”Pajas Pyjamas är väl en lite märklig filur. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är som fastbränt i hans ansikte. Jag vet inte om han kommer se ut så före branden eller efter branden men förmodligen efter branden. Jag vet inte vad mer det finns att skriva om den här karaktären. Det mesta upptäcker man efteråt. Att han kan klättra på träd som om de vore golv och har en megafon som det sticker en tunga ur. Hur ska jag få in det i berättelsen dock? Jag tänker att jag får börja med det jag vet och det jag vet är att han har sin koja och måste utforska skogen mer. Han måste själv ta sig till den surrealistiska skogen. Han måste ha en drivkraft. En vilja. Att komma vidare i berättelsen. Det spelar ingen roll hur han gör det bara han gör det.

…

Yttre karaktärsbeskrivning

Pajas Pyjamas befinner sig i skogen. Han bär en pyjamas som släpar långt efter hans kropp och har en mössa som också den släpar långt efter hans kropp. Den är randig. Hans ansikte är alldeles runt och har ett leende som är fastbränt i hans ansikte. Han är kort som en dvärg och kan lätt klättra upp för träd utan grenar. Det är som han trotsar gravitationen. Och han har några vänner. Tungan och Jätten. Men de andra vet han inte så mycket om. De som är i den surrealistiska skogen. De som tittar på honom med en sådan blick att han får en väldig olustkänsla av. En känsla som han inte kan bli av med hur mycket han än försöker. För det är ändå det han måste ta sig igenom. Den här surrealistiska skogen. Men är han beredd att möta sina inre demoner? Är han beredd att utmana sig på ett djupt personligt sätt? För det blir djupt personligt när de tittar rakt mot honom. Det är som de tyst hånar honom. Och någonstans där är jag i berättelsen just nu.

…

Inre karaktärsbeskrivning

Som en Pajas. Så beskrivs han av dem han möter. Det sägs inte alltid högt men det är så de tänker om honom. Jag tänker att det blir tydligare lite längre fram i berättelsen vad han är för något. När han gått igenom den surrealistiska skogen och labyrinten och hamnat i askan av sitt hus. Men sen vad som ska hända sen är mer osäkert. Kanske kommer de utnyttja hans utseende som en clown. Kanske han kommer få göra saker som till synes är helt omöjliga men som han kan göra. Det beror ju helt på hur de behandlar honom på den här cirkusen och vad han får göra rent anmält.

…

Han var rädd men följde ändå med henne in i elden. Efter ett kort tag började också han att brinna. Det var ett minne han ville stanna länge kvar i. Men det var över på en sekund.

….

Genom en vän

Pajas Pyjamas är snäll. Han skulle inte göra en fluga förnär. Han har varit med om så mycket. Så mycket det finns att berätta. Om honom. Jag tror inte det finns någon som har varit med om så mycket som han har. Men ändå går han genom livet med ett leende. Ett fastbränt leende men likväl ett leende. Jag lärde känna honom när han var som yngst. När han var som nyast i världen. Jag var hans mamma. Innan olyckan. Innan helvetet bröt lös. Och huset brann upp. Hur ska man berätta den här historien? Hur ska man någonsin förstå sig på det obegripbara? Jag gör inte det. Men å andra sidan så lever jag inte längre så jag har inte så mycket att säga om den saken heller. Om det obegripbara. Om hur världen kan va uppbyggd.

…

Ur fiendens perspektiv

Han är en riktig pajas. Det är han. Men han verkar inte förstå världen heller. Hur den ska va uppbyggd. Vilka man ska prisa och inte. Hur kan man gå runt i livet med ett så fånigt leende som han har? Och vad är det han har på sig? En gammal pyjamas? Och vad är det för mössa han har på huvudet? Randig och släpar långt i baken efter honom? Nej jag begriper mig inte på honom. Hur man kan se ut som han ser ut. Han tror att han kan komma till den här skogen och bli nåt. Men han kan inte bli nåt. Inte om han inte börjar prisa den store. Den mäktige. Ljuset i horisonten. Nätet som kommer efter det. Alla de ställen som han ännu inte upptäckt. Vet han ingenting om världen? Hur har han överlevt under alla denna tid? Jag begriper mig inte på honom! Någon måste lära honom lite hyfs! Hur man uppför sig bland folk! För vi är folk. Vi som är i den surrealistiska skogen. Vi har bara varit folk. Vi ha inte varit något annat. Inte vad vi vet om i alla fall. Men kanske någon gång att vi har varit något annat och att detta annat var något som man skulle kunna kalla samhälle.”

Idag började jag dagen med att göra mig ett par Runda björnen-mackor, pulverkaffe och se något konstigt videoklipp av UFOsxm. Efter det gjorde jag mig en Varma koppen med sparrissmak och spelade lite minecraft innan jag gick till bussen. På busshållplatsen var det bara jag och en person med barnvagn som stod. Kanske var det någon mer också men jag minns inte riktigt säkert. Klart är det i alla fall att det klev på fler personer allt eftersom. Och väl i Spindelplan var det bara att byta om. Det var inte mycket vi behövde göra mer än att gå med några redskap till garaget. Vår arbetshandledare sopade lite grus från gräsmattan som för hade varit full med snö. Annars gjorde vi inte mer ute än att gå en sväng. Vi letade efter en kratta och fann den ståendes mot en husvägg. Vi la in den i bilen och gav oss ut på en tur. Tur gick genom centrum av Nyköping till hamnen och tillbaka. Och väl vid garaget så la vår arbetshandledare tillbaka krattan i garaget. Väl tillbaka i arbetslokalen så fanns det inte mycket annat att göra än att byta om och ringa mamma. Jag kunde känna en viss elektrisk stämning i luften. En person som ville säga att jag borde skaffa mig en aktivitet att gå på. Det behöver inte sägas högt jag kan känna den frågan ändå. Och det är irriterande att den här tystnaden får fortgå. I alla fall så ringde jag mamma och först svarade hon inte. Sedan ringde hon tillbaka och sa att jag kunde gå om en halvtimme så skulle vi möta upp varandra. Så då passade jag på att spela lite Bloons td 6. Jag kan känna att den här personen som jag pratar om har svårt att kontrollera sina känslor. I alla fall är det känslan jag får. Men kanske meningen med livet att man ska arbeta och att man ska dö? De säger att man behöver komma ut i samhället för att hitta någon att dela sitt liv med. Men jag är ju ute i samhället. Och hittar fortfarande ingen att dela livet med. Efter ett tag var det dags för mig att gå i alla fall. Mamma hade ringt och sagt att hon var någonstans under bron nu. Så det var bara för mig att gå och jag mötte dem ungefär lite innan bron. Hon och hunden Bella. Så vi gick tillbaka tillsammans sen. Väl hemma hos mamma sen så satte jag mig ner och tittade på tv. Där sände de Uppfinnarens drömgård. Mamma skulle laga till pasta med köttbullar. När hon hade gjort det så satte vi oss ner för att äta pasta, köttbullar, sås, sylt och grönsaker. Det var så mycket att det knappt fick plats på tallriken. Mamma tyckte att vi kunde se på Peltsis vildmark. Men en liten stund in så ville jag se på Vilda Småland. Ett vildmarksprogram om alla vilda djur som lever i Småland. Det var mycket intressant och jag själv fick lite blodad tand för att själv ge mig ut i vildmarken och leta efter vilda djur. Efter det så såg vi på Peltsis vildmark medan vi drack pulverkaffe. Efter det så åkte vi till ICA knuten och jag handlade Varma koppen, mjölk, memma, grädde, Runda björn, Coca cola, Mer pärondricka och aloe vera-dricka. Efter det fick jag skjuts hem. Jag frågade om vi skulle åka till EKO lite men hon sa att hon skulle jobba natt så kanske inte just precis den här gången. Men senare gick det bra. Mamma hade hämtat ut ett paket med hundmat i affären som hunden Bella var i full färd med att tugga upp i baksätet. Vi fick väl skylla oss själva lite som la det i baksätet bredvid hunden Bella. Men när vi var framme hos mig så flyttade vi paketet till framsätet i stället och jag fick en hundpåse med kartongbitar att slänga när jag väl kom in. Annars har jag inte gjort så mycket idag. Jag har tänkt att jag ska skriva. Om Villan demensboende och Mariebergsgården. Om när jag gick där genom skogen, full av hopp, full av förväntan. Vad var det som hände egentligen? Hur kunde det gå så snett? Det hoppas jag att jag kommer kunna ta reda på under en snar framtid. Under tiden får jag brottas med orden och viljan att skriva. Det borde inte vara så svårt att göra. Det kräver bara ett rejält genomarbetat synopsis och sen är det bara att sätta igång. Hur nu det här synopsisen ska se ut. Kanske med att jag går genom skogen…

WordPress undrar vilka de tre föremål är som jag inte kan leva utan. Till att börja med; mobil. Sen vet jag inte om jag ska skriva laptop men jag gör det ändå bara för att. Annars hade jag skrivit anteckningsblock och penna och det hade blivit fyra saker. Men jag antar att jag får nöja mig med tre saker så mobil, anteckningsblock och penna då. Det mesta kan man ändå göra på mobilen. Och anteckningsblocket och pennan går fort att ta fram när man behöver dem. Så var det på Ung Vänsters veckokurs i alla fall. Fast hela anteckningsblocket tog slut. Precis när veckokursen tog slut också. Kunde inte ha blivit mer passande…

WordPress undrar om jag tror på ödet. Och det kan jag väl säga att jag inte precis gör. Jag vet ingenting om när eller hur jag ska dö. Bara att jag kommer göra det en dag. Och att jag inte kan göra något åt det. Sen kanske man skulle vilja kunna bestämma när man ska dö men det låter så vulgärt. Bättre då att leva som att varje dag var ens sista och ta döden som den kommer. Fast helst skulle jag nog inte vilja dö alls. Men att tro på ödet behöver inte nödvändigtvis betyda att man vill dö utan hur man vill dö. Om man befunnit sig i krig så kanske man vill dö med vapen i hand efter att man skjutit ner en massa fiender. Eller så kanske man vill dö gammal med sina nära och kära hos sig precis som morfar fick dö. Jag vet inte hur jag kommer dö dock. Jag får en känsla av att det är många som vill se mig död. Speciellt nu när SD är så stora. Det ger en, en enorm ångest. Men livet går vidare och man jobbar på. Försöker inte tänka på sådana saker som död och elände. Jag vet inte hur det kommer gå på jobbet imorgon. Men jag får ta det som det är. Komplicerat…

Inledning

Pajas vandrar genom skogen. Man vet inte vem han är eller varför han är där han är. Bara att han kommer någonstans ifrån. Och detta någonstans är själva anledningen till att han är där han är just nu. Skogen är stor och skrämmande så Pajas beslutar sig för att bygga en koja. Efter ett tag kommer en annan figur dit. En figur med lång tunga. Han säger åt honom att följa med honom. Han visar honom till en ravin och en grotta. Han säger åt honom att gå in i grottan.

Upptrappning

Pajas går in i grottan ovetandes om vad han kommer få vara med om. Till en början är allt mörkt men sen börjar det brinna i grottan. Plötsligt är han inne i ett hus. Och han får syn på en kvinna. En kvinna som dansar i elden. Hon säger åt honom att komma med henne och dansa i elden. Fast att han egentligen inte vågar så går han också in i elden och börjar dansa. Fast inget händer.

Vändpunkt

Plötsligt börjar Pajas också brinna. Det är varmt som i helvetet men han kan inget göra än att låta sakerna ha sin gång. Pajas förstår vad han har varit med om.

Avslutning

Pajas vaknar upp ur askan. Går ut ur grottan där han stöter på Tungan. Nu är det också en jätte där som ska visa honom något. Han ska visa honom den surrealistiska skogen. Han tar tag i honom och lyfter upp honom ovanför trädtopparna. Han säger åt honom att titta bortanför skogen och han tittar bortanför skogen. Där skogen är alldeles svartvit och surrealistisk. Där, säger jätten, att det är dit han ska. Pajas alltså. Och lyfter ner honom igen. Men Pajas säger att han ska till sin koja först. Och någonstans där, på väg till kojan, avslutas den här novellkurvan. Men den fortsätter så klart med att Pajas går mot den surrealistiska skogen och där upptäcker saker som labyrinter som sätter hans tålamod på prov.