Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor och pulverkaffe. Jag spelade lite minecraft men mest förberedde jag mig nog på att min nya god man skulle komma. Jag satt på toaletten och bäddade sängen och gjorde mig en Varma koppen. Jag skickade sms till personalen och sa att jag ville ha sällskap av dem när den nya god man skulle komma. Eftersom jag hade tyckt att han lät sträng. Chrille kom i god tid innan god man skulle komma så att vi kunde sitta och prata lite. Och jag lugna ner mig lite. Sedan kom god man och han verkade inte så farlig som han först verkade. Staffan heter han och kommer ha hand om hela min ekonomi. Men det jag var nervösast att fråga var det här om att jag tänkte gå skrivarkurs på Jakobsbergs folkhögskola. Det verkade inte som han tog det så allvarligt trotts allt. Sa bara att jag behövde städa ordentligt om jag skulle hyra ut lägenheten. Jag gick som på moln efteråt. Det var fortfarande en massa papper att skriva under innan vi kunde säga att han var min god man. Men när det var gjort gick jag på moln. Jag kommer inte ihåg när de gick mer specifikt men det spelar heller ingen roll för nu hade de gjort det de kom dit för att göra. Nämligen skriva under några papper. Det är mycket sånt när man har med myndigheter att göra. Och han kommer även hjälpa mig att deklarera. Jag satte på P3 en kort stund innan det var dags för mig att gå iväg. Då stängde jag av radion igen. Och jag gick till busshållplatsen och det var inte så många som skulle kliva på bussen. Förutom jag och några till då. Jag kommer inte ihåg så mycket av bussturen från Brandholmen till Spindelplan mer än att det gick fort. Och väl på jobbet var det bara att byta om. Ja just det; mina arbetskamrater satt utomhus när jag kom. Så det kändes lite soligt. I alla fall bytte jag om. Och sen var det dags att sopa grus. Vi sopade jättemycket grus. Känns som det är det enda jag har gjort idag. Förutom att ha möte med min nya god man. Det sa jag förresten till vår arbetsledare att jag hade gjort. Jag vet inte om han tog emot informationen särskilt bra. Men så hade vi så mycket att göra med allt sopande av grus och så. Vi var på alla möjliga ställen och sopade grus. Först var vi i närheten av busshållplatsen för att slutligen sopa grus längst bort i bostadsområdet bland några gula hus. Det var tillräckligt mycket grussopande för att jag skulle bli rejält trött i armarna. Jag har tänkt det att man inte behöver gå på gym i alla fall när man har ett sådant jobb som vi har. Efter jobbet gick vi till arbetslokalen. Vi bytte om och höll på med vårat eget. En arbetskamrat skulle ringa någon. Jag hade bytt om och ringt mamma. Hon satt på tåget på väg hem. Vi kunde kanske träffas på onsdag. Under den tiden satt jag bara där. Till slut brast det bara för mig och sa ”Jag orkar inte med det här längre”. Det blev konstig stämning, minst sagt, mellan mig och arbetshandledaren Patrik. Han frågade mig om jag inte tyckte om att sopa grus. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Vad jag menade var ju att jag var så trött på att den här arbetskamraten inte kunde fixa sin skit någon gång. Att man ska behöva sitta där och lyssna på alla problem hon har. Jag vet att hon satt ute men ändå. Det hördes ju in. Och jag var så trött i huvudet att jag inte visste vad jag skulle svara Patrik. Jag tyckte inte att jag inte tyckte om jobbet. Jag ville jobba. Men jag kunde inte klara mer myndighetsnack. Så mycket skit som bara behöver lösas. Fixa skiten. Så kan jag få läsa min bok i fred. Jag fick i alla fall lov att gå därifrån till slut. Jag gav Patrik ett handslag och sedan gick jag. Hur den här arbetskamraten reagerade på det visste inte jag. Brydde mig inte heller. Jag har känt det att jag inte vill ha något med henne att göra. Hon är en total främling för mig. Ända tills jag kommer till arbetet igen. Då är vi arbetskamrater. Jag gick med bestämda steg därifrån. Har jag förresten sagt att jag är trött på att promenera? Att jag hade velat ha körkort? Jag gick i alla fall därifrån och den här gången hade jag inga kängor på mig. Nu hade jag sommarskor. Det var väl dags nu. I närheten av ICA knuten lugnade jag ner mig. Man kan inte gå runt och var arg på allt och alla. Om det nu var det jag var. Vet jag inte. Enligt Patrik tyckte jag inte om jobbet. Vilket blev så fel. Men är det så att jag egentligen bara vill ligga och läsa? Det kanske är så. I så fall får jag stort omvärdera mitt liv. På affären handlade jag i alla fall päron, mjölk, Runda björn, Mer apelsindricka, aloe vera-dricka, paj vegofärs, choklad och glass. Jag missade bussen men fick ta den som gick tio minuter efteråt. Det satt inte så många på bussen, varken från Oppeby eller busstationen. Och nu är jag hemma. Jag har egentligen inte så mycket att göra. Jag blev lite sugen på att spela Fall Out 76 som är gratis i tre dagar nu. Musiken jag lyssnar skärper mitt fokus och engagerar mitt skrivande. Jag funderar också på att spela The elder scrolls online. Kanske det är så att jag behöver tänka över vad jag vill göra. Vad jag vill göra är att läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Men vill jag göra det i stället för att jobba? Nej det vill jag nog inte. Men det kanske är så att jag till slut inte kan jobba? För att verkligheten är så oerhört svart och vit? Jag vet inte vad jag ska tycka längre. Jag har försökt allt jag kunnat. Att tycka om jobbet. Men om det är så att jag inte tycker om jobbet så får jag väl sluta jobbet. Inget mer med det. En grej jag nämnde förresten till Patrik var att jag hade jobbat på Tonys pizza. Jag nämnde inte att jag hade diskat plåtar och vikt kartonger. Och var är tacken för det? Den försvann någonstans på vägen. Men Patrik sa att det ju var inomhus och nu får vi ju vara utomhus. Som att det vore skäl nog att fortsätta jobba där. Jag vet inte riktigt. När jag tänker efter så är symptomen väldigt lika de när man går in i väggen. Det liksom svartnade för mig. Jag kunde bara sitta där och blunda. Kanske håller jag på att bli utbränd? Vad ska jag göra i så fall? Jag tror att jag kommer behöva mycket hjälp från allmänheten. I mångas ögon ses inte utbrändhet som skäl nog att sluta ett jobb. Men när man inte längre kan ta in vad arbetshandledaren säger då? Är inte det tecken nog? Eller hur långt ska det behöva gå innan man får ett avbrott från sitt jobb? Jag har ju mitt skrivande i alla fall och jag kan skriva om hur jag mår till er. Ni är många som verkar bry er om hur jag mår och det är jag tacksam för. Kanske ni också kan se varningssignalerna för att jag håller på att gå in i väggen? Eller att jag bara inbillar mig alltihopa? Eller, det ännu värre alternativet, att jag bara ska gå och dö vilket jag hoppas att ingen av er önskar? Det känns det som den här arbetskamraten önskar att jag vore. Eller är det jag som önskar att hon vore död? Nej usch! Så får jag inte tänka! Jag måste tänka att det här bara är en övergående fas. Att alla konflikter löses förr eller senare. Men jag kan inte gå till jobbet som utbränd. Det går helt enkelt inte. Så därför vänder jag mig till er. Hur tycker ni att jag ska göra? Borde jag sjukskriva mig eller ska jag bara stå ut? Det gick ju bra att jobba det var bara den där gången när jag bara satt och blundade som kändes olustig. Jag börjar få slut på saker att skriva om nu. Kanske ska jag bara fortsätta att arbeta trotts allt. Genomlida alltihopa. Det är som allt annat i livet. Att man behöver genomlida det. Man behöver hitta inspiration i det där vakuumet som uppstår när man inte har något att skriva om längre. Jag trodde att jag inte hade något att skriva om längre. Men så kom ett ämne och ett ämne till att skriva om. Och i morse hade jag besök av min nya god man. Det, om något, är väl värt att fira på något sätt. Men det här skrivandet är ju en del av mitt liv och det blir nästan för mycket om jag ska ha Spindelplan också. Jag tycker ju om att ligga och läsa Atefeh Sebdanis bok Min hand i min. Förresten skulle vi ha journalistmöte på onsdag klockan sju. Kanske det är ett bra tillfälle att omvärdera sin livssituation. Jag vet inte riktigt. Det här blev väl, en lite väl, lång text men jag hade mycket att skriva om. Om mitt skrivande och hur det går med det. Jag hoppas verkligen att jag kommer in på Jakobsbergs folkhögskola. Hoppas verkligen det. Så att jag kan lära mig att börja skriva. Förresten var det väl inte så länge sen jag avslutade den här skrivarkursen i Folkuniversitet i Nyköping? Jag har blivit inbjuden på en massa evenemang på Fåfängan av Jörgen Leitenbrand. Jag måste bara pumpa cykeln först. Till dess får jag väl göra något annat. Jag vet inte vad. Det hade något med körkortet att göra. Jag kan minnas att jag övningskörde i Mora. Att jag övningskörde med min mamma. Men någon gång sa hon att det kanske skulle bli för mycket för mig. Jag förstod inte vad hon menade. Men jag hade uppkörning och allt redo och sedan kom Skattungekursen i vägen. Det kanske inte är meningen att jag ska ha körkort. Jag är i alla fall så jävla trött på att gå hela tiden. Också ser man några ungdomar köra omkring i en riktigt risig raggarbil någonstans i Nyköping och man undrar var de fick körkortet ifrån. För inte fick de det gratis i alla fall. Hur mycket kostar det att ta körkort förresten? Det har jag inte koll på. Nej nu ska jag väl ta och göra något annat som att skriva något annat. Jag har ju Pajas Pyjamas och Kasper att skriva om men egentligen vill jag väl skriva självbiografi. Om när jag bodde i Stjärnhov. Om när jag separerades från pappa. Jag vill i alla fall känna att jag har något att tro på. För det känner jag att jag inte har nu. Något att tro på. Jag vet inte om jag menar gud eller något annat men något behöver jag i alla fall att tro på. Kanske skrivandet kan vara en tro i sig. I alla fall är det väldigt betryggande att veta att man har det att falla tillbaka till när allt annat känns svart. Men jag behöver något mer. Det känns det som. Kanske en tjej? Kanske någon att vara kär i? Det behöver jag nog…

WordPress vill att jag beskriver något jag lärde mig på gymnasiet. Jag har redan skrivit om att jag låg ut och läste Män som hatar kvinnor på en egengjord snöhylla. Men att berätta om allt som jag gjorde på gymnasiet blir nog lite för mycket. Jag får nog ta lite i taget för det blir nog för mycket annars. För mycket som ingen ändå vill höra om. För vi gjorde verkligen allt möjligt på naturguidesutbildningen. Det första året var mest en introduktion till utbildningen i stort. Vi fick lära oss att packa en väska, hur man klär sig på rätt sätt, hur man gör upp en eld på säkert sätt, hur man isvaksbadar, hur man orienterar med karta och kompass, hur man orienterar med GPS, hur man kör med skoter, hur man sågar med motorsåg, hur man klättrar både inomhus och utomhus, då sista året isklättrade vi, hur man åker slalom, hur man åker på längden, hur man paddlar, både kajak och vanlig kanot, hur man gör en kolmila och tjärdal och slutligen hur man gör en överlevnadsvecka. Jag missar säkert en massa nu. Men om det är något ni undrar över så är det bara att fråga mig. Jag är oftast tillgänglig när jag inte arbetar vilket är måndagar, onsdagar och fredagar ett till tre. Jag vet inte om jag riktigt beskrev något jag lärde mig på gymnasiet nu men nu har jag gett er en liten inblick i hur gymnasiet såg ut för mig. De jag kan sakna är mina lärare Hans-ove Hansson och Åke Forsgren men det var också jätteskönt att få besöka skolan igen för inte så länge sen. Åke har ju gått i pension och Hans-ove har startat något företag. Den lärare som mötte upp mig hade jag inte så jättebra kontakt med men ändå visste jag ju vem det var. Så det var kul att se någon från den tiden i alla fall…

WordPress vill att jag beskriver en positiv förändring jag har gjort i mitt liv. Kanske att jag har börjat föra dagbok efter varje arbetsdag? Jag har i alla fall börjat göra det och har väl känt det att, sen dess, har jag fått lättare att greppa vad som händer om dagarna. Kanske inte skrivandet i övrigt men dagarna. Och det är väl en bra början ändå? Sen kanske det inte är en så jätteimponerande positiv förändring jag gjort. Med positiv förändring så kanske man menar något annat som att äta hälsosammare och träna. Vilket jag ju inte gjort. Men jag har haft det i tankarna. Jag får se vad jag orkar med efter att jag har arbetat imorgon…

WordPress undrar vilket som är det roligaste sättet att träna på. Ja att simma är hyfsat roligt att göra. Nu var det ett tag sen jag gjorde det också men om jag skulle göra det så skulle jag väl kråla. Sen hade jag önskat att vi pumpade cykeln också. Så att jag kunde ge mig ut och cykla; det hade jag behövt. Men nej; i stället ska det arbetas. Och inte har jag något emot det men jag hade velat kunna cykla också. Kanske inte till jobbet men kanske till badhuset. Eller jiu jitsun. Det var evigheter sen jag var där. Vad hände med det egentligen? Det är väl inget som säger att jag inte kan cykla dit igen. Egentligen. Men sen har jag jobbet att tänka på så kanske det är lite för mycket i mitt liv att tänka. Eller så är jag bara lat. Så kan det ju också vara. Det är ju inget skäl dock till att inte gå iväg och träna. Och sen jag sett hur min mage börjat växa lite grann så har jag känt att jag behövt det också. Kanske jag skulle gyma också? Det finns så mycket att göra att jag inte vet var jag ska börja…

WordPress undrar vilken bok jag kan läsa om och om igen. Den oändliga historien. Helt klart. Nu var det dock ett tag sen jag läste den. Ungefär samtidigt läste jag Guldkompassen och dess tre böcker. Det var alltså när jag gick i högstadiet. När jag bodde i Kättbo. Då hade jag nog en massa andra att tänka på än att läsa bok. Och ändå fann jag tid till att läsa bok. Jag undrar hur jag gjorde det. Och sen, när jag började gymnasiet, läste jag inte alls lika mycket. Jag kan komma ihåg att jag läste Män som hatar kvinnor när vi låg ute på en snöbädd och jag hade fått min sovsäck som klarade minus tjugo. Men annars läste jag inte mycket. Kanske jag inte hade tid. Kanske att det var för mycket att tänka på när jag gick naturguidesutbildningen. Jag vet inte riktigt. Vad jag vet däremot är att jag saknar den utbildningen och att det var ett tungt slag för mig när jag insåg att jag skulle behöva ta studenten. Men sen började jag ju i Brunnsvik och va med om allt som hände där så det finns inte så många anledningar att inte läsa en bok. Det börjar bli allt svårare att skriva om dock. Det som hände i Brunnsvik. Men jag hade heller inte tänkt skynda. Det får ta den tid det tar. Och om jag kommer in på skrivarutbildningen på Jakobsbergs Folkhögskola så har jag alla möjligheter i världen att lära mig att skriva…