WordPress undrar vem som var min mest inflytelserika lärare. Det skulle jag nog säga var Han-ove Hansson. Och varför var för att han var med oss i allt från att bada isvak till att göra en överlevnadsvecka. Det var ju så mycket mer vi gjorde men jag vet inte hur jag ska orka med att skriva om det. Jag har tankarna fulla av boken som jag håller på och läser nu…

WordPress undrar vad jag önskar att jag kunde göra mer varje dag. Skriva. Alltid detta skrivande. Man kommer inte ifrån det hur mycket man än försöker. Men nu har ju jag inte försökt komma ifrån skrivandet. Bara hålla en viss distans till det. Allt annat vore osunt. Tror jag. Nej jag har nog inte hållit en distans till det. Trotts allt. Jag är så närvarande som man någonsin kan va. Eftersom jag vill skriva. Så att andra förstår. Jag bara funderar hur det kommer gå på den här skrivarkursen. Just nu känns det inte som skrivandet tas på allvar och det är så tråkigt. Eller så är det mig själv jag behöver jobba på. Jag vet inte riktigt. Folkuniversitetet. Inte riktigt som folkhögskola då. Jag kan sakna en riktig lärare. En som verkligen lär oss någonting. Jag kan inte fatta att Örjan Svedberg är död. Det var enda kontakten jag hade med skrivandet. Ja förutom alla vänner på Facebook då….

Det känns väl som det är på sin plats med en beskrivning här. De första texterna är alltså flödesskrivning. Inte så viktiga alltså.

På vägen till skrivarkursen så såg jag en massa olika personer. Det var inget speciellt med dem egentligen utan alla skulle väl till sina ställen. Jag blev lite fundersam dock när jag såg en säkerhetsvakt gå in i en butik. ”Hade någon snott något?” tänkte jag då. Själv så köpte jag mig ett brödknippe och en Illustrerad vetenskap att ha med på resan sen. Resan ja! Hur kommer den gå? Vad kommer vi göra i Dalarna? Kommer jag ha tid för att läsa? Eller kommer vi lyssna på radio hela vägen?

Sedan flödesskrev jag min berättelse vilket är lite viktigare

I början när vi först får lära känna Pajas Pyjamas. Skogen han är i. Är något väldigt bekant. Man skulle kunna säga att det är en skog jag har varit i också. Men jag är inte med i berättelsen så det vet man aldrig. Men den här skogen. Är så ödslig. Man känner sig så liten i den. Pajas känner sig liten i den. Och ändå beslutar han sig för att bygga en koja. Han måste på något sätt vara ett barn i så fall för ingen vuxen skulle väl få för sig att bygga en koja? Men miljön skiftar väldigt mycket beroende på var man är någonstans. Om man är i skogen eller i en grotta eller i den surrealistiska skogen. Berättelsen tar väldigt många vändor som är svåra att förbereda sig på. Och det är lite det som är meningen också. Att man inte ska vara förberedd på det.

En kul grej som var ny var att vi skulle beskriva en chokladbit med de fem sinnena. Det handlade mycket om de fem sinnena den här skrivarkursen. Och hur man kan använda dem för att beskriva saker.

Syn Rund med platt botten. Brun med ett mörkbrunt streck över sig.

Känsel Hård men inte knäckehård. Blir lite kladdig om man känner för mycket på den. Jag tror jag får sluta nu tills jag smakat den. Men känns väl lite kladdig som sagt

Lukt Luktar starkt av cacao. I alla fall till en viss del. Men för det mesta är väl chokladdoften stark. Luktar något som man kunde äta på någon högre tillställning eller liknande. Jag vet inte var jag kommer på det ifrån.

Smak Smakar starkt av choklad. Någon dyr sort som inte går att köpa i vanliga butiker. En smak som jag gillade väldigt starkt eftersom det inte var som vanlig choklad.

Hörsel Låter säkert om man tappar den på bordet. Nu har jag ätit upp den så nu kan jag ju inte veta hur den låter men jag tyckte den lät mycket när jag tappade den på bordet förut. Annars är det väl lite svårt att säga vilket ljud den ger ifrån sig. När man tuggar på den och så…

Övrigt skrivande var helt dedikerat till miljöbeskrivningar. Först utifrån och sedan utifrån huvudpersonens ögon.

Skogen som Pajas först hamnar i är en gles skog. Det finns inte mycket där mer än pinnar. Pinnar som han bygger en koja av. Men varför han är där vet man inte riktigt. Det får man reda på ju längre in i berättelsen man kommer. Men den här skogen är speciell eftersom det är den enda skogen som är ”normal”. Eller normal kanske den inte är men inte är den som de andra i alla fall. De andra platserna han upptäcker är grottan med de bortglömda minnena och den surrealistiska skogen. Och det är väl egentligen den surrealistiska skogen som jag vill skriva om eftersom det är där han hamnar till slut efter att ha varit i grottan. Och i kojan. När han minst anar det blir skogen plötsligt svartvit och ett märkligt nät täcker himlen. Några figurer finns där som på något sätt prisar ljuset i horisonten. Det är väldigt viktigt att beskriva i berättelsen eftersom det är det som får Pajas att kallas Pajas från första början. Att han inte prisar ljuset som de andra. Och på det viset har svårare att komma in i gemenskapen som är där. En gemenskap som han inte alls känner sig välkommen i. Trotts att han är där. Mitt ibland dem. Och försöker bli en del av gemenskapen. Eftersom han inte vill vara ensam. Eftersom han inte vill kallas Pajas. Och eftersom han inte vill leva samma gamla liv som vanligt…

Den surrealistiska skogen bjuder också på många andra märkligheter. Som en labyrint som plötsligt dyker upp ur ingenstans. Hur ska han ta sig ut ur den? Och varför ska han gå igenom den helt plötsligt? Finns det ingen genväg?

…

Skogen förändrades rätt drastiskt från vanlig skog till något som såg ut att var ritat i någon målarbok eller liknande. Jag såg ganska snabbt att det här inte var den skog som jag var van vid utan en ritad skog. Och i den här skogen fanns det små figurer som verkade vara väldigt fascinerade av ett ljus som var ritat i horisonten. Ett ljus de nästan verkade prisa. Och på himlen fanns det något märkligt nät som spred sig från det här ljuset. Att gå från vanlig skog till det här surrealistiska var väldigt märkligt. Jag hade aldrig varit med om något liknande förut. Men jag upptäckte något som jag inte hade upptäckt förut. Plötsligt kunde jag springa upp för trädstammarna som att det inte fanns någon gravitation. Plötsligt kunde jag hoppa jättehögt. Och på något sätt blev jag en del av landskapet jag hade hamnat i. Trotts att de fanns de här figurerna som kallade mig pajas eller ville att jag också skulle prisa ljuset i horisonten trotts att jag inte ville. Och plötsligt hamnade jag i en labyrint. Jag vet inte hur den hamnade där men jag kunde minnas att träden sakta hade försvunnit en efter en och plötsligt var labyrinten bara där. Också den såg ritad ut. Jag misstänkte att det var någon som hade valt alla dessa hinder åt mig men gick ändå in i labyrinten. Och efter en tid som kändes som en evighet så kom jag ut på andra sidan. Sedan upptäckte jag att man kunde gå runt den så då gjorde jag det i stället. Men när jag gick tillbaka så var de prisande figurerna fortfarande där. Och den här gången skulle de inte låta mig passera. Den här gången fångade de in mig, mot min vilja, och låste in mig i en bur. Och jag visste inte riktigt vad de skulle göra med mig men det kändes inget bra i alla fall. Jag kunde höra ljud som från lejon och elefanter. Var det en cirkus jag hade hamnat i plötsligt? Och hur hade jag hamnat där? När jag släpptes ut ur min bur så ville de att jag skulle göra något så jag gjorde det enda jag kunde. Nämligen att springa upp för en stam. Och efter det fick jag applåder. Och efter det var det inget mer. Plötsligt var jag fri igen. Men de fortsatte fortfarande att prisa ljuset. Och jag kunde tänka att kanske att jag också skulle göra det lite grann. Men så tänkte jag att jag längtade hem så jag gick hem till min koja i skogen. Det enda hem jag visste om och kände till. Det kanske inte såg mycket ut för världen. Den bestod ju trotts allt av bara pinnar. Jag hade behövt något granris att skydda mig från marken med. Tänkte jag medan jag plockade granris från träden.

Slutligen tänkte jag väl prata om skrivarkursen. Den känns väl inte så jätteseriös tyvärr. Men det är den enda jag har för tillfället. På resan får jag ta med mig synopsisen och några texter som jag kan gå efter när jag skriver den här berättelsen. För jag vill verkligen skriva på den här berättelsen. Oavsett om det krävs flera omskrivningar för att jag ska lyckas med det. Det är väl första gången som jag verkligen brunnit för något. Förutom läsandet så har jag skrivandet som stora intresse. Kanske att jag ska koncentrera mig på läsandet trotts allt…

WordPress undrar vilken den bästa komplimangen är som jag någonsin har fått. Kanske ”vad bra du skriver”? Det ger en ju alltid en bost i skrivandet. Speciellt om man tycker att det går lite trögt av någon anledning. När man låtar någon läsa ens verk är det som att man avslöjar en del av sig själv som någon inte sett förut. Det ska vara lite skrämmande. Skrivandet är skrämmande. Det går inte att komma ifrån. I alla fall när det är blottande. Och det är en konst att skriva så att alla förstår. Men om man inte lär sig den konsten så blir skrivandet meningslöst. Urvattnat. Helt utan betydelse. Något jag velat undvika ända in i det längsta. Men jag kan ändå fundera på om vissa omskrivningar kanske hade varit bättre om de undvikits. Om jag bara gått på själva grundidén som ju är En natt i Brunnsvik och allt händer i Brunnsvik. Precis allt. Alla fester och alla evenemang. Men nu var det så länge sen. Jag har svårt att komma ihåg någonting. Jag har bara en text som beskriver hur det är att ligga i en soffa i ett internat på en skola jag tycker om. Det kan jag inte tänka på nu. Nu ska jag skriva om Pajas Pyjamas. Och sedan kanske, kanske, jag kan nämna mina andra skrividéer jag har. Men jag måste hålla mig till en skrividé i taget. Det kommer bli lite svårare dock att skriva på mobilen den där texten som jag ska skicka till kursen. Men jag har uppgraderat dropbox nu i alla fall så nu har jag gått om plats att förvara både det ena och det andra…

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se på något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med grönsakssmak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. Och på busshållplatsen stod det inte många personer. Desto fler klev på allt eftersom. Personer från alla möjliga länder. Precis som det ska vara. Och väl framme på jobbet så var det bara att byta om och börja arbeta. Vi visste egentligen inte vad vi skulle göra men när vi gick mot garaget så fick vi höra att det var översvämning i tvättstugan. Det var några som själva höll på att tvätta där. Så Patrik ringde chefen och frågade hur vi skulle göra och då sa de att vi fick moppa golvet själva. Så vi hämtade moppar från andra tvättstugor, två allt som allt, och satte igång med att moppa golvet i tvättstugan. Patrik använde någon skrapa som fanns där också och vi andra använde moppar. Och det var verkligen mycket vatten! Det var det! Det tog en evighet att torka upp allt vatten som hade spillts ut. De som hade sagt att det hade varit översvämning hade gått därifrån men det verkade som de fortfarande höll på att tvätta kläder. Det tog sin lilla tid att torka upp allt vatten. Det kändes som det tog en evighet. Men till slut hade vi i alla fall torkat upp allt vatten. Hinken hade blivit full med vatten och vi tömde den i vasken. Det var mycket blött skräp också som vi fick sopa upp och slänga i sopkorgen. Det var i alla fall vad jag gjorde. När det kändes som jag inte gjorde någon nytta. När de andra stod och moppade golven. Och jag bara stod där som ett fån. Men till slut var vi färdiga i alla fall och vi kunde tänka på annat. Något annat som var att gå tillbaka till arbetslokalen och byta om. Och när jag hade gjort det så ringde jag till mamma. Hon sa att hon kunde möta upp mig så jag stannade ett litet tag till. Men efter ett tag gick jag i alla fall eftersom jag tyckte att jag hade väntat tillräckligt. När jag gick ut så mötte jag mamma dock och hon var ju nästan vid arbetslokalen så vi gick tillbaka och hunden Bella fick hälsa på Patrik och Patrik. Vår arbetsledare blev positivt överraskas att jag kom tillbaka och jag kände väl att jag inte hade tagit hej då ordentligt. Hunden Bella gnällde dock eftersom hon upptäckte att en annan hund brukade vara där som inte var där nu. Efter ett tag gick vi därifrån och gick hela den långa vägen till mamma. I mina tankar tänkte jag att vi kunde äta på KFC men sa inte något. Någon hamburgare eller något. Men mamma tänkte laga till pasta med skinksås så då fick det bli det i stället. Vilket gick bra det också. Väl hemma hos mamma så satt jag och tittade på tv. Det var SVT forum och handlade om något om Gasa har jag för mig. Om hur man skulle hjälpa dem som bor där. Och vi åt och vi tittade på tv. Tittade på nyheterna. Efter ett tag kom min lillebror hem. Han åt också. Men sen gick han och la sig. Det tänkte jag var lite märkligt eftersom jag aldrig känt mig så trött efter en arbetsdag att jag behövt gå och lägga mig. Men han hade tydligen gått upp klockan sju på morgonen. Men jag tycker fortfarande att det är märkligt. Kanske att jag också kan börja jobba så mycket? Men det känns som det är lite för mycket. Hur ska man orka? Jag fattar det inte. I alla fall skulle mamma och jag åka iväg och jag handlade enbart bregott och aloe vera-dricka. Efter det så åkte vi hem till mig eftersom vi skulle panta. Så mamma och hunden Bella följde med in i lägenheten. Jag hade inte så mycket pant som jag hade tänkt mig. Men det blev väl åtminstone över hundra kronor när vi handlade på ICA maxi sen. Efter det fick jag skjuts hem igen och sen dess har jag inte gjort så mycket. I morgon ska jag ju följa med mamma upp till Dalarna och jag måste kolla om jag har någon frysväska. Men annars går allt enligt plan. Allt utan skrivandet då. Det kommer bli lite svårare när jag är i Dalarna. Men jag har ju mobilen i alla fall så jag kan ju skriva på den. Tanken är väl att vi ska skriva något till skrivarkursen och jag vet att det inte finns några krav på mig men jag hade ändå velat ha något som är läsbart. Jag har upptäckt att jag har mer att skriva om den här Pajas Pyjamas än jag hade i början. Hur han bygger på sin koja och upptäcker att han kan skydda sig med granris. Är något som är hämtat från naturguidesutbildningen när vi gjorde överlevnadsveckan. Och de märkliga figurerna i den surrealistiska skogen beter sig som en del ungdomsgäng här i Nyköping beter sig. Stökigt. Och det är nästan alltid killar. Som sitter bredbent. Och med kepsen bak och fram. Fast så är ju inte figurerna i den surrealistiska skogen beskrivna. Ändå beter de sig väldigt illa. De prisar ljuset i horisonten i hemlighet. Det finns en hel del att skriva. Helt klart…