann av en dag. Skulle man få sig en nit eller skulle någon till och med dräpas till livet? Och samtidigt har vi personalen som blundar för det faktum att det kanske finns personer med rena våldskapital på boendet. Vad skulle hända om de skulle få för sig att komma hem till mig och slå ner mig? Kanske rent av dräpa mig? Nu vet jag väl att man inte ska tänka det värsta om sina grannar och det vill jag väl inte heller. Jag bara önskade att personalen inte var så blåögda…. Typ… Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Om jag ska tänka som Atefeh Sebdani så skulle jag tänka att det är som en sekt och det skulle jag säga att det är på gränsfallet att bli. Jag har ju sagt att jag tänkt gå på boendemötet men jag börjar bli orolig att hotnivån mot mig är för hög. Kommer jag behöva leva med polisskydd? Man vet ju ingenting om vad som kommer hända i framtiden utan man får bara ta den som den kommer. Nu är jag glad att jag är hemma hos pappa i alla fall och slipper personalen. För jag är rejält trötta på dem för tillfället! De ska inte få gå runt och tro att de äger mitt hem! Där sätter jag en tydlig gräns! De får inte rota bland mina kläder! De får på sin höjd ge mediciner men där ställer jag mig också frågande till varför det är som det är. Och nu skulle de spela brännboll såg jag. Jag fick en lapp med jättetydliga bilder vilket jag också ställer mig frågande till varför vi får. De säger att vi ska göra aktiviteter. Att vi bara ska göra roliga saker. Men möten är inte till för att göra roliga saker. Där säger man bara det viktigaste och sen kan man hålla tyst tycker jag. Det var länge sen jag hade något vettigt samtal med någon tycker jag. Och jag funderar fortfarande mycket kring vad jag ska skriva för något. Känner fortfarande bedövningsmedlet i näsan efter att jag gjorde gastroskopi. Nej men jag ska väl skriva om något annat för en stund. Jag vill äga mitt eget skrivande i alla fall. Vad nu det betyder. Jag brukade låta vissa personer läsa mina texter men nu har jag inga texter som kan bli lästa. Det kanske det blir ändring på. Vad som väntar mig nu i alla fall är midsommarfirande imorgon då det kommer några barn och jag antar att det är samma mat som vanligt med sill och potatis och liknande saker. Och sen har vi mitt eget skrivande igen som jag hela tiden undviker. Som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag försöker skriva nånting. Nånting om nånting. Viktigt. Rörigt. Helt obegripligt. Som Alice i underlandet. Eller något annat, något… undermedvetet? Vad än det är jag försöker skriva så får det ta den tid det tar och om jag inte känner för att skriva så ska jag inte skriva. Då får jag göra något annat. Som att spela Fall Out 4 eller liknande. Grejen är att jag inte kan hasta fram texten. Men man inser ju att det behövs en speciellt sorts skrivande för att bli antagen av Bonniers eller liknande. En sorts skrivande som jag inte hanterar än. Det är som att man behöver låta något inom sig dö. Något väldigt innerligt som man hållit fast vid väldigt länge. Kanske idén att man kan skriva om drömmar? Fast varför skulle jag låta det dö; det är ju allt jag har att hålla fast vid nu. Allt som betyder något. Men jag måste låta något dö. Eller det är en massa text som behöver raderas. Så är det. Det är tydligt. Att det är så. Så på ett sätt är jag trött på mig själv. Men mest är jag trött på personalen. Att de beter sig så som de gör. Att de äger mitt hem. För det gör de inte! Jag äger mitt eget hem! Och kommer också göra det under hela semestern. Vad jag nu ska göra under den…

WordPress undrar vilka länder jag vill besöka. På topplistan just nu är Spanien. Men jag kan även tänka mig åka till Storbritannien, Irland, Italien, Frankrike, Ungern som jag besökt förut och något annat land. Jag har inte så bra koll på vilka länder jag vill besöka just nu. Men jag antar att det är en lista som kan expandera allt eftersom…

WordPress undrar vad jag gillar mest med mig själv. Att jag är så envis? Frågan är om jag verkligen är det för jag har inte känt mig så den senaste tiden. Det hade nog varit lättare om någon utomstående svarat på den frågan, som min mamma eller pappa, eller om jag skulle bli ihop med någon. Det jag gillar mest med mig själv är nog dock att jag skriver så mycket. Jag vet ju inte hur många som läser det jag skriver dock men det gör heller inte så mycket. Jag skriver bara för att jag vill. Och det kan ingen ta ifrån mig! Ingen nasse eller rasse! Ingen personal med sjukhuskläder ska få bestämma över mig! Så ja; jag är nog rätt envis trotts allt!