WordPress undrar vilken bok jag läser just nu. Just nu håller jag på och läser Steineck och Bretzers roman Medan giftet sprider sig. Jag höll på att läsa Min hand i min men ångrade mig då jag vill läsa något lite mer spännande. Är den bra? Jag har precis börjat på boken så jag kan inte svara på den frågan…

WordPress undrar om jag kunde bo var som helst i världen, var skulle det vara. Det känns som jag skulle kunna svara många ställen men jag ska hålla mig kort. Spanien hade varit rätt nice eftersom jag pluggat spanska. Men jag vet inte om jag kan spanska tillräckligt bra för att bo där. Annar hade ju Afrika varit ett rätt häftigt ställe att bo på. Eller Japan. Det finns som sagt några ställen att välja på när man väl beslutat sig för att flytta. Men varför skulle jag göra det? Det enda jag skulle säga är lite jobbigt med där jag bor är att ha personal som kommer och hälsar på mig. Men inte ens det stör mig nämnvärt. Så jag trivs bra där jag bor just nu. Men vissa nätter drömmer jag att jag är på ett annat ställe, flera kilometer iväg, på en skola som jag gick för flera år sen. Skolan hette Brunnsviks Folkhögskola och jag har fortfarande drömmar om den. Inte så många dock; det var ju trotts allt flera år sen jag bodde där. Och mycket har hunnit hända, både på ont och på gott. Jag hade önskat att det vore lite lättare skriva om dock, dessa drömmar. Men som det är just så är det som jag jagar efter något otydligt osynligt. Minnet är inte vad det brukade va. Eller nåt. Nu spårade det ur totalt. Vad var frågan igen? Var jag skulle vilja bo? I Brunnsvik skulle jag vilja bo. Det är ju inte bara en skola utan en by också…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efteråt gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan jag tog bussen till jobbet. På bussen var det inte många personer varken till busstationen eller Spindelplan. Det kändes som en person flörtade med mig på bussen men jag var osäker. Väl på jobbet behövde jag prata med en person på jobbet med en gång. Det faktum att hon hade sagt till en personal att jag hade skrivit att han var testosteronstinn. Hon satte sig bredvid mig och sa att man inte skulle snacka skit om andra personer på nätet och jag skämdes jättemycket. Jag tror inte hon brydde sig så mycket om det dock eftersom hon fortsatte spela sitt Mario 3D-spel. Efter det skulle vi kratta och jag hoppas verkligen att det var sista gången vi krattade nu. Jag börjar bli så trött på att kratta. Men det måste ju göras också. Och man kämpar med att kratta löv mellan grenar som fastnar i krattan och ställer till det för en. Allt som allt fick vi i alla fall ihop tre säckar med löv och vi åkte iväg till Björshult för att slänga löven. Det gick fort dock och kort därefter bytte jag om och kort därefter så fick jag gå hem om jag ville sa vår arbetshandledare. Så jag gick hem men först gick jag till ICA knuten för att handla lite mjölk, Coca cola, Mer pärondricka och paj med körsbärstomat och mozzarella eftersom det inte fanns någon mexikansk tacopaj. Jag gick inte heller till mamma eftersom hon skulle jobba natt och jag ska ha journalistmöte ikväll. Jag undrar hur det kommer gå dock; jag känner väl rent spontant att jag behöver skriva av mig lite. Hur jag mår, vad jag gör om dagarna för att må bra och en massa annat som jag inte har någon koll på just nu. Jag har mina gamla anteckningar från Brunnsvikstiden. Men kommer jag behöva skriva ner varenda nyhet som hänt i Nyköping den senaste tiden? Det känns som jag kommer behöva förbereda det här mötet lite noggrannare än jag tänkt först…

WordPress undrar vad den häftigaste saken är som jag hittat och behållit. Jag hittade en bok en gång i Brunnsviks bokstuga. Jag vet inte om man fick ta en sådan sak egentligen men jag gjorde det i alla fall. Vi tänkte att vi räddade det från att kasseras men nu verkar det ju som att allting är kvar. Eller det är i alla fall intrycket jag får av de som fortfarande är aktiva inom Brunnsviks Folkhögskola. Hundrasju år existerade den skolan. Den levde långt innan jag var född. Upplevde sjutti-, åtti- och nittitalet. Men mitt skrivande har aldrig handlat om de som bott där förut utom om när jag bodde där. Och jag bodde där i slutet av dess livstid…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och titta på när UFOsxm spelade moddat minecraft. Efter det gjorde jag inte mycket annat än att spela minecraft, allt för att döda tid till att jag skulle på mötet klockan två. Martin ringde och frågade om jag var redo för mötet. Det var jag. Jag hade lyssnat på The dark knight av Hans Zimmer också. Men innan jag skulle gå iväg så stängde jag av datorn och radion. Allt kändes väldigt avstängt när jag gick härifrån. Först hade jag inte tänkt stänga av datorn när jag skulle gå härifrån men ångrade väl mig när jag tänkte på hur mycket ström den skulle dra. Eller det vet jag i å för sig inget om men jag tänkte att det var bra att stänga av datorn av anledningar som jag inte visste så mycket om. Så det var väldigt avstängt när jag gick härifrån. Och Martin kom och hämta mig. Vi tog bussen in till stan och sedan bussen mot lasarettet. Väl på sjukhus så anmälde jag mig och sen var det bara att vänta tills det var ens tur. När det var ens tur så kunde jag prata om allt möjligt som hur jag har det på jobbet och om det finns någon konflikt där. Det kändes inte som jag fick prata tillräckligt mycket utan avbröts mitt i en mening. Jag vet inte riktigt vad jag pratade om heller. Jag tror jag pratade om arbetet och hur det var, men jag hann även nämna att jag funderade på att gå på veckokurs anordnat av Ung Vänster den 4–7 januari och att jag funderade på att vara ledig under Musikhjälpen. Vi pratade också om konflikten på jobbet och om hur den skulle lösas. Jag tror att psykologen nämnde att dialog är väldigt viktigt. Annars nämnde personalen som var med mig att jag hade skrivit något om honom. Något om att han hade varit en testosteronstinn gymare. Det hade tydligen någon läst på Facebook och därefter berättat till honom personligen. Känns väl så där att sådant pratas högt om bakom min rygg, men jag antar att jag få skylla mig själv eftersom jag själv hade skrivit att den här personen var aggressiv och offensiv. Så hur var mötet då? Jag vet inte riktigt. Det kändes inte som det gav någonting. Inget som jag kunde få om jag, till exempel, i stället jobbade. Han frågade om hur det var att få påökt också och jag sa att det gick väl bra. Först jobbade jag ju bara måndagar och onsdagar men nu jobbar jag fredagar också. Jag sa att jag inte gjorde så mycket på fredagar ändå; att jag till och med inte bytte om. Bara tog någon promenad med de andra samtidigt som de andra höll på med tvätten. Så här efteråt kan jag fundera kring vad det var vi pratade på det där mötet egentligen. Vi pratade lite om skrivandet också. Att jag höll på att läsa en tidning som heter Skriva och en bok som heter Medan giftet sprider sig. Men när det kom till skrivandet i övrigt så visste jag inte hur det gick. Jag berättade att jag brukade skriva dagboksanteckningar efter varje arbetspass men då sa psykologen att man fick vara försiktig vad man la ut på internet. Att det fanns folk som kunde bli ledsen av det man skriver. Men jag är osäker om han sa det i början av mötet eller slutet av mötet. Efter mötet så kändes det som jag hade sagt mer än jag borde. Att jag gett för mycket av mig själv. Mitt personliv. Eller jag vet inte varför jag aldrig hittar någon att dela mitt liv med. Det nämnde de på mötet också. Att jag hade upplevt mig ensam och att jag funderade varför jag aldrig hittade någon att dela mitt liv med. Det var innan jag började prata om skrivandet rent allmänt och när jag pratade om det så nämnde personalen att jag hade varit frustrerad att ingen ville skriva på bloggen. Det är jag ju fortfarande men säger det väl aldrig högt. För jag vet att ingen vill veta det ändå. Jag fick dock känslan att personalen var väldigt konfliktsökande; försökte leta upp mina svaga sidor, oavsett om det handlade om relationer eller mitt skrivande. Jag hoppas att det kommer någon annan de gamla gummor och gubbar som brukar komma hit. Jag börjar bli så trött på det. Men så, efter mötet, tog vi bussen till busstationen igen. Jag skyndade mig in till Pressbyrån för att köpa något gott att äta och hittade någon god måltid med tortellini och tomatsås. Det var precis så jag hann med bussen till Brandholmen och jag började få känslan att personalen började få slut på ämnen att prata om. Jag visste inte om han var sur på mig för att jag hade kallat honom testosteronstinn men det kändes nästan som det. Just nu är jag glad att jag bara behöver jobba imorgon men jag tycker det är lite jobbigt att konflikter ligger och bubblar under ytan så här. Å ena sidan har jag en konflikt på jobbet som jag måste prata om och nu var det en med personalen också. Det är jobbigt men jag vet inte hur jag ska göra. Det är för nära. Jag har ingenstans att ta vägen. Mer än till jobbet då. Jag ska ju ha matstöd nu klockan sex. Och sen vet jag inte vad jag ska göra. Jag borde läsa tidningen Skriva och boken Medan giftet sprider sig. Men allt det jag gör skjuter bara det framför mig som jag borde göra. Att jag borde skriva något eget. Jag har väl några tankar om vad jag borde skriva om men det gäller ju att sätta sig ner och göra det också. Som det är just nu skriver jag ingenting och jag vet inte om det är så jag vill att det ska bli men det är så det blivit. Kan inte göra så mycket åt det. Detta skrivande. Som fyller mina dagar. Som fyller mitt liv. Som det är just nu kan jag inte skriva något. Jag kan bara inspireras och ta efter. Det är det längsta jag kan gå. När det kommer till att skriva något eget. Sen att jag inte har något eget att skriva får bli ett senare problem. Jag har ju inget eget att skriva om. Det är det faktum jag har att utgå ifrån. Men desto mer att läsa. Läsa både tidning och bok; jag funderar hur det kommer gå imorgon egentligen. När jag ska arbeta. Jag tror det kommer gå alldeles utmärkt. Men jag skjuter fortfarande framför mig det faktum att jag borde skriva något. I alla fall är jag väldigt trött på att skriva om mig själv. Kanske att jag skulle ha en karaktär. Kasper kanske. Och sedan en scen som tar sin utgångspunkt i att han egentligen sover. En tätbevuxen skog kanske. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Men det gör kanske heller inget. Jag får väl testa mig fram och se vad som funkar. För man kan inte skynda fram bra litteratur; det kan bara provas fram. Men jag kan undra varför det inte kommer några tjejer hit. Har jag bara haft otur? Just nu kan jag nog inte tänka på något annat än arbetet dock. Arbete, arbete och arbete. Det är som det blir hela ens liv till slut. Men jag har väl ett liv utanför arbetet också? Jag tror det. Något jag försöker skriva om. Med ord som börja förlora sin mening. Jag vet inte längre vad skrivandet har för mening. Har det någon mening? Någon mening borde det väl ha? Annars hade jag väl inte suttit ner och skrivit flera meningar per dag. Men att jag inte har något skrivande som jag vet är mitt eget vet jag är ett problem. Men som det är just nu vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag antar att jag får läsa och läsa och förhoppningsvis hitta något att skriva om eftersom…