Jag fick lov att se om The nun 2-filmen. Det fanns så mycket jag inte skrivit om. I början till exempel får vi följa när en liten pojke förbereder någon slags gudstjänst. Scenen börjar med att pojken spelar fotboll. Han ska hämta vinet och ställer trappan på ett visst sätt för att nå upp till vinet. Gudstjänsten äger rum och gästerna får äta den här kakan och det här vinet som ska föreställa Jesus kött och blod. När gudstjänsten är över går pojken ner för att ställa tillbaka vinet igen och upptäcker att trappan med bollen står på ett speciellt sätt. När han ställt tillbaka vinet så rullar bollen tillbaka till honom och flaskan med vinet spricker och går sönder. Den lilla pojken springer till pastorn och säger att någon är där. De går ut till kyrksalen och till en början verkar allt vara lugnt. Men sen märker man att vattnet i fatet kokar och att en nuna står bakom fatet. Pastorn vrids och vänds på alla möjliga omöjliga vis och flyger sen upp i luften, börjar brinna och det är ungefär där som scenen slutar. Och filmen börjar. I nästa scen får vi följa Irene och en massa systrar som försöker putta på en bil så att den kan ta sig ur ett lerigt dike. Hon tar fram ett par plankor och säger åt dem att skjutsa dem under däcken som att bilen har något fäste att åka på. Efter det åker de alla i bakdelen av bilen. Filmen handlar mest om hur denna demon i form av en nunna kommit tillbaka. På en mängd platser så har både den ena och det andra dött på mer eller mindre dramatiska sätt. På ett ställe har en nunna skjutit sig själv, på ett annat hängt sig själv, på ett annat skurit halsen av sig med ett rakblad och på ett annat, som också är det fall Irene ska undersöka, har en präst satts i eld. Vi får följa en internatskola som till en början verkar lugn. Vi får också följa en ny nunna som följer med Irene för att undersöka detta enorma mysterium. Under tidens gång händer saker som gör nunnan starkare och starkare. Jag har svårt att sätta ord på vad som hände men mycket ägde rum på den här internatskolan. Det är en slags vaktmästare som heter Maurice och som har tagit med sig den här demonen med sig. Det uppenbarar sig som ett upp och ner vänt kors på hans nacke. Samtidigt sprids historien om när en präst och en nunna tog sig till Sant Carta för att bemöta demonen. Prästen lever inte längre dock utan Irene och den nya nunnan får själva ge sig iväg för att lösa det här mysteriet. Samtidigt händer det saker på internatet. Både den ena och andra personen där och under både dessa tillfällen var nunnan närvarande. De två nunnorna undersöker platsen där den här prästen bränts ihjäl. Irene stöter på den här lilla killen som var med när prästen brändes ihjäl och ger henne ett kors med någon symbol på. De springer dock iväg och Irene försöker följa efter dem. Det slutar med att hon hamnar vid ett tidningsställ. Efter ett tag börjar luften blåsa och sidorna på tidningarna att vändas. Man får någon konstig bild av att någon tittar på en tills det bildats någon slags gestalt av tidningsbilderna som mycket liknar nunnans. Efter ett tag uppenbarar sig nunnan och Irene får en uppenbarelse om att hon måste leta reda på ett par ögon. Hon gör det men först rådfrågar de en präst som kan väldigt mycket om ämnet om av vad de ska göra härnäst och det är han som tipsar om de här ögonen som ska finnas någonstans på det här internatet som Maurice är på. När nunnorna kommer tillbaka till internatskolan så säger Irene åt Maurice att hålla sig borta från barnen eftersom det är han som tagit förbannelsen med sig. Till slut får de lov att kedja fast honom medan de letar efter ögonen som de hittar genom att en av dem lyser genom ett glasfönster som är färgat som en getöga och de gräver och hittar ögonen. Samtidigt hemsöker demonen, i form av en get, de andra barnen och de får lov att gömma sig för att inte bli upptäckta. Man tycker nästan lite synd om Maurice som först varit så snäll mot en av tjejerna där men som nu är helt besatt. Han försöker till och med skada en av tjejerna där. Det hela avslutas med att demonen får sina ögon men får en massa vin på sig som nunnorna ber för och därför blir kristi blod som demonen dör av. Jag vet inte om jag avslöjar för mycket av filmen nu men jag tycker den var för bra för att låta bli. I eftertexterna fick man en hint om att Conjuring-filmerna inte riktigt var slut än heller. Jag skulle ge den här filmen fem av fem möjliga. Så pass bra var filmen. Och man funderade många gånger hur något skulle kunna lösas. Saker gick sönder och saker höll på att gå helt åt pipsvängen tills att någon räddades och någon hittade en lösning på problemen. En mycket händelserik film, helt enkelt!

WordPress undrar om det finns någon historisk händelse som jag minns. Och kommer att tänka på när det där flygplanet flög in i World trade center. Det var en historisk händelse som jag minns. Inte så mycket vad jag gjorde; mest själva händelsen som ägde rum just då. Jag kan inte ha varit gammal, bodde kanske i Nyköping. Så det var innan vi flyttade till Kättbo. Förresten så känns hela tiden som jag bodde i Kättbo som en historisk händelse i sig. Hur ska jag beskriva tiden jag bodde där? Hur ska jag börja minnas igen och kunna skriva ner om det jag fick vara med om där? Mycket av det som hände i Kättbo skedde i skymundan. Så när det kommer fram i ljuset så kanske det inte är vackert, men det är likväl verkligheten. Fem år bodde jag i Kättbo. Under den tiden hann det hända en massa saker, både dålig och bra, saker. Jag tänker att livet var som det brukade. Man hade sina motgångar och sina medgångar. Folk lämnade en och kom aldrig mer tillbaka. Så minns jag Kättbo. Skönt då att jag började en utbildning i naturguidning som jag kände att jag kunde vara mig själv i. Eller vänta lite; jag kände mig inte inkluderad i Naturguidesutbildningen heller. Det var inte förrän i Brunnsvik Ord som jag kände mig inkluderad. Och då var det redan försent. Då var skadan redan skedd. Det vi fick vara med i Brunnsvik var också en historisk händelse jag minns. Ska den också vara med i minnen jag har av historiska händelser som ägt rum?

Nu har jag sett avsnitt fyra av Moon knight och oh boy vilka godbitar den levererade. Till att börja med så verkade det som han hade identiteten som Steven och att Steven och Marc var i konflikt med varandra. De hade nu kommit till graven och skulle undersöka den. De upptäckte massor av gamla reliker, han och hans fru, som var kopplade till de gamla egyptiska gudarna. Men det mesta av avsnittet handlade väl mest om hur de skulle komma till graven före fienden; en person som avslöjade en hemsk sak om Marc Spector. Han hade nämligen varit med när hennes pappa hade dött. Det avslöjade fienden. Men Marc försvarade sig genom att säga att det inte var han som hade skjutit pappa och att han hade försökt försvara honom. Fienden kommer ikapp dem och skjuter Marc som hamnar i vattnet och därefter en psykiatri. Han verkar ha blivit helt handlingsförlamad och hans fru hjälper honom så gott det går. Fienden, som nu har blivit någon slags psykolog, sitter i samtal med Marc och det är då han minns att han skjöt honom. På något sätt lyckas han fly rummet han sitter i och märker att någon ligger instängd i en sarkofag. När han öppnar sarkofagen så upptäcker han att det är han själv, om det är antingen Marc eller Steven vet jag inte, men han möter alltså sig själv i den där psykiatrimottagningen och de flyr båda iväg när de upptäcker att någon är på väg till dem genom en dörr. När dörren öppnas så står en flodhäst där och säger med tjejig röst. Både Marc och Steven skriker och sen är avsnittet slut. Jag vet inte om jag missar något; det var så mycket som hände i det här avsnittet att jag har svår att hålla koll på allting. Bland annat blev de jagad av någon slags mumifierad varelse som dödade personer och la deras kroppsdelar i urnor. Så det var en hel del som hände i det här avsnittet helt enkelt. Men jag skulle rekommendera att om man är intresserad av att veta vad som hände i avsnittet tittar på Moon knight själv. Jag kan ju inte bara vara någon slags budbärare hela tiden utan vill själv kunna njuta en serie utan att skriva vad som händer hela tiden…

Trafikhinder, Nyköping

E4 stillastående bil. Klockan 12:40 i Nyköping, Jönåker, ska två bilar stå mycket illa till på E4 strax innan avfarten till Jönåker, norrgående riktning. I höger körfält ska en bil stå, men det ska vara personer till vänster om bilen som byter däck. På väg ut till platsen är polispatrull. En uppdatering klockan 13:13. Inga bilar står trafikfarligt till. Patrull har kontrollerat platsen och vägen är helt öppen.

Källa: Polisen.se

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda Björnen-mackor, pulverkaffe och såg färdigt ett videoklipp från What about it på you tube. Jag gjorde mig en Varma koppen potatis och purjolök och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå till jobbet. På väg till jobbet var det lagom mycket folk både på väg till busstationen och Spindelplan. Väl på jobbet behövde jag inte byta om eller göra något ansträngande. Det mest ansträngande jag gjorde var väl när jag började spela Bloons td 6 och det var inte ens svårt. Dock var inte det jag gjorde mest utav utan det jag gjorde mest utav var bara att sitta där och göra ingenting. Jag vet att Jimmie Åkesson skulle göra ett tal till nationen på arabiska idag men det var inget jag tänkte på då. Vad jag tänkte på vet jag dock inte. Den senaste tiden har jag känt mig så tom, som att jag inte har något att säga. Vilket jag känner att jag visst har att göra. Jag har så extremt mycket att säga. Sen att jag inte vet hur jag ska formulera det eller sätta ord på det är en annan sak, men jag har fortfarande inte inget att säga. Så där satt jag på jobbet. Utan något att göra. Utan något att säga. Så därför blev jag rätt förvånad när arbetshandledaren började prata med mig. Han frågade om jag skulle spela något spel. Först trodde jag han mena mobilspel men sedan sa han det svenska spelet och tänkte att han nog inte kunde mena mobilspelet trotts allt. Så jag svarade minecraft som en fråga och ja jag ska spela minecraft i helgen. Jag håller på att bygga en sugar cane- farm. Men så för att få tiden att gå lite grann så spelade jag lite Bloons td 6. De andra skulle gå och hämta tvätten och arbetshandledaren skulle ut och rasta hunden. Det blev ingen promenad idag eftersom det regnade idag och jag var rätt glad att jag valde att ha regnjackan på mig idag eftersom det regnade extremt mycket. När det hade gått ett tag så var det dags att gå hem och då ringde jag hem till mamma men hon svarade att hon hade gått och blivit sjuk så jag kunde inte gå till henne idag. Men det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå hade rätt mycket att göra när jag kommit hem sen. Jag gick till ICA knuten och handlade mjölk, bregott, Runda björn, snacks, Coca cola, Mer pärondricka, paj, matlåda och choklad. Efter det tog jag bussen hem och väl hemma så valde jag att laga mat. Chicken nuggets med makaroner, frusna grönsaker och sötsur sås. Jag var så pass hungrig att jag ville äta då trotts att personalen skulle komma klockan fem för matstöd. Men när de kom klockan fem fick jag helt enkelt säga att jag redan hade ätit och att jag inte behövde något matstöd idag. Maten var förresten mycket god. Jag njöt av varenda sekund medan jag åt maten. Och förresten kände jag mig lite dansglad medan jag lagade maten. Jag gjorde en tik tok där jag dansade till musiken i P3 och när maten var färdig tog jag ett kort på den och la upp på Instagram. Sen dess har jag hunnit köra parkourrace på värld 2 på 90gq open. Jag funderar mycket kring vad jag ska skriva härnäst. Jag tänker att det är mycket som att laga mat. Att man behöver recept och att man behöver laga den väl för att det ska smaka gott. Så är det i alla fall för mig. Men så har jag inte gjort något annat än att skriva också. Det är som att hela mitt liv är i skriven text. Jag funderar hur tiden såg ut innan man började skriva. Vill man ens tillbaka till den tiden? Jag tror inte det. Jag tror man vill vara på precis den tid som är nu. Jag vet inte vad Jimmie Åkesson sagt i sitt tal till nationen men jag tycker inte man ska snacka skit om sitt land. Vi är inget rasistiskt fördomsfullt land utan ett inkluderande land med rik mångfald. Så vill jag tänka att vi är i alla fall. Kanske att jag varit för tyst om den här saken för länge. Kanske att jag har väntat för länge. Men nu har jag orden i min mun i alla fall och de säger INTE I MITT NAMN Jimmie Åkesson. Vi tänker inte starta ett tredje världskrig eller nya koncentrationsläger eller hur det hade blivit om Hitler hade vunnit kriget. Alltså att författare ska sättas i läger för att torteras och tvingas skriva litteratur som enbart är godkänd av fuhrern. En sådan verklighet passar bättre i fiktionen och Tony Samuelsson var mästerlig när han skrev om det. Jag får dock grov ångest och existentiella besvär när jag tänker på hur det kunde ha blivit. Skrivandet är alltid farligt. Det är så det är och det är så det alltid kommer var. Men just nu vill jag göra något annat dock. Något som jag mår bra av…