Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se lite på Stamsites video. Efter det gjorde jag en Varma koppen med grönsakssmak, spelade lite minecraft och gick till bussen. På busshållplatsen stod det inte många personer så det var gott om plats att sitta någonstans. Samma var det på bussen till Spindelplan. Väl i Spindelplan behövde jag inte byta om. Vi tog en promenad. Jag hade svårt att känna att jag kunde känna någon gemenskap med en person specifikt på jobbet. Jag vet inte hur hon tänkte men jag tänkte att vi hade en konflikt och därför gick lite före alla andra. Jag gick med sådana där bestämda steg för att visa att jag inte ville ha något med dem att göra. Vilket var lite svårt när Patrik började prata med mig. Men det var väl en skön promenad ändå. Och hunden Bosse var med. Det var en lagom lång promenad. Och efter promenaden så gick jag på toa och ringde mamma. Hon sa att hon kunde promenera med hunden Bella och möta upp mig. Men jag sa att jag skulle till pappa. Så eventuellt skulle jag inte träffa mamma och hunden Bella i alla fall. Den här personen som jag hade en konflikt med hade också ringt någon. Hon skulle tydligen iväg och var jättehögljudd. Jag tycker bara det bevisar vilket dåligt beteende hon har och att ingen mår bra av det. Det sägs ju inte högt men alla tänker att hon beter sig dåligt. Hon skulle i alla fall till sin pojkvän. Och alla skulle få veta det. Hon hade dock svårt att hålla ihop det. Önskade mig en bra helg hos pappa lite grann så där i förbifarten. Jag hade önskat att jag hade sluppit hennes smaskande på jobbet och dåliga beteende. Jag vet inte vad man ska ta sig till. Har ingenstans att ta vägen. När hon börjar med sitt smaskande. Men den här konflikten kommer liksom inte upp till ytan. Den ligger under ytan och pyr. Jag bara väntar på att hon ska få ett raseriutbrott igen. Till dess får man bara stå ut med den här tystnaden som också är påtaglig hemma. Men nu är jag inte hemma tack och lov så jag slipper det. Efter jobbet gick jag till affären och på vägen så träffade jag på mamma och hunden Bella som var jätteglad att se mig. De följde med mig till ingången men stannade ute medan jag gick in och handlade aloe vera-dricka och onion rings. Efter det så följde mamma och hunden Bella med mig till busshållplatsen och jag kunde kela med hunden ett litet tag i alla fall. Men när bussen kom så kunde jag inte kela med hunden längre. Så jag sa hej då. Och klev på. Åkte hela den långa vägen från Oppeby till busstationen. På busstationen satt det ett grabbgäng utanför Pressbyrån. Jag gick in på Pressbyrån och köpte mig en korv. Grabbgänget satt fortfarande kvar där när jag klev ut. För att ta död på tid så satte jag hörlurar i öronen och lyssnade på radio medan jag väntade på bussen. Det var ett bra sällskap när man inte hade något annat att göra. Jag såg att den här personen som jag har en konflikt med satt med sin kille. Jag funderar hur jag ska göra med henne. Om jag skulle ringa polisen. Det funkar inte som det är just nu i alla fall. I alla fall tog de någon buss efter ett tag och jag var ensam bland en massa folk. Men radion var fortfarande mitt sällskap dock. Och bussen kom tidigt. Jag tror den skulle gå 15:23. Egentligen skulle jag ha tagit en senare buss men varför inte ta den närmaste när den ändå avgår liksom? Så jag skickade meddelande till pappa att jag satt på bussen på väg till Gnesta. Väl i Gnesta kom pappa efter ett tag och vi åkte till ICA för att handla kyklingkorv. Efter det åkte vi hem till pappa och det är där jag är just nu. Till mat fick vi tacos och det var några barn här också. Som också åt mat. Den här gången bor jag i ett lite annorlunda ställe i pappas hus. Ett lite större rum. Och jag fick instruktioner hur man gjorde med gardinerna och hur man skulle hålla värmen av pappas fru. Att man kunde ha dörren öppen eller stängd och prova sig fram. Det förra rummet jag hade haft var varmt i alla fall men jag tycker att det blivit lite kallt så jag kanske ska öppna nu trotts allt. Annars vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om. Jag har haft mina tankar lite på sagan Pajas Pyjamas. På hur han blir mobbad när han går in i den surrealistiska skogen. Man kan liksom känna det i varje cell i sin kropp. Frågan är hur han ska kunna komma någonstans i över huvud taget när de som är där inte vill att han ska ta sig någonstans. Eller kanske är det bara tyst mobbning där de som är där bara konstaterar att han är en pajas. I vilket fall är det ett intressant tankesätt att lägga in karaktärer som mobbar huvudpersonen. Det tar huvudpersonen lite ner på jorden och gör honom mänsklig. Det enda jag inte vet är var dessa karaktärer kommer ifrån. Fast kanske det inte heller behöver någon förklaring eftersom det ändå är en del av Pajas dröm? Efteråt får Pajas i alla fall lov att söka sin väg genom en labyrint. Det är på många sätt en äventyrlig berättelse. Och surrealistisk berättelse. Så mycket mer kan jag nog inte berätta om berättelsen eftersom jag inte kommit så långt i berättelse. Men kanske jag har kommit längre i berättelsen än jag varit medveten om eftersom den delen där han blir mobbad ändå är en bra bit in i berättelsen. Eller så är det inte det. Jag vet inte riktigt. Gemensamt med mitt övriga skrivande är i alla fall att det innehåller mycket symbolik och drömmar precis som berättelsen om Kasper kommer ha vilket jag tycker mycket om! I övrigt funderar jag kring hur skrivandet kan förändras nu när jag är hos pappa. Och jag kan inte påstå att det ändras särskilt nämnvärt. Däremot kanske vi tar någon promenad och tar något kort medan jag är här. Så jag har mycket att se fram emot minst sagt!

WordPress undrar hur ett misslyckande har, eller ett skenbart misslyckande, lett till att jag lyckats senare. Jag antar att Brunnsviksflytten var ett misslyckande. Men det vi lyckades med var ju att hålla kvar skolan i Brunnsvik. För att den skulle va det krävdes det att vi protesterade i tysthet. Jag vet inte om jag var så insatt i protesten i början egentligen. Men helt klart var i alla fall att jag blev involverad i protesten ju längre tiden gick…

Har precis sett Aquaman the lost kingdom. Till skillnad från den andra filmen så är den här lättare att skriva om. Vi får följa Arthur Curry som sen slutet av Aquaman nu blivit pappa och kung över Atlantis. Hans bror Orm sitter fängslad i ett ökenfängelse där han bara får vatten någon gång ibland för att överleva. Det är Arthur som själv satt honom där. Men för att de ska ha någon chans mot fienden som är i full gång med att värma upp klimatet så måste han ta hjälp av sin bror och frita honom från fängelset. Det trotts allt som hans bror gjort mot honom. När Arthur möter sin bror är han utmärglad och full av skägg. När han når vattnet får han sin fulla styrka tillbaka och någonstans hinner han raka av allt skägg för sen är han skägglös. Hans bror säger att de kan ta hjälp av några pirater för att ta reda på var fienden är. Och när de för det får de tipset att söka på en plats som heter the lost kingdom. En plats som är full av faror som köttätande växter och insekter som är enorma och lätt kan döda en med ett bett. Jag kommer inte riktigt ihåg vad de skulle till the lost kingdom att göra men de möter i alla fall på fienden Mantis när han är i full färd att ta över världen. Vi träffar också honom tidigare i filmen när han är i Antarktis och först upptäcker den här treudden som är så ondskefull att den kan förinta allt som Arthur känner till. Den här gången har fienden också tagit Arthurs son så det blir betydligt mer personligt för honom. Fienden behöver tydligen barnets blod av en anledning som jag inte kan komma ihåg nu. I alla fall bryts förbannelsen och fienden dör och de får lov att fly från detta ispalats som det är. De håller nästan på att bli innestängda men hinner precis ut i tid när allting raserar. Och barnet får de ut i tid också. Vilket är det viktigaste. I slutet så säger Arthur att Orm får ligga lågt så att folk tror att han är död. Atlantis kommer äntligen upp till ytan också och kommer överens med ytvärlden om hur de ska bekämpa klimatförändringarna. En person som var med i Mantis team var också den person som avslöjade koordinaterna för Mantis näste. Det fanns så mycket mer att skriva om den här Mantis egentligen om hur han värmde upp klimatet och var helt besatt av att utrota Arthurs släkt. Det var den här tridenten som visade syner för alla som tog i den. En person såg förintelsen av Atlantis. En annan person hur fienden skulle få kraft nog att förinta Atlantis. Det känns som jag repeterar mig lite nu men i vilket fall som helst var det en bra film. Även fast jag inte kommer ihåg allting nu. Kanske att jag kan se om den någon gång så att det blir lite mer begripligt vad det är som jag sett egentligen. Men just nu vill jag bara läsa. Läsa och utvecklas rent intellektuellt…

WordPress vill veta hur den första meningen ser när jag skriver på min självbiografi. ”Det var soligt”. Jag har jobbat med den rätt länge. Det är svårt att hitta rätt ord för att beskriva ens liv. Och ändå är det bara början. Bara en dikt. Hur ska fortsättningen te sig? Vad kommer jag få uppleva och få vara med om? Finns helt klart mycket att jobba på när det kommer till min självbiografi…

Idag började jag dagen med att gå upp på morgonen, göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan det var dags för mig att gå till bussen. Och på bussen var det inte många personer. Varken från Brandholmen eller busstationen. Och väl på jobbet bytte jag om och förberedde mig för jobb. Idag skulle vi moppa tvättrum. Jag fick det första tvättrummet. Och det tog väl något på en halvtimme att moppa klart allting. Efteråt ville jag bara sitta i solen i alla fall. Men Patrik ville att vi skulle åka ut på en tur. Så vi åkte ut på en tur. Vi var till alla möjliga ställen. Ända bort till Arnö. Och tillbaka. Glömde nämna att hunden Bosse var på jobbet också. Han fick vara kvar i arbetslokalen medan vi åkte ut på en tur. Och när vi hade åkt ut på en tur var Bosse så glad att se oss igen. Vi bytte om och sen var arbetsdagen slut. Fast jag ringde mamma. Fast hon svarade inte. Först. Men sen ringde hon upp mig. Hon hade sovit. Och det gick bra att jag kom till henne sa hon. Så kort därefter gick jag till henne. Och jag mötte henne och hunden Bella när jag nästan var hemma hos henne. Vi gick hem till henne och först satt jag i soffan och skrollade Facebook. Sedan frågade jag om jag kunde hjälpa till med något och då sa hon att jag kunde hjälpa till att laga mat. Så jag stekte lök, köttfärs och blandade sen ihop bönor så att det blev Chilli con carne. Det är sällan som jag brukar laga mat så det kändes verkligen som jag blev en erfarenhet rikare då. Och till det åt vi ris. När maten var färdig och vi satte oss ner för att äta så ville mamma se på något på tv. Så hon satte på Peltsis vildmark och där både flugfiskade de och vaskade de guld. Efteråt fick jag handla och jag handlade Varma koppen, mjölk, onion rings, Coca cola, Mer pärondricka, aloe vera-dricka, pajer och choklad. Sen gjorde vi inte mycket annat än att skjutsa hem mig. Det känns som jag glömmer något nu. Något viktigt. Jag har i alla fall tagit ledigt den tjugoandra, tjugofemte och tjugosjunde då jag ska upp till Rädbjörka. Jag har också tänkt att jag bara ska ligga ner och lyssna på P2 medan jag läser tidningen Skriva. Jag behöver inget psykologimöte imorgon. Däremot kanske jag vill ha en tjej. Men det har jag ingen aning om hur man fixar. Man får inte vara för framfusig. Säger de som säger sig veta något om ämnet. Men om man inte får vara framfusig, vad får man då vara? Ingenting? Alldeles för länge har jag suttit här och vänta på att någonting ska hända men det enda som händer är ingenting. Ett alldeles stort ingenting. Vad ska man svara ett stort ingenting? Det är som orden dränks av ett svart hål som slukar allt som kommer i närheten. Jag hade önskat, önskat, att personalen kunde bete sig mer vuxet. Att de liksom kunde förstå mig mer. Kanske gör de det redan. Kanske inte. Jag vet inte riktigt säkert. Det enda jag vet är att jag sitter där och undrar varför jag är så ensam. Eller undrar gör jag väl inte. Jag konstaterar väl bara att jag är ensam. Och sedan läser. Eller jag ska läsa, rättare sagt. Kanske imorgon. Gör det något om jag inte läser något? Egentligen inte. Men jag har blivit ett sådant läshuvud. Jag vill läsa. Det är som jag hungrar efter litteratur. Och när jag slukat den litteratur som jag har kanske jag kan köpa eller låna någon bok på stan. På stan kan jag också gå om jag ville gå bort mig själv lite grann. Där någonstans, i shoppinggallerior och affärer, kanske jag upptäcker något. Något jag inte tänkt på mycket länge. Det behöver inte vara så svårt eller komplicerat. En dag kanske jag kan återvända till den där drömmen. Den då jag klättrade upp för ett högt berg. Den där jag dog och hamnade i ett snötäckt landskap. Eller kanske inte jag men karaktären Kasper. Jag har så många inneboende drömmar som vill ut. Som inte fått yttra sig. Kanske chansen är nu. När jag börjat på skrivarkurs och allt. Visste ni förresten att de hade tyckt om det mycket när jag läste upp novellkurvan för Pajas Pyjamas på skrivarkursen? Samtidigt som, innan jag kom till skrivarkursen, så hade jag hamnat på en buss med en massa stökiga ungdomar. Kontrasterna är enorma och det är väl just så det ska vara. Jag hade önskat, dock, att jag hittat någon att dela mitt liv med. Någon som står ut med den jag är. Vem kan det vara som gör det egentligen? Står jag ut med mig själv egentligen? Egentligen inte. Men jag hoppas att, när eller om jag hittar någon, att den personen står ut med mig själv också. Kanske rent av tycker om mig med alla mina fel och brister? Vem skulle vara galen nog att ge sig in i en relation med mig? Kanske någon som är som jag? Eller som är helt olik mig? Det här med kärlek är helt nytt för mig. Eller kanske inte för jag var ju ihop med en när jag var mycket ung. Jag kan inte begripa hur jag kunde förstå mig på en så komplicerad sak som kärlek i så ung ålder men det gjorde jag och tydligen gjorde jag det bra också. Så jag får ha tålamod och vänta på den rätte. Det är så de säger hela tiden. De som säger att de vet något. Och jag är så trött på att höra deras tjat. Är det inte bara att ge sig in i en relation? Eller med andra ord; testa för att se om det funkar. För har man inte testat så vet man inte om det funkar. Och om det inte funkar så har man inte testat. Jag ska i alla fall koncentrera mig på läsningen den närmaste tiden. Utveckla mig intellektuellt. Det gör man konstant om man läser. Medan giftet sprider sig är bra. Och tidningen Skriva så klart. Utan den tidningen hade jag inte kommit någonstans i mitt skrivande. Det var så länge sen jag gick en skrivarkurs senast. Om man bortser från den jag gick igår. Egentligen har jag tänkt att jag ska skriva om något annat. Men kanske att man kan multitaska?