Idag började jag dagen med att gör mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och se någon konstig video av UFOsxm. Sen gjorde jag en Varma Koppen med grönsakssmak, spelade minecraft och gick till bussen. Jag kommer inte ihåg hur många personer som klev på i Brandholmen, men inte var det trångt i alla fall. Varken från Brandholmen och busstationen. Väl på jobbet behövde jag inte byta om. Patrik sa att jag kunde rensa upp i landet så då gjorde jag det. Jag drog upp vissna bondböneplantor och ärtplantor. Jag började dra upp ogräs med rötterna men då kom Patrik och sa att vi skulle ut på promenad. Hunden Bosse var på jobbet idag också. Det var en skön promenad i fint väder. När vi gick förbi ån så sa Patrik att det forsade mycket vatten i ån just nu. Jag tänkte nämna något om att jag paddlat kajak en gång i tiden men jag kunde inte finna ord för att säga det. Det var för svårt helt enkelt. För mycket som krävs av en. Körkort och sådana grejer. En grej som jag i övrigt längtar så innerligt efter. Jag är så trött på att bara gå hela tiden. Jag hade velat ha körkort och bil så att jag skulle kunna åka till nån fors någonstans med min kajak och surfa på vågorna precis som vi gjorde när jag gick naturguidesutbildningen. Men nu har jag inte det och det gör mig så frustrerad. Nästan desperat. Resten av promenaden gick bra i alla fall. Vi gick till där de släpper på vatten och av någon anledning började vi prata om hur fort en barkbåt skulle åka där om man släppte ner dem där. Då nämnde jag att vi hade haft en sån båttävling när jag bodde i Nyköping mellan tvåan och fyran i mellanstadiet. Jag kommer inte ihåg vad man vann om man kom först men jag kan komma ihåg att jag gjorde någon slags propellerträbit och trodde att den skulle gå fortare om den hade som en propeller bakom sig. Jag tror inte den släpptes ner i vattnet ens. Vad jag inte nämnde var när vi flyttade till Kättbo och hög ved. Men jag vet inte varför jag skulle berätta det. Passar väl bättre att skriva om det i en självbiografi. Och jag skulle verkligen vilja berätta om min tid i Kättbo. Jag vill verkligen. Jag behöver bara komma till skott att göra det också. Alla människor man mött. Alla platser man besökt. Är i en och samma person. Jag. Och just då var jag på en vandring i Nyköping. Har jag förresten nämnt hur trött jag är på att gå hela tiden? Det blev en lagom lång promenad. Och efter promenaden fortsatte jag att rensa ogräs i landet. När jag var färdig så satt vi alla ute i solen. Tills det började regna och vi fick lov att gå in igen. Något väckte mig ur verkligheten. Kanske var det när en arbetskamrat smällde i dörren. Varför var det viktigt då? Jag vet inte riktigt. Men det väckte mig ur verkligheten i alla fall. Jag trodde att vi bara skulle vara snälla mot varandra. Men arg var hon även när jag frågade efter en vattenkanna. Kanske det är så hon är så som person? Kanske det inte var något att bli uppspelt över? Kort därefter gick jag i alla fall och jag gick till ICA knuten där jag handlade nachochips, dip, mjölk, bregott, pulverkaffe, tvål, frukt, Doritos, Mer apelsindricka, aloe vera-dricka, pajer, matlåda, glass och choklad. Så nu har jag gott om mat att klara mig på för ett tag. Glassen köper jag i storpack och isglassar som man kan suga på länge. När jag skulle med bussen sen så missade jag första bussen som jag såg avgick från busshållplatsen som är där. Så jag fick snällt stå där och vänta i tio minuter på nästa buss. Har jag nämnt att jag är så trött på att gå förresten? Jag är så sjukt trött på att gå. Väl på bussen så satte jag i alla fall i hörlurarna i öronen och satte på P3. Det faktum att de hela tiden går sönder är ett annat problem som jag har att hantera i framtiden. Det är de mjuka platsdelarna som hela tiden lossnar så man hela tiden får sätta dit dem och sen gäller det att man inte råkar dra i sladden till hörlurarna för då kanske allt lossnar igen. På bussen till Brandholmen satt i alla fall några tjejer. Men när jag gick till min lägenhet så var jag ensam. Och ensam var jag också när personalen kom. Jag fick repetera det faktum att man måste ringa polisen om man misstänker något brott. Hon sa att ja men det hade jag ju sagt redan. Men då sa jag att man behöver repetera det. Det kändes fortfarande inget bra. Jag värmde min paj. Nämnde att jag saknade någon att dela mitt liv med. Hon nämnde att hon inte riktigt visste hur det funkade i dejtingvärlden just nu och då nämnde jag att det finns Dejting i Facebook. Men jag kan inte fatta var alla tjejer är. Jag kan inte fatta det. Jag kan inte låta bli att tänka på His dark materials förresten. Hur den slutar. Det kan jag minnas var ett av mina starkaste läsupplevelser när jag var liten. Eller liten och liten; jag gick på högstadiet. Men hur Lyra separerades från Will var så sorgligt. De var ju från två olika världar. Kunde inte va tillsammans. De fick inte ha några fönster öppna för då skulle stoftet lämna världen och människor dö. Just nu kommer jag ha fullt upp med att se på Stamsites stream och köra parkourruns. Men jag har börjat se på ett avsnitt av Moon knight och ska fortsätta läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Så jag antar att jag kommer hitta tillbaka till skrivandet någon gång i alla fall. Min skrivarlärare sa att jag skulle fortsätta med Pajas Pyjamas och jag håller på och redigerar den texten så den kommer jag förhoppningsvis lägga ut i framtiden. Jag håller också på att redigerar Kaspers resa i En natt i Nyköping. Men jag kan inte sluta tänka på min självbiografi. Hur den ter sig. Jag har bott i Stjärnhov, Nyköping, Kättbo, Mora, Älvdalen, Brunnsvik, Mora, Skattungbyn, Bonäs och Nyköping. Jag kan se framför mig hur vissa scener är tydligare än andra. Hur jag tar mig igenom det här gräslandskapet som jag fantiserade ihop en gång. I mina drömmar. Det går inte att utspringa sina drömmar. De kommer alltid i kapp en. Alltid…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och se på någon konstig video av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma Koppen med sparrissmak, spelade lite minecraft innan jag gick till bussen som skulle ta mig till jobbet. Bussen från Brandholmen var inte så full på folk men bussen från busstationen fick jag lov att stå upp. I alla fall till några gick av och jag kunde sätta mig ner. Väl på jobbet så var det bara en till där förutom Patrik och vi pratade lite innan jag gick och bytte om och vi började jobba. Han brukar prata rätt mycket. Min andra arbetskamrat. Om allt möjligt egentligen. Och det är bara att nicka och se glad ut. Det går inte att veta allting. Men lite kan man försöka ta till sig i alla fall. Jobbet vi gjorde i alla fall var att sopa grus. Och det kändes som vi sopade mindre grus än vi gjorde i måndags men förmodligen sopade vi lika mycket grus. Och efter jobbet satt vi bara där. Det kändes riktigt segt att sitta där och göra ingenting. Men min andra arbetskamrats taxi skulle inte komma förrän halv fyra så det var väl inte mer än rätt att sitta där och vänta med dem för ett litet tag. Men det kändes riktigt segt. Till slut får man slut på idéer på vad man ska göra. Efter ett tag bytte jag om i alla fall och efter det gick jag till affären. Jag gick inte till mamma eftersom hon ska till storebror imorgon och jag tänkte att jag inte ville störa henne. Jag gick till ICA knuten och handlade mjölk, onion rings, Coca cola, Mer apelsindricka, aloe vera-dricka, paj och choklad. För att hinna med bussen smet jag över där det inte fanns något övergångsställe vilket gick eftersom det nästan inte var någon trafik där. Men det rekommenderas inte om man är rädd om sitt liv och inte vill bli av med det. På bussen så ringde mamma och frågade om jag var hemma. Jag berättade att jag satt på bussen till busstationen och jag pratade med henne medan jag tog min väska och min påse och klev av bussen. Hon berättade att hon skulle packa lite så det var nog lika bra att jag åkte hem. I bakgrunden gnydde hunden Bella som också ska följa med till Pontus min storebror. Jag hann med bussen till Brandholmen och sen dess har jag inte gjort så mycket. En nyhet fick jag skriva om ett inbrott som skett i Nyköping. Men annars vet jag inte vad jag ska skriva om. Egentligen borde jag ligga och läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Samtidigt tittar jag på videoklipp. Ett var en trailer för den nya Joker-filmen. Ett annat ett klipp från en gammal Batman-film. Batman returns tror jag att den heter. Funderar på att se den. Funderar också på att fortsätta se på Ronja på Netflix. Det är också det enda jag ser på Netflix. Och på SVT play kan jag fortsätta se på Jens i vildmarken. Men förmodligen kommer jag bara sitta och spela minecraft. Jag har inte så många andra idéer på vad jag ska skriva. Jag är så inne i Min hand i min att jag inte vet vad jag själv ska skriva. I å för sig så har jag ju min egen självbiografi att skriva. Den då jag bodde i Stjärnhov, Nyköping och Kättbo. När jag separerades från min pappa och sprang ut för att jag inte ville lämna pappa. Hur jag fick lov att separeras med min pappa mot min vilja. Hur jag bet min storebror för att han bar bort mig för att jag hade varit strulig. Jag hade heller inte haft någon lätt barndom. Det kanske är lite därför som jag skriver. För att lilla Rasmus ska få upprättelse. Min fantasifulla lilla hjärna var full av berättelser redan då och jag trodde att jag skulle bli en isbjörn. Både dator- och tvspel påverkade drömmarna till den grad att de till slut blev helt obegripliga. Kanske det är det jag försöker skriva om? Eller så vill jag bara skriva om En natt i Nyköping eller Pajas Pyjamas. Som sagt så kommer jag nog ägna den senaste tiden åt att läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min…

Inbrott, Nyköping

I Bryngelstorp två inbrott. På tisdagen vid lunchtid kom larm om att det har skett inbrott i Bryngelstorp i Nyköping. I en villa skedde det ena inbrottet där man tagit sig in när de boende varit ute och arbetat i sin trädgård. I en lägenhet skedde det andra inbrottet där man ska ha tagit sig in när lägenhetsinnehavaren inte var hemma. Inga misstänkta finns i nuläget i dessa ärenden, men polisen är intresserad av iakttagelser i området. Båda inbrotten ska ha skett någon gång mellan 10:30 och 12:30.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björn-mackor, pulverkaffe och såg på en video av Oh tame eftersom UFOsxm inte hade lagt ut någon video idag. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med grönssakssmak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Jag hade bytt kanal från P2 till P3 när jag var hemma på morgonen. Eftersom jag inte ville sluta lyssna på P3 så satte jag i mina hörlurar i öronen medan jag gick till bussen. Det var ett bra sällskap för ett litet tag i alla fall. Och jag åkte buss från Brandholmen och från busstationen. Och jag lyssnade på radio hela den vägen. På vägen såg jag några kvinnliga poliser vandra utanför. Väl på jobbet så bytte jag om och sen var det bara att börja jobba. Vilket var sopning av grus. Så mycket grus. Det känns som att det är det enda jag gjort. Fast det är det inte förstås för ibland fick jag ta paus och Patrik tog över sopningen. Men när vi var färdiga så skulle vi ut på tur. Under hela den här tiden så nämnde inte den här personen att jag hade skrivit om henne på Facebook. Vilket var rätt skönt eftersom sex är ett så känsligt ämne. I alla fall åkte vi ut på tur och jag tror vi såg totalt tre polisbilar allt som allt. Det var många poliser helt klart. Men ingen av oss visste vad de gjorde. Det stod inget på polisens hemsida heller så jag antar att det inte var något viktigt de gjorde där. Efter turen kom hans fru till arbetslokalen med en nyklippt Bosse. Och det tog inte lång tid innan det var dags att byta om och efter det satt vi bara där. Det kändes lite stelt. Var det för att jag hade skrivit om sex på Facebook? Eller var det något annat? Jag ringde i alla fall till mamma och frågade om jag kunde komma till henne och det kunde jag. De tänkte möta upp mig, sa de. Och pumpaplantan hade Patrik vattnat så det behövde inte jag göra. Men jag kan ändå undra varför det var så stelt den där lilla stunden som jag var på jobbet efter jobbet. Var det för att jag inte pratade om sex? När ska man göra det i så fall? Och hur? Jag har så många frågor. Till slut fick jag fråga Patrik i alla fall om jag fick gå och det sa han att det fick jag göra. Jag mötte mamma och hunden Bella ungefär halvvägs. Och det var ett trevligt sällskap resten av vägen hem till mamma. Mamma skulle laga till skinksås med pasta och jag satt och tittade på Fårbonden i Lofoten, En bild berättar och Pias Kuba innan jag satte på Jens i vildmarken. Vi fick mat och det var mycket mat. Skinksås, spaghetti, grillost och tomater. Vilket var mycket gott! Och efter det fick jag pulverkaffe och sockerkaka. Vi hann inte se färdigt ett avsnitt av Jens i vildmarken dock eftersom mamma ville hem och sova också innan jobbet på natten. Så vi rastade hunden Bella och åkte till ICA knuten. Där jag handlade Varma koppen grönsakssmak, mjölk, onion rings, Coca cola, Mer passionsdricka eftersom päron inte fanns där, aloe vera-dricka, pajer och choklad. Efter ICA så åkte vi också till Blomsterlandet där vi köpte två paprikaplantor, en blomsterlåda, några hållare för att hålla upp blomsterlådan på balkongen, en hink med gödsel och en säck med jord. Allt som allt lite över fyrahundra kronor. Men det hade jag råd med. Och när jag har tid över ska jag flytta över jordgubbsplantorna till den här blomlådan och ta kort på det så att ni också får se det. Men just nu ska jag nog bara ta det lugnt. Bädda sängen. Känns som jag behöver rå om mig för ett tag nu…

Jag fick lov att se om Madame Web eftersom den var så bra. Den innehåller ju allt möjligt så var ska jag börja någonstans? I början så får vi följa en gravid kvinna i alla fall på sin jakt efter en speciell spindel. En man bakom henne fäller ut ett paraply och frågar när hon hittar spindeln. Han börjar bli otålig. Då säger hon att de nästan är omöjliga att hitta. Och tackar för paraplyet. Kort därefter finner hon spindeln men blir förråd av den här mannen som skjuter henne. Det är då som spindelfolket kommer och räddar henne. De lägger henne i en pöl och låter en spindel bita henne. Hon föder barnet men dör själv. Flera år framåt i tiden kör hon ambulans. Vi får följa med henne när hon får rädda ett liv. Hon har inte riktigt upptäckt sina krafter än. Men när hon fastnat i en bil efter att ha räddat en man som voltat så får hon en massa syner medan hon ligger i vattnet. Hon räddas och frågar hur länga hon befann sig i vattnet. I tre minuter sa hennes kollega. Det görs en massa tester men när hon upplever samma tillfälle, alltså den då hon gör en massa blodtryck och liknande, så upplever hon det igen och tror att någon driver med henne. Kort därefter blir hon bjuden till någon slags fest i hemkvarteren och får uppleva samma sak. Men det är inte förrän hon rycker ut på en brand som hon får en riktigt otäck syn. En kollega till henne dör. Men just där och då gör hon hjärtkompretioner på en man vars hjärta stannat. Hon ropar till några kollegor att kolla buken på en patient och får uppmuntrande feedback. Men till slut inträffar den där olyckan som hon sett i sina syner. Och en kollega till henne dör. Hennes händer är alldeles blodiga. Och hon håller på att bryta ihop. Men hon får i alla fall träffa en läkare. Och hon säger att alla hennes värden är bra. På frågan vad hon ska göra med alla sina syner så säger läkaren bara att hon kan va hemma resten av veckan och se på gamla filmer. På sin höjd träffa någon psykolog. Så hon stannar hemma och verkar leva ett rätt tråkigt liv där hon inte får göra någonting. En duva flyger in i fönsterrutan så att den går sönder och duvan dör. Hon går fram till fönsterrutan och duvan är inte längre där. En specifik låt spelas upp i radion. En specifik filmsekvens utspelas på tvn. Och hon lyckas rädda duva innan den flyger in i fönsterrutan genom att öppna fönsterrutan. Av någon anledning beslutar hon sig för att åka tåg och på tåget händer samma sak. Ett gnisslande tåg åker bakom henne och en person framför henne säger att New York är ovanligt galet det här året. På tåget kliver på tåget och hon får samma syner med alla tjejer. En man kommer fram och dödar dem alla tre. Det slutar med att hon går fram till de här tre tjejerna och säger att det är en nödsituation. Att de behöver lämna det här tåget. Det samtidigt som man ser den här mannen vandra mot dem lite längre bort. Men de hinner ut innan mannen hinner fram och när de är ute så ser de hur mannen går mot dem inne i tåget. Till en början känns det mest som en kidnappning men sen ser de mannen klättra på taket så då får de lov att gå därifrån. De går till några poliser men de tror att Web kidnappat dem så de är på väg att gripa henne när plötsligt den här spindelmannen kommer fram och knuffar undan poliserna. De får lov att fly undan platsen medan fler och fler poliser kommer till platsen. De snor en taxi och åker till en skog långt från civilisationen. Där säger hon åt dem att vänta medan hon åker iväg för att finna fler svar. Men de kan de så klart inte göra eftersom de är hungriga och en av dem såg en restaurang en kilometer bort. Madame Web söker svar i sin mammas anteckningar och prövar att klättra på väggar och ramlar, pinsamt nog, ner på golvet. Samtidigt är tjejerna i den här restaurangen och är full färd med att äta när de ser några killar som tittar på dem. De går fram till dem och börjar dansa på bordet till någon låt av Britney Spears. Madame Web kommer tillbaka till skogen bara för att upptäcka att tjejerna inte är där längre. Hon går genom skogen till en restaurang och finner tjejerna dansandes på bordet. De kliver skamset ner men mycket mer hinner de inte göra innan den här spindelmannen kliver in och dödar alla dem. Men det är bara en vision och plötsligt är Madame Web tillbaka i skogen igen. Den här gången väljer hon att ta bilen. När hon kommer fram till restaurangen så kör hon över den här mannen och skriker åt tjejerna att kliva in i bilen. Vilket de också gör. Innan de hinner åka iväg så hinner den här mannen ta ett grepp om hennes hand så att hon blir lite förgiftad. De åker till ett vandrarhem som de är på över natten. Hon söker svar, när tjejerna sover, i den här restaurangen. Vad den här mannen vill egentligen. Hon får hela tiden sådana här syner som att han faktiskt är där och säger att han måste döda tjejerna innan tjejerna dödar honom. Dagen därpå åker hon med tjejerna till en vän som hon kan hålla gömda. Hon har beslutat sig för att åka till Peru för att ta reda på mer. Och ungefär där lämnar jag er så att ni själv får ta reda på vad som händer i filmen. Jag kan säga så här mycket att hon får reda på mer än hon någonsin vetat om sitt ursprung. Där, i djungeln, får hon syn på sin mamma när hon letar efter spindeln, finner spindeln, blir beråd, tas omhand av spindelfolket, får ett sånt där bett av spindeln och dör sedan. Hon får en syn innan hon åker till Peru och får beskedet att hon har någon slags muskelsjukdom som är obotlig säger de. Men Madame Web har ju aldrig haft någon sjukdom så tydligen har hon botats hon från den. Hon kan krama sin egen mamma i den här synen och ungefär där slutar den. Jag måste säga att det här är en av de bästa filmer jag sett. Den är så magisk. Så oberäknelig. Eftersom man inte vet när hon ska ha såna där visioner igen. Men det är som att hon kan vandra ut och in från framtiden till dåtiden lite som hon vill och det är så häftigt att se hur hon vandrar som ett spöke medan hon räddar tjejerna som hänger för sitt liv. Kanske inte precis är den genre som jag skriver i men det behöver ju inte betyda att jag inte kan ta inspiration. Eller vad jag nu ska göra. Den här filmen står ut. Det gör den verkligen. Och i slutet slutar filmen som man inte tror att den ska sluta och hon förlorar sin syn. Men hela tiden får hon samma syn där tjejerna blir superhjältar. Hela tiden så vet hon vad som ska hända i framtiden och det är ett så häftigt koncept. Jag hoppas att vi kommer få se mer av Madame Web i framtiden för den här filmen är verkligen ett måste att se för den som inte gjort det än. Och i slutet spelas en låt upp som jag försökt söka på utan att hitta. Den är så bra! Liksom allt annat i filmen! Den får fem av fem från mig! Och jag skulle rekommendera att den som inte sett den att gå och se den! Det finns något för alla i den filmen! Äventyr, magi, blod och alltid det här obegripliga, att man inte vet vad som ska hända härnäst! Vilken plan Madame Web har. I slutet så går de in i en explosiv byggnad och tänder upp flammor så att den här mannen sinkas. Hela tiden har hon koll på vad som händer härnäst och hela tiden så händer något annat som den här mannen inte är beredd på. Nu skrev jag lite mer än jag hade tänkt mig men det är en bra film i alla fall. Så mycket kan jag säga. Och jag tycker att den som inte gått och sett den ska göra det. Det blir absolut värt besväret! Jag lovar!