WordPress undrar vilken årstid jag gillar och varför. Kan jag säga sommaren? Nu kan man ju bada och sitta ute i solen när man vill. Men jag tycker även om hösten. Den är så färgrik. Och då kan man ju plocka svamp och bär. Något som jag inte gjort överdrivet mycket. Faktiskt ingenting alls. Men jag blir sugen på det nu när jag så gärna vill vara ute hela tiden. Jag vet inte vad det är med mig. Men av någon anledning vill jag vara ute hela tiden…

WordPress undrar vad den enda lyxen är som jag inte kan leva utan. Kan man kalla skrivandet för lyx? För i så fall är skrivandet en lyx. I alla fall är det de ett fåtal gånger. De allra flesta gånger är det bara något nödvändigt ont. Man kommer inte ihåg varför man började skriva men man kommer ihåg att man började med det för att man tycker om det. Liksom man tycker om en massa andra saker i livet. Som att bada. Eller promenera. Grejen är väl den att det inte bara finns en sorts skrivande utan en massa sorters skrivande och dessa sorters skrivande verkar aldrig ta slut på ämnen att skriva om. Jag skulle kunna prata hur mycket som helst om hur mycket jag tycker om skrivandet. Men jag tror inte att det skulle komma någonstans då. Jag skulle bara prata på i evigheters evigheter om ämnen som aldrig skulle ta slut. Men en lyx skulle jag kunna tänka mig är en glass på sommaren. Eller en dikt som träffar precis rätt i hjärtat. Grejen är väl den att en lyx är väl något som man ansträngt sig extra mycket för att få uppleva. Jag börjar få slut på ämnen att skriva om så jag tror jag lämnar det där, i känslan att det finns något som är lyxigt…

I dag har jag inte gjort något speciellt. Jag stod och väntade på bussen men bussen kom aldrig. Det skulle visa sig att den skulle vara tio minuter sen. Trotts att det inte var så många som skulle på bussen. Och jag missade bussen till Harg. Så jag gick in på Pressbyrån och köpte en glass. Och sedan stod jag och väntade på nästa buss som skulle gå klockan ett. Så jag var framme vid Spindelplan vid kvart över ett. De andra höll redan på och rensa ogräs. Så jag fick byta om och därefter sålla något redskap så att jag också kunde rensa något ogräs. Och efter det var det dags att gå hem. Fast jag gick hem till mamma, i det här fallet, som hade ringt mig och sagt att hon hade gjort potatissallad. Så när jag kom hem till mamma så var maten redan färdig. Och Bella var lika busig som vanligt. På SVT forum pratade de om NATO. PKK skulle terrorklassas vilket borde ses som dåligt. Var det inte de som krigade mot ISIS. Och nu vill Erdogan ha personer utlämnade. Och snart får han väl som han vill med den saken. Den pratades mer om Sveriges NATO-ansökan också. Jag önskar jag var mer insatt i det. Just nu känns det mest som jag spekulerar. Men maten var god i alla fall. Potatissallad och skinka. Och efter det såg vi på Rapport och efter det såg vi på något som hette Ge oss naturen tillbaka. Något som jag också tänkt se på SVT play. Efteråt stannade vi till på ICA knuten för att handla mjölk, mellanmål, bregott, coca cola, varma koppen, pajer, matlåda och choklad. Efter det fick jag skjuts hem och efter det har jag inte gjort något speciellt. Jag har satt på Mike and the mechanics eftersom jag tycker att de är så bra. Jag brukade lyssna mycket på den musiken när jag bodde i Brunnsvik. Jag kan komma ihåg att det blev en konflikt mellan mig och läraren Örjan Svedberg eftersom jag hade tagit med mig en Mike and the mechanics skiva hem till honom. Enligt honom så skulle man lyssna på arbetarklassmusik, alltså sådan musik som man lyssnade på åttiotalet eller liknande. Han hade till och med skrivit en hel bok om det, Hoola Bandola band hette den. Jag kunde dock inte förstå varför det skulle bli en sådan konflikt för att jag tog med mig en Mike and the mechanics skiva med mig. Nu när jag lyssnar på den musiken så kommer jag ihåg hur det var att bo där. Och jag kan säga att jag saknar det. Att bo där alltså. I mitt undermedvetna har jag byggt upp olika rum som egentligen är rum i Brunnsvik. Stora röda byggnader med så många olika rum. Alla människor som jag inte träffat på evigheter. Vissa har valt att avbryta kontakten helt med mig. Andra har jag fortfarande kvar som vänner på Facebook. En vän, som jag ofta gick promenader med, heter Jon och finns fortfarande kvar på Facebook. En annan heter Anneli. Det är de få vännerna som jag har kvar efter den tiden. Men mitt skrivande handlar inte om en promenad i Brunnsvik. Den handlar om vad som hände efter en fest och när jag hamnade på soffan i vardagsrummet i mitt internat Folkhemmet. Efter det händer något som vänder min värld fullständigt upp och ner. Jag hamnar i baksätet av en bil och blir dumpad i ett landskap som till synes enbart verkar bestå av gräs. Jag försöker ta mig någonstans men upptäcker att jag inte kan göra det heller. Eftersom det inte går att ta sig någonstans i det här landskapet. Jag upptäcker att landskapet ser likadant ut precis överallt. Något som nästan ger mig svindel. I alla fall så känner jag mig yr. Och lite vimmelkantig. Någonstans där ska jag börja berättelsen. I den oändliga änglandskapet. Det finns ett antal versioner av det här kapitlet men jag tror jag måste fånga känslan av det här ogreppbara. Det här oändliga. Det här som är något som jag inte förstår än. Jag har försökt skriva om det så länge. Men jag kan börja skriva om det i synopsisen. Nu har ni i alla fall fått en liten inblick i vad det är som jag skriver för något egentligen…